Gästinlägg av Markus Eddeland.
Många, men ändå en. Flera personer, men en gemenskap. Relationen mellan de tre personerna i treenigheten beskrivs som att det rör sig om tre olika personer, men ett och samma väsen. De är alltid helt och hållet överens i sin relation till varann, och lever i total kärlek. Treenighetsläran har varit en lång diskussion inom kyrkohistorien, och en grundavgörande lära inom den kristna tron. En viktig poäng med denna är det stora föredömet Gud blir för oss i hur en kristuslik gemenskap levs.
Det är omöjligt att missa hur beroende Jesus är av de andra personerna i treenigheten under Hans jordiska liv. Varje andetag, varje finger Han lyfter, gör Han för att Fadern vill det och Anden ger kraften. I hela sitt liv så är Jesus ett moraliskt föredöme på hur ett gudsnära liv ter sig. Detta gudsnära liv som förvandlar oss, samtidigt som Gud helt utan våra bedrifter frälst oss utav sin nåd, och fört oss från död till liv.
Kanske den största anledningen till att människor finner att kristen tro är ohållbar och inte trovärdig är den stora skillnaden mellan Bibelns historiska berättelse om de första kristna, och de kristnas liv idag. Den bibliska modellen upplevs alltså som falsk marknadsföring; att det som står skrivet inte är det som tas efter i det levda tron. Varför är det så här?
Mer gånger än jag kan minnas har jag filosoferat under min uppväxt med människor i min närhet om församlingsdrömmen i Apostlagärningarna 2:43-47. Samtalet har alltid tagit samma form. En inledning med frustration och en önskan att bara ’leva som det står’, följt av en diskussion om samtiden och hur ohållbar den livsstilen skulle vara, för att sedan avslutas i att man kan försöka ta småsteg åt den idyllen (även om tilltron till den har svalnat sedan länge).
Vi stannar vid den så kallade ’ohållbarheten’. Argumentet som kommer fram här är oftast inte en direkt protest för att man inte vill följa vad Bibeln säger. Snarare är det en hopplöshet över att ’även om jag gör det, så gör ingen annan det’. Alltså i grund en pragmatisk hållning, alltså att jag anpassar mitt liv till andra omständigheter. Håller detta? Var finns denna egendomsgemenskap som är genomsyrad av beroende, samförstånd & glädje?
Vi går i jultider. Vi i Sverige lever i en tid av lagstadgad ’egendomsgemenskap’, på ett sätt, i form av en socialliberal välfärdsstat. Vi betalar höga skatter, ofrivilligt, för att styrka och och hjälpa samhällets utsatta. Detta skapar en tydlig skillnad mot Bibelns uppmaning att detta ska ske av fri vilja (2 Kor 9:7) och i kärlek (1 Kor 13). Givetvis finns det en sanning i att man ska finna sig i vad Paulus skriver om hur man ska förhålla sig till staten (Rom 13, observera att Paulus skriver detta till kristna i Rom, där förföljelse från staten var ett faktum). Socialliberalism och en välfärdsstat är inte fel i sig, men under en gemenskapshögtid som julen så blir det påtagligt vad denna för med sig. Julen gör antingen så att glädjen i gemenskap blir som störst, eller att sorgen av ensamhet blir som värst.
Sverige som stat är inte helt och hållet obibliskt influerad, utan ibland är vi faktiskt halvvägs där. Den ger sken av att göra goda gärningar, men i grund och botten är den ihålig i dess grund, med dess avsaknad av kärlek (jämför med Upp 3:1, 15-17). Och precis det är problemet. Vi fyller ofta det materiella behov som egendomsgemenskap fyller upp, men vi gör det isolerat från den kärlek och omsorg som ska motivera de handlingarna. På det individuella planet så rör det sig om att mänsklig brist, alltså att vi inte vill leva bibliskt för att ingen annan kommer göra det, blir ett argument för relationell individualism. Vi vågar alltså inte satsa på att relationer håller. Men vi vill fortfarande ha en ekonomiskt trygghet, alltså gör vi oss ekonomiskt statligt beroende, snarare än relationellt allsidigt beroende.
Kyrkan är många i dess personer, men ett och samma väsen. Den är alltid i total kärlek till sig själv. Det ska vara omöjligt att missa hur beroende jag är av de andra personerna i församlingen under mitt jordiska liv. Varje andetag, varje finger jag lyfter, ska jag göra jag för att Gud vill det, och Anden ger kraften, och församlingen stöttar. Detta liv är den mest färgstarka predikan vi kan leverera. Ett liv vars hjärtslag går i takt med vittnesbördet om en man från Nasareth som fört frälsning till mänskligheten genom utgivande kärlek och villkorslös uppoffring.
Markus Eddeland är en teologistuderande Jesus-älskare som bor i centrala Jönköping. Han längtar efter att den kristna kyrkan ska förälska sig på nytt i Bibeln, och få se skiljelinjen mellan familjeliv och församlingsliv suddas ut.
Hela Pingsten 