Jag läser en utomordentlig kommentar till Andra Korintherbrevet med namnet ”Ledare i motvind” just nu, nu för tredje gången i år. Författarna – pastorerna Sören Perder Örebro och Marcus Sönnerbrandt Linköping – har gjort ett verkligt förnämligt arbete när de skrev denna kommentar.
Inte bara får läsaren kunskap i situationen i församlingen i Korinth, utan detaljer som är tankvärda smygs in i materialet. Till exempel: visste du att detta är Aposteln Paulus fjärde brev till Korintherna? Övertygande visar författarna det.
Ett annat problem de löser är frågan om Andra Korintherbrevet borde delas i två delar, skälet är skillnaden i tonen Paulus har i förhållande till församlingen i kap.1-9 och kap. 10-13. Vineyardpastorn och teologen Hans Johansson argumenterar till exempel för att man behöver tänka två brev, medan Perder och Sönnerbrandt menar – och med mycket goda skäl tycker jag – att man ska enligt kristen tradition hålla ihop brevet till en enda enhet. De visar dessutom i sin kommentar bl.a. utifrån den antika retoriska traditionen att Paulus följer reglerna för hur ett brev ska vara upplagt för att nå sitt syfte.
Vi behöver förstås komma ihåg att Korinth var en grekisk stad som väl kände detta sätt att argumentera. Paulus visar sin djupa kunskap också i detta avseende. Den viktigaste orsaken till att brevet ska ses som ett enda är, menar författarna, är att Paulus dels söker vinna församlingen för sin sida av saken, men också att Paulus dels behöver tydliggöra vad hans fiender håller på att göra: nämligen helt skada deras relation.
Därför kan Paulus mycket väl vara försonlig i sin ton mot den större gruppen i församlingen (som var runt 100 personer vid brevets författande) och mycket radikalt polemiserande mot de falsk bröderna och apostlarna som undergrävt apostleln Paulus ställning och förtroende.
De ledare i församlingen som tagit över ledarskapet har, bl.a.
- ifrågasatt Paulus apostlaskap,
- De har motarbetat honom,
- Misstänkliggjort hans motiv och handlingar, t.ex. hade han ju inte besökt dem som han lovet och han hade försörjt sig själv (vilket visade att hans teologi var av ringa värde),
- De har fått större delen av Korinthförsamlingen att vända honom ryggen,
- De har inte direkt någon läropunkt som är heretisk, ändå är förkunnelsen fel då den är annorlunda än Aposteln Paulus,
- Sett till att små bäckar av kritik blivit en större å,
- Nu försöker man tysta Paulus, bl.a. Genom att anklaga Paulus för att missköta insamlingen,
- Paulus är en dålig förkunnare menar man,
- Han har inte tillräckligt med nådegåvor och under och tecken.
De anklagar honom alltså för att vara en dålig apostel. De anser själva att de är mycket bättre.
Vilka är dessa icke-troende och falska apostlar som Paulus kallar dem?
De är ledare med starka karismatiska gåvor. (Men kom ihåg d e t gör dem inte vare sig kristna eller värda att följa!) De har kommit till Korinth och gjort en statskupp, helt enkelt tagit över makten. De har med sig rekommendationsbrev vilket de använt för att ta över ledarskapet. Nu har de dessutom gjort som sådana falska apostlar och ledare tycker om att göra: de använder sin stulna maktposition felaktigt och de bygger mycket av det på det förakt de sprider genom förtal mot Paulus. De ställer sig på Paulus axlar och jämför, med sin egen måttstock!, sig med Paulus.
Och gissa: den jämförelsen vinner de eftersom Paulus inte är närvarande själv och kan försvara sig.
(Jag tänker att de dessutom har använt en variant av förlamande anklagelse, som används än idag. Den är att man anklagar Paulus för att försvara sig, det bevisar i deras ögon att han gör fel. Det är en variant som gärna hänvisar till Jesus själv som inte försvarade sig inför romarna och de judiska ledarna. Något de som använder denna anklagelse dock inte reflekterat över är att ingen annan tystnad har haft sådant genomslag, ja nästan alla vet hur fel de som anklagade Jesus hade. De som är med om sådana situationer får inte hela världens uppmärksamhet på hur fel förövarna hade! Därför är det enda logiska att offren någonstans borde ha rätten att försvara sig!)
Hur försvarar sig Paulus?
Han tydliggör hur fel de icke-troende beter sig. Ytterst drar Paulus slutsatsen att de kallar sig Jesustroende men det är de inte. Det borde församlingen ha förstått. Paulus Jesuslika karaktär och förkunnelse finns ju inte hos de falska apostlarna, oavsett deras himlastormande andliga upplevelser.
Så han angriper deras anspråk på auktoritet och verkliga andliga liv. Hugo Odeberg har också skrivit Korintherbrevskommentarer. Han noterar att en sann apostel är pionjär och startar nya församlingar. Det vet förstås också de falska apostlarna, men de vill inte dela villkoren för sant apostlaskap: dvs alla de lidanden, ensamheten, övergreppen som världen angriper apostlarna med. Dessutom söker de slippa det som kanske var svårast för Aposteln Paulus nämligen ”de falska bröderna” dvs de som inifrån församlingarna sökte förstöra Paulus glädje i livet, frukten av hans livsverk.
Huvudargumentet i brevet är avsnittet i kap 5:11-6:2 då Aposteln talar om hjärtat i den kristna tron. Nämligen ”försoningen”. All kristen bekännelse, tro och liv kännetecknas av det Gud i Jesus genom Anden ä r och h a r g j o r t för oss – och inte minst viktigt – i vårt ställe. Verkligheten är att vi genom Adams synd förlorat vårt barnaskap hos Gud och nu förtjänar vår syndfulla brustenhet. Trots att vi är skapade till Gudsgemenskap har vi förlorat den och kan inte själva försona/hela det brustna. Men i Jesu Kristi försoningsdöd har Gud både som subjekt och objekt försonat oss med Gud. Allt kan bli återställt genom tro på den Siste Adam som är försoningen för våra synder. Han är Gud, Sonen, som blev gjord till ”synd” – helt och fullt – och bar vår överträdelse rättmätiga straff, döden i vårt ställe.
Denna försoning är grunden för Paulus teologiska argument att vi behöver försona oss med Gud och därmed med varandra. Nu har ju det blivit möjligt genom Guds kärleksgåva i försoningen genom Jesus Kristus.
Det som är omöjligt för människan är nu möjligt genom Jesus! Halleluja!
Så Paulus vill nå en ”återupprättad relation med församlingen” det är syftet med detta fjärde brev.
Han argumenterar lidelsefullt för detta och söker vinna Korinthförsamlingen.
Paulus motiv är förstås viktigast, nämligen att stå för sanningen med Jesu sak och församlingens bästa för ögonen. Det är hans måttstock, inte egen vinning eller ära. Han bekänner ju att i svagheten ligger hans egentliga styrka.
En sak till är uppenbart i brevet. Kap 8-9 är viktiga. De handlar om generositeten som ett karaktärsdrag hos en kristen. Här gäller det inte om församlingsansvaret alla troende måste bära.
Här handlar det om urförsamlingens – Jerusalemförsamlingens – behov av ekonomiskt stöd.
Korintherna har erbjudit sig att hjälpa till. Men Paulus är orolig över att de som så snabbt ändrat uppfattning om honom också kan ändra sig i givandet och låta bli att ge generöst till dem.
Han påpekar att det handlar om en balans. Vi hör alla ihop och har vi tagit emot deras andliga rikedom i form av förkunnelse, apostoliska tjänst och direkta historiska linje till Jesus själv, så är vi förpliktiga att ge tillbaka av vår rikedom, dvs ekonomi i detta fall. Och dessutom så pekar Apostlen på att Guds väsen är ofattbar generositet. Därför vill han att alla ska ha öppna händer att ta emot och öppna händer som ger vidare av allt Gud gett: pengar förstås, men också nådegåvor, tröst osv… Ja, allt är ytterst till för att tas emot i tacksägelse och sedan ges vidare.
Det finns förstås mycket mer att säga om denna kommentar, men detta är en kortfattad summering som har konsekvenser för hur vi idag behandlar varandra i församling och Kristi kropp.
Ledare i motvind – utgiven på Libris förlag – är en mycket viktig bok. Köp den! Läs den själv. Läs den tillsammans med andra. Ett tips: gör som oss i Mosaik vår församling där vi läser den som fördjupning i vårt ledarskap under detta år.
Och – Sprid vidare!
Hela Pingsten 