Länge i mitt liv var jag ytterst förvirrad över kyrkoåret, i synnerhet berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Den läser vi två gånger under kyrkoåret, på första advent och på palmsöndagen. Hur kommer det sig? Varför är den viktig nog att vara tema under två söndagar? Är den inte bara en upptakt till det verkligt viktiga: Jesus död och uppståndelse under påskhelgen?
Inför kommande söndag har fascinerats över just detta, varför palmsöndagens berättelse är så enormt viktig. Vi hittar den i Lukasevangeliet, kapitel 19 vers 28 till 40:
Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp.Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”
Berättelsen finns nedtecknad i samtliga evangelier, och i Matteus och Johannes evangelium så hänvisas det till en gammaltestamentlig profetia om Jesus, från Sakarja 9:9-10:
Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.
Den här texten är en profetia, skriven ungefär 500 år innan Jesus föddes hit till jorden. Den kung, Messias, som det judiska folket hoppades på skulle komma ridande på en åsna. Men varför just en åsna?
I den bibliska världsbilden, är hästen en symbol för krig och makt. Orden från Sakarja betyder inte att Gud inte gillar hästar (jag lovar, Gud har skapat hästar och gillar dem också!) utan vänder sig emot krig och våld, vilket hästarna i det här fallet är en symbol för. Åsnan däremot, var en fredssymbol och ett lastdjur som användes i det enkla, vardagliga livet.
Det judiska folket levde under den här tiden under förtryck av romarna, med allt det lidande som ockupation innebar, och fortfarande innebär i många delar av världen. Många hoppades säkerligen att Jesus var den som skulle leda ett uppror och kasta ut romarna med våld, och upprätta Israel som kungadöme likt under Gamla testamentets kung David. Jesus visar genom sitt intåg i Jerusalem, att han är en annan slags kung än den här världens härskare. Han kommer på en åsna, i ringhet, enkelhet, ödmjukhet. Hans sätt att besegra ondskan var inte genom våld, utan genom att älska.
Tobias Hadin och Kristoffer Lignell skriver i sin kommentar till den tidiga kristna skriften Didaché om kristet icke-våld. De beskriver hur Jesus i sin undervisning uppmanar till icke-våldsliga protester mot orättvisa system. När Jesus exempelvis uppmanar till att ”vända andra kinden till” så kan vi tänka att det innebär att ge upp inför ondskan. Hadin och Lignell visar dock på att så inte är fallet. Ett slag på högra kinden i den här kontexten var förmodligen en örfil, ett sätt för en överordnad att slå en underordnad. Den som vände vänstra kinden till tvingade däremot motståndaren att slå till en som en jämlike, och blev därmed ett sätt att stå upp för sin värdighet utan att själv använda våld. Jesus undervisning syftar inte till att ge upp inför ondskan – den går ut på att besegra den på andra sätt än att gå med på ondskans premisser.
Den tidiga kyrkan var, i linje med Jesu kärleksbudskap, pacifistisk. I den tidiga skriften Den apostoliska traditionen beskriver Hippolytos att en soldat som blev en kristen kunde tas upp i församlingen genom dopet – om han lovade att aldrig mer döda någon.
Teologen och kyrkohistoriken Joel Halldorf har skrivit om hur pacifism varit det självklara för många radikala, Jesusefterföljande rörelser genom historien, såsom anabaptismen, kväkarrörelsen och tidig svensk baptism. Berättelsen om Jesus som rider in på en åsna får aldrig bara bli en fin berättelse – det är politiskt sprängstoff, den utmanar världens maktsystem – och människor har genom historien dött martyrdöden för sin övertygelse att våld aldrig är en väg framåt för den som följer Jesus.
I en tid som den vi lever i idag, där makthavare skryter om vem som har störst kärnvapenknappar, tänker jag att den här berättelsen är ännu mer utmanande och radikal. Istället för det system vi lever i idag, där många söker egen makt genom våldsanvändning, kallar Jesus oss till ödmjukhet och fred. Det är en hållning som jag tror är nödvändig, både i våra enkla, vardagliga relationer och i det storpolitiska perspektivet.
Palmsöndagens texter berättar om hurdant Guds rike är, det rike där Jesus är kung. Vi är inbjudna till att vara med och bygga hans fredsrike: i ödmjukhet, enkelhet och kärlek. Vill du vara med?
Vill du läsa mer?
Tobias Hadin och Kristoffer Lignell: Efter Kristus – att följa Jesus med hjälp av Didaché
Joel Halldorf: Religion och våld, i Ickevåldets vägar – fred i terrorns tid
Hela Pingsten 