Patrik Hagman är teolog, författare och arbetar sedan en tid tillbaka för Linköpings stift. I denna intervju reflekterar han kring karismatik, eldiga möten och känslomässiga upplevelser. Frågorna utgår från boken Sorgens gåva är en vidgad blick.
Detta är det andra av flera inlägg i serien “Helig eller skenhelig: Anden som känsla”.
Som tonåring är du på möten där dina vänner upplever sig beröras av helig Ande, vilket manifesterar sig i att de faller, gråter eller skrattar. Du tänker att även du borde uppleva Anden mer konkret, men är framme på förbön efter förbön utan att känna något. Hur ser du på detta idag?
Det är en stor och komplicerad fråga. Ska jag vara riktigt ärlig så tänker jag att den typen av karismatik kanske inte borde få förekomma där människor under… låt oss säga 25, är närvarande. Jag vill inte på något sätt begränsa hur eller i vilka former Gud verkar – det är inte min uppgift – men det sköra med det här är att man kräver att dessa tonåringar ska ha förmåga att stå emot ett socialt tryck, situationens påverkan och den auktoritet som ledarna har. Som tonåring har de flesta inte den kapaciteten. Kanske hade jag det och det hade sina särskilda orsaker.
Jag växte upp i en pingstförsamling under 80-talet. Till den församlingen kom det väldigt mycket influenser från Livets ord och det mer eller mindre splittrade församlingen. Mina föräldrar tillhörde det lägret som inte var imponerade av influenserna. De hade varit väldigt aktiva i ungdomsarbetet och det typen av ungdomsarbete var plötsligt inte okej. Jag såg mycket av deras smärta, ur en tioårings perspektiv, och det har förstås färgat min ingång på dessa uttrycken då jag själv kom i kontakt med det i tonåren. Det gjorde att jag var kritiskt inställd, vilket kanske gjorde mig mindre benägen att dras med i någonting.
Du skriver om hur dessa möten ofta präglas av lång och repetitiv lovsång. Vid ett tillfälle då du är med i lovsångsbandet viskar predikanten till er: “Kör igång något riktigt dragit nu, så ska ni se att Anden faller.” Är det Anden som faller?
Anden blåser vart den vill. Det kan hända att någon blev starkt berörd, det kan jag inte säga. Men för mig kändes det som att jag var del i en manipulation och det kändes inte okej. Det blev en avgörande vändpunkt för mig.
Trummor och bas är ett effektivt verktyg, alla som varit på rockkonsert någon gång vet det. Det behöver inte ha med Anden att göra. Det finns ingenting som säger att de mekanismer som får folk att gråta eller jubla när Coldplay spelar, inte skulle vara verksamma när liknande musik spelas i kyrkliga sammanhang.
Sedan behöver man inte driva det för långt heller. Det finns inget ideal som handlar om att vi måste ta bort allting som påverkar oss. För jag menar: går man in i en kyrka blir man ju påverkad av orgelmusiken och skönheten i arkitekturen. Det gäller i alla kyrkliga traditioner. Det är bara frågan om hur kraftfulla dessa påverkande metoder är.
Det är mina erfarenheter från 90-talet att man inte hade tillräckligt med visdom, utan att ledarna frestades av att denna typ av karismatik gav resultat. Sedan visade sig dessa resultaten i många fall vara ganska kortsiktiga. Av mina vänner från denna tiden är endast de som växte upp i kristna sammanhang kvar i kyrkan. Alla de som blev omvända på dessa mötena och hade stora upplevelser är borta. Flera som jag talat med är dessutom väldigt bittra över dem.
Jag tror att den största frestelsen är framgång. Det är när man börjar tänka att: “nu drar vi folk, nu är vi på rätt väg”. Men siffror är inte är rätt indikator, det är inte frukten. Frukten måste ses på andra sätt.
Jag antar att du anser att bilden av den helige Ande som främst en känslomässig upplevelse är ganska snäv. Så vad är den helige Ande ur ett bredare perspektiv?
Jesus kommer till världen, han predikar och ger oss vägledning. Han dör, uppstår och återvänder till himlen. Och så sänder Gud den helige Ande och den helige Andes uppgift är att skapa kyrkan. Så i någon mening så är den helige Ande alltid verksam, i allt kyrkan gör. Sen kan kyrkan missbruka och göra dumma saker. Men det är inte så att Anden är mer aktiv när vi upplever saker väldigt starkt, sådant som skiljer sig från det vardagliga. Om vi tar ungdomsarbetet som exempel så är ofta det man tar med sig in i vuxenlivet en upplevelse av att “där fick man vara sig själv.” Det är en upplevelse av den helige Ande!
En stor del av upptäckten i tron är att lära sig se skönheten i det vardagliga: att lära sig se värdet i när en människa gör en annan människa gott. Det är helt vanliga saker, men det är verkligen här vi ser att Gud finns i världen. Ensidigt betonande av mirakel och det övernaturliga kan föra oss bort ifrån det. Det levde jag i under tonåren, man var på läger och konferenser som var fantastiska och man pratade om: “hur ska vi få in detta i vår vardag?”. Och det fick man ju förstås inte, för det var ju det extraordinära som gjorde att det kändes speciellt! Man hade ingen metod för att få en träff med fyra personer i församlingens att kännas viktig för där fanns inte trummor och bas.
Gud har skapat världen så som han vill ha den. Han behöver inte bryta mot sina egna skapade regler för att vara närvarande i våra liv, så det är framför allt i det vanliga och vardagliga som Anden verkar. Här får det inte finnas en motsättning. Skapar vi en motsättning mellan det vanliga vardagliga och det extraordinära andliga så är vi ute och cyklar ur teologiskt perspektiv.
Påverkar den helige Ande ibland oss känslomässigt?
Absolut! Gud har ju skapat oss med våra känslor. Han har skapat oss så som han vill, med både förnuft och känslor.
Vad är din relation till den helige Ande idag?
För mig är Anden starkt knuten till kyrkan och varenda gång jag går i klosterkyrkan i Vadstena upplever jag att Anden är närvarande. Vi har en jätterolig orgel: om kantorn trycker på en knapp börjar ett klockspel spela. Det låter som en leksak och det är helt underbart! Varje gång får jag tårar i ögonen. Det är på ett vis väldigt känslomässigt, men det kommer av att ha följt den här liturgin under tjugo års tid, söndag efter söndag. Det är ett spår som Gud övat upp i mig att få de djupa känslorna i rörelse. Och jag tänker att det kristna livet handlar om att lära sig se hur den helige Ande dyker upp på de mest oväntade ställen.
Porträttbild av Matilda Audas Björkholm . Bokbild av Julia Schönning Landin
Hela Pingsten 