Greg, mannen med 15.000 golfbollar

R1-07137-0053.jpg

Bönestund på gatan

Hej, det är åter min tur att dela med mig av något och denna gång kommer det att beröra en en händelse som bottnar i tillit.

Året var 2011, det var sommar, jag befann mig i Australien tillsammans med några vänner. Vi var mitt uppe i en resa där vi bestämt oss för att kasta oss i händerna på allt som är utanför hamsterhjulet och på så vis utmana vår kristna tro. Vi var ett par månader in i äventyret och befann oss på en trottoar som utgjorde vårt vardagsrum. På ena sidan om trottoaren stod det en massa parkerade bilar, däribland vår minibuss med slutkört batteri och två trasiga cylindrar. Parallellt med bilarna fanns det planterade träd som fick tjäna som vårt torkställ i kombination med alla spännband  som vi installerat bland dessa. Kläderna tvättade vi i handfatet på kundtoaletten vid en ganska närliggande mataffär. På den andra sidan av trottoaren så reste sig en enorm hög vägg  och gjorde att vårt tillhåll blev ganska gemytligt under de rådande förutsättningarna.

Dagarna var väldigt varma och ofta befann vi oss på ett litet bibliotek som hade installerad air condition. Jag minns ett foto som jag tog på två ur mitt resesällskap som säckat ihop bland bokhyllorna och somnat, mestadels på grund ut av värmen men förmodligen också en del på grund ut av att vi inte åt särskilt mycket. Det hör kanske till historien att berätta att vi inte hade med oss en väska med guldpengar på vår resa. Själva poängen med att lära sig livet utanför hamsterhjulet och upptäckten av Guds mirakler fungerar väldigt mycket bättre om man inte springer runt med dubbla flytvästar, fallskärmar och 100.000 på ett resekonto. Vi var helt enkelt panka och bodde mer eller mindre som uteliggare.

Varma bajsbrisar

På kvällarna så letade jag och de som inte orkade att trängas i den trasiga minibussen, efter sovvänliga parkbänkar, men redan då hade införandet av ogästvänliga bänkar blivit populärt, så jakten på en någorlunda dold och bekväm sovplats kunde ta sin tid.

En dag var sådär lite extra speciell, hela gruppen satt hopsjunka längs med trottoaren och i princip smälte bort i den 40-gradiga hettan, vi befann nog oss på gränsen till delirium (kanske inte riktigt så allvarligt, men det kändes som så!) och drömde om de kalla vindarna inuti biblioteket (som var stängt).

Vindar fick vi dock, eller iaf pustar, men dem var inte kalla och på något så när en härlig upplevelse. Det var varma bajsbrisar som smekte våra ansikten. Vi reagerade ganska starkt varje gång en sådan bris kom farande och ställde frågan till varandra vart dessa avgrundslukter kom ifrån. Jag har för mig att jag frågade om någon faktiskt bajsat på något hemligt ställe men då trädde det inte fram någon skyldig. Vi nöjde oss med tanken att det måste vara något avlopp någonstans som hemsökte vårt läger på gatan och det var inte förens sent på kvällen då jag gick till vår utnämnda kissbuske (det fanns bara en buske längs hela gatan) som jag upptäckte den största högen av människobajs som jag någonsin sett. På råga av allt så var den till 90% täckt av bajsätande kackerlackor. Då jag samlade till ett öråd och krävde ett svar så klev vår fisgladaste resenär fram och berättade att han under natten fått en nödighet av sällan skådat slag och förtvivlat sprungit runt i området och letat efter någon toalett, utan resultat förstås.

Så här såg vår vardag ut där och då, och vi väntade och bad att Gud på något sätt skulle hjälpa oss att få mat i magen samtidigt som vi rörde oss längs med gatorna på longboards, målade på kartongskivor, spelade musik, gick till kyrkan och läste bibeln.

R1-07137-0026.jpg

Vårt hem i Sydney

Ett bönesvar tar form

En dag så kom Christian (en av vännerna) farande på sin longboard och var alldeles lyrisk. Han hade varit på biblioteket för att svalka sig varpå en främmande man kommit fram till honom och frågat om vi var ”de där som bodde på gatan” och om vi var duktiga på att städa. Christian hade svarat Ja… på båda frågorna varpå han fick lämna sitt nummer och sen fick 50 dollar (ca 350:-) i sin hand med ett meddelande att han skulle höra av sig sen.

För oss var dem pengarna som att gå segrande ut ur 2:a världskriget. Vi splittade pengarna mellan oss och fick på så vis 10 dollar var vilket jag tror alla omsatte i 10 burkar vita bönor i tomatsås. Vi tackade Gud, bad för denne mystiske man, åt oss mätta och väntade ivrigt på att han skulle höra av sig till oss igen.

Jag tror att det gick ungefär en vecka tills Christians mobil ringde och mannen frågade om vi var hungriga. Då våra konserver var slut så var vi faktiskt ganska sugna på mat och 30 minuter senare så betraktade vår grupp en lång, senig gubbe komma cyklandes på en räserhoj av modelklass retro. Han presenterade sig som Greg och torkade bort svetten från pannan och från den enormt fylliga mustaschen som prydde hans överläpp. Med sig hade han ett knippe av en hel kyckling, bröd och dryck. Han sa att han skulle ringa oss imorgon igen och berättade att det var något med oss som gjorde något märkligt med honom. Sen stack han iväg lika fort som han kom.

Möglat av kiss

Nästa dag tog äventyret fart på riktigt. Greg hade promenerat ner till vårt läger och sa att Christian och Erik fick följa med honom först och vi andra stanna kvar. Jag och de andra som inte blivit utvalda funderade vad han kunde vara för person och tyckte att hela situationen var lite märklig men inte alls på något obehagligt sätt. En stund senare kom både Christian och Erik tillbaka, nyduschade och med helt nya kläder. Kläderna var dock som Gregs cykel, alltså i modelklass retro. Jag minns att Erik hade ett par riktiga kritvita Levis Jeans och en knallröd Hawaiiskjorta och svartgul keps, som en nutida hipster ungefär. De båda berättade att det var ett hem av ett alldeles särskilt slag och att det nog sett bättre dagar men att det fanns hur mycket grejer där som helst inklusive kläder,vilket både Erik och Christians nya outfits vittnade om. Mer än så han jag inte ta in förens jag själv fick äran att gå fram till Gregs mytomspunna hus och liv. Väl framför Grinden så insåg jag att jag förmodligen stod framför områdets minst välskötta hem.

Den lilla plätten som fanns utanför radhuset för så överväxt och fullproppad med saker att man knappt kunde tro att någon på riktigt använde platsen som en boning. Då jag öppnade dörren till hans hus så fick jag som någon form av Umami-upplevelse, fast med hela kroppen. För det första så la jag märke till att i den smallånga korridoren jag gick i för att sedan komma in i resten av huset var det svarta handavtryck som gick längs med hela den väggen och uppför trappan till nästa våning. Alltså det var inte färgglada handmålningar som barn gör på dagis för att ha som dekoration på väggen, utan väääldigt många års upprepande mönster att stryka sina smutsiga händer längs med väggen. Det var så skitigt att det såg ut som en tjock svart tusenfoting som kröp inne i huset. Det andra som slog mig var alla olika lukter. För det första så var det hundhår inbakat i allt som existerade i huset. Heltäckningsmattan syntes knappt då lagret av hundhår vår så pass tjockt, Christian som var pälsallergiker fick såklart en ganska så härlig upplevelse. Men det var inte bara hund det luktade, då jag stod i det som skulle vara vardagsrummet så blickade jag längs med väggarna och taket och fascinerades av alla klätterväxter som växt in i huset och slingrade sig längs med innertaket varvat med tjocka klunsar av spindelväv samt stora spindlar. Jag såg att det var enormt fuktskadat i vissa av taklisterna och delar av taket i sig, svartmögel och sönderluckrat dessutom lager på lager av rinningar längs med väggarna från tak till golv. Greg berättade då att han har en psykiskt sjukt bror som han tar hand om och att denne i perioder struntat att gå på toaletten och istället kissat längs med väggarna i sitt rum på övervåningen. Så det murknade och svarta taklisterna hade helt enkelt möglat på grund av enorma mängde av kiss. Som sagt – Umami-upplevelse.

10 års tid av sorg

Det behövdes inte finnas en psykolog på plats för att fastslå vissa saker. Att Gregs bror mådde psykiskt dåligt var det ingen fråga om saken då han såg ut som en blandning mellan Robinson Crusoe och Animal i Sesame street och ägnade sig att gå runt i Sydney med sina skor under armhålorna, röka och skrika. Som kuriosa kan förtäljas att takfärgen på vissa delar av huset var intensiv orange, alltså på grund ut av rökning. Men vi riktade även ganska starka mistankar mot Greg, inte för hans beteende, men för att han bodde som han gjorde. Vi slog i alla fall fast vid att han var en horder, alltså en person som samlar på allt som går att lägga händerna på, då det endast fanns väldigt smala stigar som en person åt gången kunde färdas på inne i hans… hus? Greg berättade för oss att vi var de första människorna som han släppt innanför sin och sin brors dörr på tio år. Det här hade varit hans barndomshem och då hans mamma hade dött för ungefär 10 år sedan så hade allt dalat utför för båda bröderna, och som Greg sa med sina egna ord så handlade det hela om sorg. Hans mors rum var det enda som stod orört och såg hyfsat bra om man bortsåg från de möglade kissväggarna. Han berättade att han för några år sedan tagit sig ut ur alkoholmissbruk och nu aktivt deltog på AA-möten, minst två om dagen. Han berättade att han utöver sina möten försökte röra på sig så mycket som möjligt vilket hans gamla men väldigt snärtiga vader vittnade om. Han fortsatte med att berätta att det var något med oss som fått honom att be oss om hjälp och han återkom konstant till att han själv var väldigt chockad över situationen och inte riktigt visste vart det här skulle leda eller varför han nu efter 10 års tid av sorg och en tids missbruk fått modet att låta någon se hans mindre charmiga värld innanför dörrarna.

Jag tror att vi i gruppen var minst lika chokade som Greg men att vi också inom oss tänkte att det här faktiskt kunde vara Gud som fört oss samman med dessa två väldigt unika bröder.

15.000 samlade golfbollar

Vi började hela projektet med att parkera bilen (vi hade lagat batteriet) på andra sidan gatan av Gregs hus. Sen så bestämde vi oss för att börja fixa till på hans bakgård då Christian mer eller mindre inte kunde vistas inne i Gregs hus aka. den förvildade hårbollen med saker och kisslukt. Vi började med att greppa det som var närmast var och en av oss och fick helt enkelt knyta ihop säck efter säck med saker som skulle slängas. Bland vårt slit och de yrande hundhåren rörde sig både Greg och hans två tikar. Han ville vara med och kolla så att vi inte slängde något viktigt, vilket han tyckte att allt han ägde var, men efter mycket velande fram och tillbaka medgav Greg att det var bättre att han inte var närvarande då han var så känslomässigt ihopkopplad till alla sina ägodelar.

Dagarna gick och vi grejade på hos Greg och fortsatte att sova på olika parkbänkar under nätterna. Många gånger så märkte vi att saker vi slängt plötsligt dök upp igen morgonen efter och vi insåg att Greg i smyg gick till sopcontainrarna och fiskade upp saker som han tyckte kunde vara bra att spara på.

Något annat som dök upp allt mer frekvent då vi städade var förekomsten av golfbollar. Vi upptäckte dem inte bara i kartonger, säckar och lådor på baksidan av huset utan även i vardagsrummet, badrummen, sovrummen, tvättmaskinen, alla köksluckor, inuti glas och till och med i i ägghållarna i kylskåpet. Där hade Greg nämligen placerat sina finaste golfbollar.

Vi frågade honom om det fanns någon anledning till denna gedigna samling och det visade sig att han de senaste åren promenerat med sina hundar  runt olika golfbanor och gjorde detta varje dag minst två varv i ytterkant på varje bana och att det tog honom ca 5 timmar att genomföra dessa promenader. Och då och då hittade han golfbollar folk skjutit iväg och tappat bort, stoppade dem i fickan, tog hem, stoppade dem i tvättmaskinen och putsade upp dem för att kunna ge dem till golfare som en god gest.

Han konstaterade att han inte var så bra på den sista biten i ekvationen då han var uppe i över 15.000 samlade golfbollar vid det laget, och insåg även att det ganska tydligt visade hans problematik kring sitt samlande i överlag. Golfbollarna fick han dock behålla för vår del om han skulle börja ge bort dem.

Mat i magen

Under dagtid spenderade Greg mindre och mindre tid i huset då jag tror att det blev en för stor omställning för honom och kom bara förbi vid kortare tillfällen för att lämna lite mat och ibland även lite pengar till oss.

Det kändes dumt att få pengar av honom då vi hade väldigt svårt att tro att han satt inne på kontanter i överflöd, han förklarade att han fick lite bidrag av staten då han tog hand om sin bror och det var den inkomsten de båda levde på. Så vi bestämde oss för att fråga om vi kunde få flytta in i vardagsrummet när vi gjort det beboeligt och se det som en form av betalning, på så vis skulle vi slippa knöliga parkbänkar och byggbett över hela kroppen och samtidigt inte heller känna att en redan marginaliserad människa tömde sina fickor för vår skull. Det enda vi önskade var ju redan uppfyllt, att ha mat i magen och nu kunde vi även få tak över huvudet samtidigt som en människa fick bli påtagligt välsignad.

Den första tiden i vardagsrummet var dock inte så mycket lyxigare än myggstunderna vid parkbänkarna. Vi hade fixat och donat, fått bort klätterväxterna i taket, skrubbat bort kisset så gott vi kunde, målat om väggarna, slängt bråte och faktiskt fått till ett skapligt fint rum efter en lång tids slit. Men då det är heltäckningsmattestandard i Australien så hade det under åren nästlat in sig en riktigt härlig armé av loppor och andra mysiga organismer i den nya hundhårssanerade ytan. Då vi endast hade enkla  (läs sämsta) liggunderlag av den lövtunnaste varianten som skulle fungera som skydd mellan våra kroppar och loppornasrike så hade vi små bett i form av trianglar runt om kring på olika delar av kroppen. Även kackerlackorna kunde ibland få för sig att hälsa på i ens ansikte mitt i natten.

Under mörkrets inbrott, då vi kliade oss själva till vansinne och fäktade bort större kryp i det varma och kvava klimatet (Greg hade ingen lyxig air conditioner) hände det att områdets stökigheter letade sig till vårt nya hem. Att det skreks och slogs på gatan utanför var inte helt ovanligt, men en kväll rasade det in en kraftigt alkoholpåverkad aboriginsk kvinna som gapskrek efter Greg att han skulle vakna och ge henne pengar. Vi fick lära oss att Greg var halvaborigin och att det i deras kultur finns en fin praxis. Om en av de andra bröderna eller systrarna (alltså en aborigin) är i behov av något så ska du ställa upp. Detta är som sagt något väldigt gott och fint så länge det inte är så att många inom den communityn har missbruksproblematik, vilket tyvärr väldigt många hade.

Tillit

Hur som helst så blev Greg och hans brors hus med tiden så gott som förvandlat i den mån det gick (det fanns ett rum på övervåningen som var så pass eldhärjat att vissa delar av väggarna nästan var helt förkolnade) På framsidan hade vi snyggat till det så bra och gjort en riktigt snygg plantering och uteplats att grannar som gick förbi undrade om Greg hade dött. Bra betyg ändå. Då vi höll på i köket så tog jag mig friheten att göra en väggmålning med influenser av Gregs halvaboriginska sida och mitt tycke för gatukonst.

R1-07137-0138.jpg

Grumlig bild av Gregs nya köksvägg

Sammanlagt tror jag att vi nästan bodde hos Greg i två månader innan vi upplevde att vi var färdiga och beslutade oss för att dra vidare mot nya äventyr norrut i landet. (Men dem berättelserna hör inte hit)

Det jag personligen fascineras över i denna upplevelse som jag och några vänner fått göra är miraklet i att en människa som levt så destruktivt under en så lång period som 10 år plötsligt är villig att förändra hela sin värld och väljer att göra det genom fem hemlösa främlingar. Jag tror att Gud använde oss för att vi på ett praktiskt sätt kunde visa Guds kärlek och omsorg till Greg och hans bror och att Gud på ett övernaturligt sätt påbörjade en förvandling i Gregs hjärta. Jag tror också att Gud samtidigt använde Greg för att visa sin kärlek och omsorg till oss. Hur det än är med den saken så kan vi alla konstatera, teister som ateister, att tillit fanns som en röd tråd i denna historia. Från vår sida sett tillit till en främmande man, som var minst sagt unik och levde under väldigt annorlunda förhållanden. Och även tilliten till Gud om att han försörjer oss och hjälper oss genom vem han vill, vart han vill, när han vill och hur han vill.

Jag tror att tillit precis som vattnet i sverige håller på att hamna under en normal nivå. Speciellt med Manchester i tankarna och alla andra händelseförlopp som den närmaste tiden gjort att många delar av västvärlden har blivit lite mer cynisk. Det har även jag. Men det är sådana här gånger jag vill påminna mig själv och andra om att vi, speciellt folk som kallar sig kristna, inte helt får tappa tilliten till det ibland okända, det naiva och godtänkande. Hur hade Gregs liv förändrats om han inte fattat modet att bjuda in fem hemlösa människor in till sitt eget. Kanske hade han för alltid varit kvar i sitt kaos till hem och med en cynisk blick tittat ut genom fönstret.

About David Larsson

Hej! Jag studerar för tillfället teologi på Johannelunds teologiska högskola, kanske att det kommer leda till att jag blir präst en vacker dag, kanske inte. Vi får se helt enkelt. Jag tycker iaf om att uttrycka mig kreativt, prata med människor och om de stora frågorna i livet.

Posted on 25 maj, 2017, in Frälsning mirakler och aktivism and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: