Låt inte solen gå ner över din vrede

Jag läste en gång en bok, där en kristen präst och själavårdare som var på resa, tog upp en liftare i sin bil. Jag minns inte historien ordagrant, men ungefär såhär var det; När liftaren förstått att det var en kristen präst som satt bakom ratten sa han ”Du är alltså en expert på konflikter?” Prästen blev mycket förvånad och undrade ”Hur menar du då?” varpå liftaren svarade ”Handlar inte kristen tro om det? Att Jesus kunde förlåta människorna deras brott, i första hand mot Gud, men även de brott de begår mot varandra? Han gick in i både de stora och små konflikterna i världen, och visade på en lösning, en väg till försoning och fred…..eller har jag fel?” Den frågan och konversationen blev en ögonöppnare för prästen och början till författandet av boken.

Vi kristna borde vara experter på försoning. Det var ju det som Jesus kom till vår värld för. Försoning är möjlig! Mellan människan och Gud. Men också mellan människor! Man kan ju kanske, som liftaren gjorde, kalla det för att Jesus var expert på konflikthantering. Alltså borde också vi vara det. Men det är vi tyvärr inte så kända för. Tvärtom. Som arbetsplats har församlingar ofta stora problem. Och även i relationerna mellan församlingsmedlemmar finns mycket svårigheter. Mycket sår, som aldrig reds ut. ”Man ska ju vara snäll” och inte ”bråka”.

Men kanske är sanningen den att vi är konflikträdda? Kanske till och med mer än genomsnittet.

En brist på undervisning kan säkert vara en bidragande orsak till rädslan. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska göra med våra ”negativa” känslor och hur vi ska hantera konflikter. Vi har sällan eller aldrig fått lära oss det. Vare sig hemma eller i skolan. Och inte heller i församlingarna. Det är inte något som man brukar höra predikningar om, eller som tas upp i undervisning.

Det är ju ganska underligt. Om det nu är så viktigt för Jesus.

Det finns givetvis många källor till konflikter. Men vrede är en ingrediens  som alltid finns med i bilden. Det står skrivet ”Vredgas, men synda inte”. Att känna ilska är i sig inget onaturligt,  eller synd. Sund vrede finns för att skydda oss mot det onda. Jesus själv kände vrede.

Men det som är vår svårighet är att vi ofta låter vreden stanna kvar, vi ältar och ger vreden näring, så att den till slut växer till en bitter rot. Då är vi fast och kommer att agera på den. Om inte öppet, så fördolt. Bitterheten och grämelsen sipprar ut ur oss på tusen olika sätt. Vi har missat målet för våra liv, som är att leva i kärlek.  Allvarligt läge!

Genom att anklaga, och igångsätta en rättegång med skyldiga och oskyldiga, där jag och vreden är både Åklagare (anklagaren) och Domaren är vi i full gång med att fördärva både oss själva och de andra. Genom  att manipulera, hota, använda våld eller att baktala, skvallra och på det sättet skapa splittring och olika grupperingar, för att få sin ”rätt” kallas av Gud för brottsligt!  Matt. 5: 21-26.  Men tack och lov visar vår kärleksfulle Gud oss alltid utvägar. Som räddar oss. OM VI PRAKTISERAR DEM. ” Inte alla som säger Herre Herre  till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.” – Matt. 7:21

Din rätt ska bedömas av Herren. Han som är den verklige Domaren. Som vet vad som är i alla människor, och därför kan döma rättvist. Vår uppgift är att överlåta domen till Honom. DET är oerhört svårt, vi vill ju så gärna ta rätten i egna händer. Men genom tålamod och lidande lärde Han sig att lyda, den som vi har som vår Mästare, förebild och räddare.. Så medan vi väntar på hans ankomst, då han kommer för att döma och upprätta världen, behöver vi först och främst städa framför egen dörr. Vi behöver ”arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning”. För utan helgelse kan ingen se Gud.  Hur många predikningar har du fått höra om det på sistone?  Inte så många förmodar jag. Jag undrar varför.

Helgelse- att låta sig förvandlas till  Kristuslikhet – en mödosam väg som kostar allt, till och med ens liv. Men som är mödan värd. En övermåttan underbar väg, hälsar de oss, de som gått före på Vägen. Att kunna älska ÄR Livet. Gud är kärleken. Att inte kunna älska är att vara utanför Gud…någon annanstans.

Så vad behöver vi göra för att vara på Vägen?   

”Om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader förlåta er. Men om ni INTE förlåter människorna , skall inte heller er himmelske fader förlåta er era överträdelser.” Matt. 6 :14- 15

Hört någon undervisning eller predikan över det bibelstycket på sistone? Nej, jag trodde väl det. Det är ju rätt underligt. Om det nu är så som Jesus säger. OM vi INTE förlåter….är vi utanför Nåden!!! Hur allvarligt är inte det?

Hur skulle vi kunna ta detta på allvar i församlingarna? Hur skall vi kunna praktisera detta? ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom. Kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart…” Matt. 5:23-25

Vi har inga offeraltare längre, nej visst. Men Jesus menade  att när vi samlas till tjänst inför Gud, till Gudstjänst och heliga sammankomster…så kan vi inte komma inför den Helige utan att först ha gjort åtminstone detta….visat att vi menar allvar. Eller?  I en av Psaltarpsalmerna frågas  det ” Vem får komma inför Gud? Den som inte har blod på sina händer.” Jesus skärper kravet,  det handlar inte längre om enbart fysiskt blod, utan om  oförsonlighet. Det jämställs som brott.

Att försonas, är att dö bort från sina, kanske, rättmätiga anspråk, och överlåta domen åt Gud. Att ödmjuka sig under Guds vilja kan kännas som att dö för det är sin egen rättfärdighet som man dör bort ifrån. För att Gud själv ska få större utrymme.

En god övning på helgelsens väg kan vara : ”Låt inte solen gå ner över din vrede.” Vad som händer i oss om vi negligerar det och låter vreden finnas kvar har vi redan beskrivit ovan. Men vi kan också våga tala om att det finns andliga krafter som tjänar på att vi inte praktiserar detta.

När vreden, anklagelsen och domen får regera i oss, går vi verkligen Anklagarens ärenden. Han som är fiende till Gud, som vill splittra och förstöra. Han och hans tjänare tar varje tillfälle i akt att ge din vrede näring. Han sover inte eller har andra ”nöjen” för sig, som skulle distrahera honom från hans allenarådande mål; att förstöra Guds planer för oss och allt skapat.

Han, anklagaren och splittraren (diabolos)  har en bundsförvant i oss, i vår gamla människa, den del av oss som Bibeln kallas för köttet. Som står i strid med den nya pånyttfödda människan i oss, den nya skapelsen, som vill växa till och mogna i Kristuslikhet.

Om vi INTE låter försona oss, med Gud OCH med varandra, då har Försonaren Jesus dött förgäves på korset och uppstått till nytt liv förgäves för oss!

För vi tar inte emot det som getts oss. Vi förnekar den kraft och möjlighet som finns tillgänglig för oss. Vi missar målet. Det är verkligen synd. Vi missar livets mening och mål – som är Kärleken. Och som är det enda vi tar med oss när vi lämnar den här tillvaron för att gå till nästa. Det som kommer att består är din tro, ditt hopp och din kärlek. Men största av allt är Kärleken.

Så ta Förlåtelsens och försoningens väg på allvar. Om du vill leva ett evigt liv. I Kärleken.