Vad är tolerans egentligen? Två extrema synsätt verkar dominera debatten idag. I det ena diket har vi de som vill förbjuda ideologier de ogillar. De här verkar övertygade om att ha nått Sanningen med stort S, och menar att staten måste försvara den. Det må vara kommunister som vill förbjuda nazism och kapitalism, kristna som vill förbjuda Islam eller ateister som vill förbjuda religion. Vi har alla någon ideologi vi finner avskyvärd, problemet är bara att det alltid finns någon annan som hatar vår egen. Frågan är hur du bäst motarbetar din fiendeideologi, och främjar din egen.
I andra diket finns människor som ser rött vid alla exklusiva sanningspåståenden. Tolerans för dessa är att omfamna alla idéer som lika sanna och lika värda. I praktiken kan ingen hålla fast vid detta konsekvent, men många verkar landa i tankar om subjektiv sanning, för att slippa konfronteras med en absolut objektiv sanning som vi alla måste ta ställning till. Det finns dock något gott i detta. En ödmjukhet inför den egna felbarheten och en medvetenhet om faran med tvångsmedel.
För det stora problemet stavas nämligen staten. Max Webers definition på staten står stark än idag bland statsvetare: ”en stat[…] hävdar monopol på det legitima bruket av våld inom ett territorium”(Politics as vocation, s 1). Med andra ord: ingen stat utan våld. När du ropar efter förbud så åberopar du alltså en makt- och våldsapparat som vi vet är långt ifrån perfekt och som lika lätt kan vändas mot dig själv och dina syften i nästa stund. Det är att leka med elden. Jag förstår att det är frestande. Det är mycket lättare att förbjuda än att tolerera. För att inte tala om hur svårt det är att med argument och förnuft få över en övertygad anhängare av en motståndarideologi på sin sida. Ingen kan påstå att det här är lätta saker.
Faktum är att det aldrig har varit lätt, men förmodligen aldrig heller lika lätt som här i Sverige i vår tid. Det var svårt för fariséerna och romarna gentemot Jesus och Vägens folk. Det var svårt för det konstantinska imperiet gentemot alla ickekristna. Det var svårt för Västrom och Östrom gentemot varandra. Och det var svårt för många kristna falanger under religionskrigen som följde på reformationerna. Betyder detta att tolerans måste vara lika med total statlig acceptans? Knappast.
En av åsiktsfrihetens och toleransens förkämpar, John Stuart Mill, hade också gränser för vad han ville se staten tolerera. Mill exemplifierade med att det bör vara förbjudet att egga upp en pöbel utanför en furstes hus genom att dela ut flygblad om hur han genom skatt har stulit från dem. Beroende på situationen kunde ett och samma budskap vara tillåtet eller förbjudet, enligt hans mening. Principen bakom tror jag kan sammanfattas med att så länge inte budskapet som förs ut är direkt hotfullt mot någon kan det tillåtas. Just detta borde inte vara alltför svårt. När nazisterna skanderar ”Sverige är vårt” eller ”All makt åt Tengil despoten” är det antingen löjeväckande eller provocerande, men inte värt bestraffning, så länge de inte med kroppsspråk också är uppenbart hotfulla mot människor. När de däremot övergår till att ropa ”Ut med judarna” då är det(eller bör det vara) hetsbrott. Översatt till debatten om böneutrop bör budskapet ”Allah är störst” kunna tillåtas, så länge inte det ackompanjeras med ”Döda de otrogna”. Detta av tre skäl.
1: I annat fall dömer vi människor på förhand. En av rättsstatens grunder är att man är oskyldig tills motsatsen bevisats, och det måste gälla även muslimer. Vi kan ha goda skäl att tro att vissa bekännande muslimer vill hota och skada andra, men det är knappast ”bortom rimligt tvivel”, som det brukar heta på juridiska. I alla fall inte för ALLA muslimer.
2: Dessutom är det skillnad på att överväga att göra något kriminellt, och faktiskt gå till handling. Ska vi straffa ”potentiella snattare” också? Gud må se människors hjärtan utan problem, men det gör inte staten.
3: Om alla offentliga muslimska budskap kan förbjudas enbart för sin koppling till könsdiskriminering, förföljelse och annat hemskt, vilka andra budskap kan vi då förbjuda enligt samma princip? Kommunisters flygbladsutdelning för sin koppling till gulag och förföljelse? SD-reklamfilmer för sin koppling till Bevara Sverige Svenskt och rasistiska lynchningar? Eller kristnas gatuevangelisation för sin koppling till korståg och förföljelse? Anhängare av alla dessa ideologier må förkasta dessa hemskheter, men har svårt att rentvå sig inför sina motståndare. Alltför godtyckliga förbud slår mot oss alla.
Tro’t eller ej, jag hatar de vålds- och hatbudskap som Islam står för. Men när det kommer till hets mot folkgrupp och hat och hot om våld är sådant redan straffbart enligt svensk lag. Varför då stoppa alla budskap urskillningslöst som framförs offentligt i Islams namn? Är detta att följa Jesu uppmaningar att göra mot andra så som ni vill att de ska göra mot er?
För många finns alltså bara två förhållningssätt: relativisera sanningen eller förstatliga den. Båda bygger på misstro mot sanningen. Men tänk om det finns en tredje väg? Tänk om vi inte behöver oroa oss för sanningen, utan stå upp för den som en absolut verklighet OCH tro på dess inneboende kraft att stå på egna ben, utan statligt stöd?
Hela Pingsten 