Bloggarkiv

När mörkret sluter sig kring dig

david-monje-219913.jpg

Foto: David Monje, Unsplash

För några veckor sedan skulle NMR demonstrera i Göteborg. Det skrevs mycket om det, och likt de flesta fick det mig att känna en hel del. Min första reaktion var chock. Det kanske låter naivt, men jag trodde inte att det fanns så många som sympatiserade med nazistiska idéer idag. Någonstans tänkte jag att NMR nog var en moderniserad, förklädd variant av nazism – något slags nazism light där man måste gräva åtminstone lite för att hitta de där riktigt tydliga nazistiska idéerna.

Så snubblade jag över en artikel om NMR som hänvisade till deras valmanifest. Efter att ha läst igenom några av punkterna satt jag tyst. Det lilla hopp jag haft om att det kanske inte var så illa låg som en punkterad ballong i mitt inre. Det var nazism i ren form, öppen för världen att beskåda, utan ens ett försök att maskera sig som något annat.

Sedan dess har jag funderat av och till. Hopplösheten har hela tiden lurat runt hörnet och försökt dra ner mig i sitt lömska gap. Hopplösheten över polariseringen, över brustna förtroenden för politiker, över sinnen som hårdnar. Utan att jag märker det har hopplösheten obemärkt ändå lyckats smyga sig in, tätt följd av frustrationen, vanmakten och till sist – cynismen. Stenhjärtat.

Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Orden står där. Stirrar mig i ansiktet. Orubbliga.

Read the rest of this entry

Jesus är mitt hopp

Innan jag kom till tro så kände jag att denna världen var så full av ondska och mörker att jag knappt orkade leva i den. Vi matas varje dag med alla fruktansvärda vidrigheter som sker runtom vår planet och ofta har vi inget skydd mot vad det gör med vårt sinne. Det letar sig in, i alla hörnen och vrår. Får oss att i vanmakt skrika ”VARFÖR HÄNDER DETTA?”

Det har haft mig i ett järngrepp i hela mitt liv. Ett liv fyllt av rädslor, osäkerhet, självhat, självförakt! Förakt för mina medmänniskor, jag har (nästan) hatat dem som inte tyckt som jag. Låtit andra människor trycka ner mig, trott på deras ord att jag inte duger. Sett på mig själv med samhällets ögon, att jag är en maskin som ska producera, prestera och bidra med skatt till vår välfärd. För i den här världen är vi inte värda mer än vad vi bidrar med till tillväxten. I princip. Vårt värde bestäms av hur välfyllt vårt CV är, hur arbetsmarknadens ögon ser på oss, hur attraktiva vi är, både utseendemässigt och prestationsmässigt. Att vi är vår egen gud, och skapar vår egen verklighet, och det lämnade mig med en enorm tomhet.

Sen kom Jesus. Drog mig långsamt upp ur den dy jag varit så länge. Öppnade mina ögon för världen. Plötsligt förstod jag: jag kommer att fortsätta drunkna i min ångest om jag inte lägger mitt liv i Guds händer. Det finns ingenting denna världen kan erbjuda som kommer att få mig att må bättre. Det finns ingen annan som kan rädda mig, allra minst jag själv. Endast Guds kärlek och hans kraft kan lyfta mig ur mörkret. Få mig att se världen med Guds ögon.

Read the rest of this entry

Boktips: Gud är inte ett främmande namn

imag0531På bokrean i Stockholm snubblade jag över boken ”Gud är inte ett främmande namn”. Jag började läsa baksidan och orden ”om bön som motståndshandling, om det grundläggande radikala i att erkänna en annan världs möjlighet och om en tro som inte har lov att vända bort sitt ansikte från det lidande som pågår runt omkring oss” tog tag i mig.

I poesins och dagbokens form delar författaren Kristian Lundberg sitt hjärtas tro och ett engagemang för utsatta människor som är djupt kristet. Utgångspunkten är att Gud är på de svagas och förtrycktas sida. Matteus 25 ekar i orden om att ”kärleken lär oss att den som fryser ska få bli varm. Solidariteten lär oss att den som hungrar ska få bli mätt.”

Jag blev djupt berörd över det som skrivs om människovärdets okränkbarhet och om författarens engagemang för människor som tigger och människor på flykt.

Lundberg kommer gång på gång tillbaka till några av Bibelns berättelser, bland annat berättelsen om Lasaros som uppväcks från de döda och påminner om att det mitt i den mörkaste natt finns ett hopp. Read the rest of this entry

Tappa inte hoppet!

För ett och ett halvt år sedan läste jag längtansfullt berättelser från väckelsen på Azusa Street – om alla som blev frälsta, helade, andedöpta och helgade till ett liv i radikal kärlek. En enorm Gudsfruktan och ödmjukhet fyllde den internationella pilgrimsskaran, bestående av alla möjliga etniciteter och klasser, när de fick bevittna mirakel på mirakel. Jag slet mitt hår för att jag inte var född hundra år tidigare. Jag vill vara med om detta! Jag vill se Apostlagärningarna med egna ögon!

Då slog det mig: helgonen i rucklet på Azusa Street hade ingenting som vi inte har, en väckelse minst lika stor som den kan slå ner här. Det finns hopp för Sverige.

Hans Sundberg predikade för en vecka sen i min församling Mosaik om att hoppet om Guds Rike innebär att vi inte behöver vara rädda för döden eftersom Gud gett oss evigt liv, och att vi bör ha en ständig förväntan på att Guds Rike ska bryta fram här och nu. Vi får absolut inte drabbas av hopplöshet när vi ser det kaos kyrkan befinner sig i. Det är en kedja som fängslar många i kyrkan i Sverige, men Herren vill befria oss från den. Han vill ge oss en framtid och ett hopp.

Endast i Gud har du din ro,
min själ, ty från honom kommer mitt hopp. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla. (Ps 62:6-7)

Som jag skrev i mitt förra inlägg: att rikedomen hindrar väckelse innebär inte att det är kört, vi behöver bara göra oss av med rikedomen! Gud är inte onåbar, vi behöver bara vända oss till Honom. Fortsätt be och arbeta för väckelse! Ha tålamod så att vi kan ta emot den i rätt tid. Och ha mod att delta i den när den kommer med alla prövningar och uppoffringar som väckelse innebär.

Här kan du läsa mer om hur enkelt det är för Gud att sända en väckelse likt den på Azusa Street till Sverige.

Hoppet

Hoppet är oerhört viktigt för att sprida Guds Rike och leva ett gott kristet liv, men vad jag har märkt talas det inte så mycket om det i kyrkan idag. En mer hopp-fokuserad kyrka tror jag är nyckeln till en väckelse som förenar karismatik med arbete för fred och rättvisa och skapar en ny pingstvåg som leder till att mängder kommer till tro och blir upprättade.