När man talar kring osjälviskt givande och omtanke för andra är det första vi påminns om i tanken liknelsen om den barmhärtige samariern i Lukasevangeliets tionde kapitel. Uppmuntran med breda penseldrag som vi ser som den mest färgstarka evangelisationsmotivatorn vi kan tänka oss. Men kan det vara så att liknelsens främsta budskap är något helt annat – något vi lätt missar vid första anblick?
Med förståelse och insyn i första århundradets judendom kan vi med klarhet se bortom de kulturella barriärer vi först ser som hinder. Den religiöst högt ansedda eliten – prästen och leviten – passerade båda förbi utan förbarmande. Att ens stanna upp vid vägen mellan Jerusalem och Jeriko var förenat med livsfara. Den oidentifierade sårade mannens sår behandlas sedan med största omsorg och blir buren till ett värdshus. De två denarerna tros ha kunnat hyra logi och omhändertagande för mannen i ett flertal veckor – och än mer – då samariern lovat att betala återstoden på sin återfärd. Den magknipsgivande godheten går inte att ta miste på, och sen till råga på det så var det den mest otänkbara personen – en samarier. Kontrasten når absurda höjder.
Hade detta varit en oprovocerat berättad liknelse så hade det kunnat stanna här – och liknelsen hade likt Bergspredikan kunnat vara en inspirerande berättelse om helgelse för oss kristna. Men så är inte riktigt fallet.
För det är de där orden som vi stannar upp vid i vers 25 och 29. Den laglärde var ute efter att pröva Jesus och rättfärdiga sig själv. Frågan ställd till Jesus är inte en anspråkslös fråga ställd av den laglärde i sökandet efter råd. Nej, med självsäkerhet ställer han frågan ”Vad ska jag göra för att bli frälst?” Alltså; vad kan han som människa åstadkomma för att genom sig själv nå evigt liv?
Jesus möter den laglärde på hans egna planhalva. Då mannen såg sig själv som tillräcklig och rättfärdig genom sina egna prestationer pressade han frågan ytterligare. Först då landar Jesus i liknelsen om den gränslöst barmhärtige samariern. Inte för att ge den laglärde en rimlig handlingsmodell för att uppnå evigt liv [även kallat gärningslära] – utan snarare för att visa den ouppnåeliga standard som krävs om man som människa ska lita till sig själv som frälsare. Ouppnåelig. Omöjlig. Helig.
Om Jesus hade berättat denna liknelse med den utgångspunkt som de flesta idag kanske oftast ser den skulle det betyda att Han berättigar och uppmuntrar till en gärningslära genom vilken människan kan nå frälsning (se vers 37). Eller, det mer troliga alternativet, är det så att Jesus målar upp en bild av absolut heligt handlande för att frammana en medvetenhet hos den laglärde om hans syndiga natur och otillräcklighet när Jesus sätter den sista spiken i kistan då han skarpt säger ”Gå du och gör som han.”.
Den barmhärtige samariern är inte du eller jag. Du och jag är prästen och leviten som ser den utsatte, men genom syndens och själviskhetens begär väljer att gå förbi. Den barmhärtige samariern representerar den Ende som kan göra allt det goda – och har gjort det en gång för alla – Jesus Kristus.
Jag förnekar inte liknelsens motiverande aspekt för oss som kristna att se till i vårt lärjungaskap. Däremot är det inte, i den kontext som den är skriven, dess främsta syfte.
Hela Pingsten 
Hej!
När den laglärde frågar Jesus vad han ska göra för att vinna evigt liv, svarar Jesus: ”Vad står det i lagen?” Och när den laglärde citerat ur lagen, svarar Jesus: ”Det är rätt.” Den naturliga läsningen av denna passage är att Jesus bekräftar att efterföljelse av lagen är vad det hela handlar om. Efter berättelsen om samariern sker en liknande bekräftelse. Jesus säger inte: ”Men detta är givetvis är helt omöjligt för dig att efterleva, så därför måste du i stället tro på mig för att få evigt liv”. Nej, det han säger är rakt och enkelt: ”Gå du och gör som han!”.
Varför ska vi inte tro på det Jesus faktiskt säger? Varför ska vi tro att Jesus menar raka motsatsen till det han säger? Jag tror att svaret är: Paulus. Eftersom Paulus skriver att det inte är gärningarna som leder till frälsning utan nåden, så måste detta raster även läggas över Jesus, så att hans ord förvrängs till att betyda raka motsatsen. Resultatet av denna manöver blir att Jesus de facto ljuger. Han svarar ”Det är rätt” när han i själva verket anser att det är fel. Han svarar ”Gör som han!” när han i själva verket anser att han INTE ska göra som han, eftersom detta är dömt att misslyckas.
Ett annat ställe där Jesu undervisning går på tvärs mot Paulus, är hans långa utläggning om domens dag i Matt 25:31-46. Detta är alltså frälsarens egen beskrivning av hur domen kommer att verkställas. Och vad säger Jesus? Är det så att de onda kommer att dömas för att de inte trodde på honom eller för att de inte erkände honom som herre? Nej, det är helt andra saker som kommer att vara avgörande. Nämligen hur människorna har handlat mot sina medmänniskor. Gärningarna. Helt i linje med det han undervisar om i Lukas 10.
Jag tror att det enda sättet att få rätsida på vad Jesus säger, är att förstå berättelserna om honom som olika lager med olika traditioner och tolkningar. Paulus tolkning, som även går igen i Johannesevangeliet, säger att det är nåden och tron som är det avgörande. Men en annan tradition, främst i de synoptiska evangelierna och Jakobsbrevet, talar om gärningar. Ofta brukar ju Bergspredikan lyftas fram som central för förståelsen av vad Jesus förkunnade. Vad handlar Bergspredikan om? Jo, om hur du bör handla gentemot dina medmänniskor. Och vad du ska göra för att Gud ska bli nöjd. ”Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som GÖR min himmelske faders vilja.”
Mvh Johan
GillaGilla
Hej Johan! Tack för din kommentar.
Om jag förstår dig rätt så menar du att det finns en inkonsekvens inom Skriften vad gäller vägen till frälsning. Att de synoptiska evangelieberättelserna och exempelvis Jakobsbrevet går emot vad som sägs i den Johanneiska litteraturen och paulinsk teologi. I första anblick så kan jag ha förståelse för det, men jag håller inte med dig. Tillåt mig utveckla 🙂
Konceptet kring en existentiell frälsning i merparten av världens religioner bygger på premissen ”Jag lyder – därför blir jag frälst.” Alltså, att mitt uppfyllande av den moraliska koden enligt det religiösa system jag följer leder till att jag blir frälst i enighet med religionens syfte. Den kristna tron har alltid i dess essens däremot sagt det raka motsatta: ”Jag har blivit frälst – därför lyder jag.” Spänningen som man lätt uppfattar i Skriften kan lätt ses som polariseringar, men är egentligen bara den naturliga processen av vad som sker med en människa förvandlad av Guds nåd. Detta kallas helgelse. Det sker omedelbart i mötet med den Levande Guden. Det skedde med den samariska kvinnan i Joh 4, som inleder sin omvändelseprocess i mötet med Jesus efter att Han har erbjudit henne det levande vattnet, av nåd (!).
Det stämmer att vi kommer att bli dömda utifrån om vi har gjort vår Himmelske Faders vilja. Men detta är för att våra gärningar är ett kvitto på vår frälsning, inte att vår frälsning är ett kvitto på våra gärningar. I detta finns ingen motsättning mellan olika teologiska anspråk i Skriften, oavsett mänsklig författare till de olika böckerna däri.
Bibeln är en enhetlig beskrivning av främst Gud, men också människan och relationen mellan de två. Den är helt enhetlig och har inte interna motsägelsefulla traditioner som präglar den.
Tillönskar dig inget annat än Guds välsignelse, Johan, och med hopp om ömsesidig förståelse 🙂
Markus
GillaGilla
Hej och tack för svar!
Ja, jag förstår vad du skriver. Men jag håller inte med.
Den tolkning som du ger uttryck för verkar vara den dominerande. Och den verkar oftast medföra att det är Jesu ord som måste omförhandlas. Varför är det så? Varför aldrig Paulus ord? Det är väl inte Paulus som är frälsaren? Paulus träffade aldrig Jesus i jordelivet, hörde honom aldrig undervisa och verkar dessutom inte stå på god fot med hans efterträdare Jakob. Paulus segrade, i så måtto att det var hans tolkning som så småningom blev den dominerande. Men var det en riktig tolkning? Det tror inte jag.
Angående Lukas 10 skulle jag vilja ställa en konkret fråga. När den laglärde citerat ur skriften svarar Jesus: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” Talar Jesus sanning när han svarar så, enligt din tolkning?
Mvh Johan
GillaGilla
Hej Johan! Tack igen för din kommentar 🙂
Jag menar att det inte är en fråga om att Jesu ord var i sig själva (utifrån den allmänna kristna trosläran) otillräckliga, och det behövdes korrigeras/omförhandlas av Paulus. Evangelietexterna visar, enligt mig, samma teologi kring frälsning och helgelse som övriga delar av Skriften gör, utan motsättningar.
Vad rör Lukas 10. Ja, jag tror att Jesus talar fullt ut sanning där. Detta baserat på att mannen i egen, självrättfärdigande kraft (vers 25 & 29) aldrig kan nå upp till detta ideal av att älska Gud villkorslöst, helhjärtat. En människa som lever i hopp om självrättfärdigande kan inte älska någon annan, än mindre Herren själv, helhjärtat.
Tillönskar dig Guds frid och med önskan om ömsesidig förståelse, Johan 🙂
//Markus
GillaGilla
Hej igen!
Menar du att Jesus tänker: ”Det är fel. Av egen kraft kan du aldrig kan nå upp till detta.”
När hans mun samtidigt säger: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”
?
GillaGilla
Hej Johan! 🙂 Tack för din kommentar!
Jesus säger att det är helt rätt; om han kunde förmå att leva upp till det budet fullständigt så får han leva. Men eftersom Lagen bara kan ge insikt om synd (Rom 3:20), eftersom att alla människor har syndat och gått miste om Guds härlighet och inte av egen kraft kan nå upp till den heliga karaktär bara Gud själv besitter (Rom 3:23).
Alltså: Jesus möter mannen på hans egna spelregler. Om han ska insistera på att självrättfärdigas genom sina egna handlingar, då måste han minsann också leva upp till hela Lagens krav. MEN, detta är helt omöjligt, oavsett vem du är som människa, och hur väl du än lever, eftersom alla har syndat.
Med önskan om Guds frid och ömsesidig förståelse 🙂
/Markus
GillaGilla
Hej!
Jag kan inte hitta att Jesus i berättelsen om samariern säger ett enda ord om att lagen bara ger insikt om synd eller att alla människor gått miste om Guds härlighet eller att de inte av egen kraft kan nå rättfärdighet. Det finns inte där. Om det verkligen hade funnits där, då hade du ju heller inte behövt gå till Romarbrevet. Då hade du bara kunnat peka på Jesu egna ord. Det senare är vad jag försöker göra. Jag är intresserad av vad Jesus de facto säger.
I Bergspredikan säger han exempelvis:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Varför säger Jesus att vi kan bli fullkomliga som vår fader i himlen, om detta bara är möjligt under en massa förutsättningar som han inte nämner? Med en sådan tolkning framstår han som en bedräglig telefonförsäljare som inte upplyser om det finstilta.
Och varför säger han ”Gå du och gör som han!” i Luk 10 om han i sitt stilla sinne tänker ”fast du kommer garanterat att misslyckas”. Hela sprängkraften i den fantastiska berättelsen om samariern går ju förlorad. Nämligen att det är den föraktade samariern som är berättelsens hjälte därför att han i praktisk handling visar barmhärtighet, till skillnad från de fina prästerna som i verkligheten visar sig strunta i sina medmänniskor. Med din tolkning blir det pannkaka av hela berättelsen, som jag ser det. För om Jesus egentliga budskap är ”det är ingen idé att du försöker göra gott på egen hand för du kommer ändå inte att lyckas” då får berättelsen en helt bakvänd poäng. Då blir det ju prästerna som står för sanningen (du är ofrånkomligt en syndare) och samariern som står för lögnen (eftersom hans val inte går att göra då vi alla är obotliga syndare). För övrigt kan jag inte se att samariern på något sätt gör något som är omöjligt. Han gör måhända något som är ovanligt. Men absolut inte något som är omöjligt.
Mvh Johan
GillaGilla
Hej Johan! Tack för ditt svar!
Jag förstår din utgångspunkt, men menar ändå att det finns ‘Jesus-ord’ som talar för den premiss jag står bakom.
-Matt 7:11. Jesus kallar oss onda. Detta talar Jesus till sina egna lärjungar, inte bara en människa i allmänhet.
-Matt 9:18-30 (med många fler) Jesus förlåter synder och bjuder in människor till gemenskap innan och utan att kräva moralisk upprättelse som betalning.
-Jesus är fylld av nåd och sanning (Joh 1:14). Nåden torde vara väldigt fattig, i min mening, om ”nåden” enbart vore att Jesus öppnar våra ögon för ett moraliskt schema som vi sedan av egen kraft ska följa för att nå evigt liv. Då spelar Gud en väldigt perifer roll i våra liv, skulle jag säga.
-Jesu död är det som orsakar att förlåten brister i templet, Mark 15:38. Förlåten var det tjocka tyg som separerade Guds boning från resten av världen. Genom Jesu egen död så rivs denna barriär mitt itu och Gud blir tillgänglig för alla, överallt. Ingen människa var delaktig i att riva itu denna förlåt genom sina handlingar. Ingen. Förutom Jesus Kristus själv.
Det är sent, och jag väljer att stanna vid dessa exempel. Jag kan gärna fortsätta vid ett annat tillfälle om ytterligare förtydligande krävs. Men min, och hela den världsvida kyrkans, tes är denna: Paulus, Jakobs, Matteus, Johannes, och alla andra av Skriftens mänskliga författare (Inklusive Gamla Testamentet!) är helt eniga och utan motsägelser i sina teologiska anspråk.
Med önskan om Guds frid, ömsesidig förståelse & en god natts sömn! 🙂
/Markus
GillaGilla
Hej!
Ja, vi kanske ska stanna här. Tack för vänligt bemötande! Och god natt!
Johan
GillaGilla
Hej Markus!
Jag har läst din text och din och Johan Franzons efterföljande diskussion.
Det som slår mig är hur krångligt och svårbegripligt det går att göra vanlig och genuin medmänsklighet. Det är en av anledningarna till att jag inte tycker att religioner är någon bra idé.
Om vi däremot bortser från Gud, Jesus och frälsning och evigt liv blir det hela mycket enklare. Du går på en väg, du ser en person som behöver hjälp. du hjälper den personen. Du hjälper för att du ser att personen behöver hjälp. Du tänker inte på ditt eviga liv, nåd eller frälsning. Du tänker bara på din medmänniska. Visst, det är beklagligt att inte alla hjälper till. Eller att vissa tänker på Gud innan de hjälper. Men det har funnits egoister tidigare, likväl som det finns än idag. Egoismen kan ta olika skepnad. Snålhet och empatilöshet. Eller varför inte funderingar på hur man själv drar nytta av den hjälp man ger, Om det så handlar om Jesus betonande av goda handlingar, eller Paulus fixering vid nåd. Att tänka på detta i det altruistiska sammanhanget känns obehagligt beräknande.
Ta resonemanget ytterligare ett steg framåt. Och strunta i Gud. Då först går det att se medmänniskan som behöver hjälp. Vad hjälp kan vara i en viss situation är inte alltid lätt att avgöra. Men när det inledande krånglet (olika teologier till exempel) inte behöver ta fokus och energi, finns mer kraft till att ta reda på vad som är den bästa hjälpen vi kan ge. Och varför det är självklart att ge den.
Vänligen;
Annie Svensson
GillaGilla