God vetenskap utesluter inte det övernaturliga

Den nyutkomna boken Den okände Jesus av Cecilia Wassén och Tobias Hägerland är det senaste försöket på svenska att beskriva en historisk Jesus om naturalismen hade varit sann. Som Stefan Gustavsson påpekar i sin recension av boken är författarna ovanligt öppna med detta: i inledningen slår de fast att de utgår från att allt som skett i historien orsakas av en ”känd inomvärldslig orsak” och att det som är ”naturvetenskapligt omöjligt” inte kan ske. Innan de ens börjar titta på Jesu liv utgår de alltså från att mirakler och Gudsingripanden inte kan ske och aldrig har skett. De kallar detta för en ”vetenskaplig” syn.

I själva verket är denna naturalism en filosofisk position som både är obevisad och obevisbar. Inte bara det, som jag påpekat tidigare är den självmotsägande, och ingen är egentligen naturalist i praktiken. Om naturalismen vore sann skulle vi inte kunna lita på våra tankar eftersom de enbart är resultaten av omedvetna, icke-rationella inomvärldsliga processer, vilket gör all vetenskap meningslös och irrationell, inklusive den Wassén och Hägerland presenterar.

Som försvar för sin metodologiska naturalism skriver författarna i ett debattsvar till Gustavsson att om de inte tillämpade den skulle de tvingas erkänna alla påstådda mirakler och Gudsingripanden genom historien:

Då skulle vi kunna anta att andra helare under antiken, som Apollonios av Tyana, också mirakulöst kunde bota sjuka och uppväcka döda, eller att exorcisten­ Eleasar som den judiske historikern Josefus beskriver faktiskt drev ut onda andar.

I ett annat sammanhang skulle­ man få räkna med att Koranen och Mormons bok uppenbarades­ för Mohammed respektive Joseph Smith på det sätt som dessa profeter hävdade. Med ett sådant förhållningssätt skulle allt bli möjligt – men som historiker skulle vi inte kunna bli överens om mycket.

Wassén och Hägerland tycks alltså mena på fullaste allvar att alternativet till att utgå från att inga mirakler någonsin sker i historien, är att utgå från att alla påståenden om att mirakler sker är sanna. En sådan dikotomi möter vi inte någon annanstans i historieforskningen. Ingen hävdar att samtliga som hävdat sig vara kungar genom århundradena antingen faktiskt har varit det, eller så har ingen av dem existerat!

Alternativet till att utgå från naturalismen a priori är naturligtvis inte att tro på vartenda religiöst påstående som finns. Inte heller är det att a priori utgå från att Gud och det övernaturliga finns. Nej, utgångspunkten bör vara agnostisk – det kan vara så att ett mirakel har skett när människor har påstått att det har skett, eller så har det inte gjort det.

Att innan man ens tittar på beläggen för det ena eller andra utgå från att allt som skett i historien grundar sig i kända, inomvärldsliga orsaker, är att inte längre söka det som är sant utan enbart det som bekräftar en redan fastslagen världsbild. Som Stefan Gustavsson skriver i en replik till Wassén och Hägerland: “Om Gud har agerat övernaturligt och vi har låst oss vid att alla händelser måste ha en naturlig orsaksförklaring kommer vårt vetenskapliga arbete inte att leda oss i riktning mot sanning. Och sanning är ju målet för all vetenskap.”

Detsamma gäller om ängeln Gabriel faktiskt uppenbarade sig för Muhammed eller om Krishna verkligen var Vishnus avatar. Om vi a priori utgår från att det är omöjligt kommer vår vetenskap att motsäga det som verkligen är sant – vilket går emot vetenskapens syfte. Därför bör religionshistoriskt arbete utgå från en agnostisk position vad gäller det övernaturliga, snarare än att argumentationslöst utesluta Gudsingripanden innan man ens börjat titta på det historiska materialet.