David Humes essä ”Om mirakler” (1748) är något av det mest inflytelserika som har skrivits på ämnet, och utgör den främsta grunden till varför så många idag förnekar att mirakler kan ske. Jag har tidigare bemött Humes resonemang men vill i detta blogginlägg fokusera på hur Hume tänker om människoraser och hur dessa tankar påverkade hans mirakelkritik. Humes rasistiska naturalism har haft stort inflytande på västerländskt tänkande, något ickevästliga tänkare varit snabba på att påpeka.
Hume skriver i sin essä att mirakler observeras framför allt i ”ignoranta och barbariska nationer”, och om människor i civiliserade länder tror på sådant är det för att berättelserna har förmedlats genom generationerna från en ignorant och barbarisk kultur. Hume menar att allt eftersom världen blir mer ”upplyst” kommer tron på det övernaturliga falla bort, och de som håller fast vid en sådan tro uppvisar samma sort ignorans och irrationalitet som de infödingar i vilkas kulturer vidskepelserna uppstod.
Det behöver knappt sägas, men Humes kolonialistiska uppdelning av världen mellan det civiliserade Europa och den barbariska resten är, ironiskt nog, rätt barbarisk. Hans föreställning om att mirakler enbart bevittnas av de ignoranta är på samma sätt väldigt ignorant. Inte minst därför att Hume själv skriver några sidor senare om att mirakler har bevittnats av lärda män i Frankrike, Upplysningens högborg:
De sjukas tillfrisknande, de döva som hörde och de blinda som såg omtalades överallt som de normala effekterna graven gav. Men än mer extraordinärt är att många av miraklerna omedelbart bevisade på fläcken inför domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status i lärd ålder, på den mest eminenta scenen i världen idag…Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absolut omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering. (Hume 1748)
Humes rabblande om barbari behöver förstås utifrån den kolonialistiska och rasistiska världsbild som han delade med många andra européiska intellektuella vid denna tid. Han skrev i en fotnot till essän Of National Characters: ”Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.” (Hume 1753).
Hume hävdar vidare att inte en enda mörkhyad slav i Europa uppvisar tecken på genialitet. Han förutsätter att bli emotsagd och tillägger därför att jamaicanen Francis Williams, poet utbildad på Cambridge som skrev uppskattad lyrik på latin, enbart upprepar ord som vita har lärt honom likt en papegoja. Detta publicerades enbart fem år efter publiceringen av essän om mirakler.
Att Hume tar så lätt på mirakelberättelser kan inte särskiljas från det faktum att han betraktade många av dem som rapporterade om dem som ociviliserade idioter. De antika judar som författade Bibeln var enligt Hume barbarer, varför han räknar det de menar sig ha observerat (exempelvis uppståndelser) som icke-observerat. Att de antika greker och romare som Hume ofta inspireras av delade judarnas supernaturalistiska världsbild är något Hume tycks blunda för (Johnson 1999). Han definierar alla kulturer som tror på mirakler som ignoranta, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen (Keener 2013, s. 223).
Det finns en påfallande likhet mellan Humes argumentation mot miraklers existens och intelligenta icke-européers existens (Taliaferro & Hendrickson 2002). Utifrån Humes kontext är båda väldigt sällsynta, något han tolkar som att bevisen för naturalism och mörkhyad dumhet är väldigt starka. Francis Williams lärdom betraktas som mirakulös av Hume, och då han inte vill tro på mirakelberättelser ger han en ”naturlig” förklaring i enlighet med en kolonialistisk världsbild: karln är som en papegoja.
Att enbart kalla Hume för barn av sin tid är ett alltför lättvindigt sätt att refutera hans resonemang. Motbevisen fanns tillgängliga för honom, som John Immerwahr (1992) påpekar: ”det fanns ett antal utbildade och begåvade svarta som rörde sig i kretsar som Hume kände till. Om Hume hade varit verkligt intresserad av bevis mot sin position skulle han inte ha svårt att finna den.” Chin Liew Ten (2002) poängterar att Hume i andra arbeten argumenterar för att fattiga vita uppvisar blek kulturell och intellektuell begåvning på grund av socioekonomiska faktorer. Att Hume vägrar applicera samma resonemang på svarta beror blott på fördomar: samma sorts fördomar som han enligt Ten bygger sin mirakelkritik på.
Forskare i majoritetsvärlden har inte varit sena att poängtera hur Humes etnocentriska tänkande har influerat den västerländska bilden av mirakeltro. Justo Gonzáles (2001) skriver att det är vanligt bland moderna, intelligenta tänkare i Latinamerika att betrakta mirakler som verkliga. Hwa Yung (2009) påpekar att frågan om miraklers existens är en icke-fråga i stora delar av Asien därför att det övernaturliga erfars relativt regelbundet och man delar inte Upplysningens världsbild om ett stängt universum. Regina Eya (1992) påpekar att när västerländska forskare avvisar väldokumenterade fall av övernaturligt helande som omöjliga använder de sig av ett paradigm som utsluter afrikansk erfarenhet från ekvationen. Att överhuvudtaget beskriva naturalism som ”upplyst” är ju att säga att alla supernaturlistiska kulturer världen över är förmörkade.
Naturligtvis innebär ett förnekande av miraklers existens inte med nödvändighet att man är rasist. Men Humes försvarare bör fundera allvarligt på varför de förkastar Humes förnekelse av jamaicanska poeters existens samtidigt som de tycker att han säger något vettigt när han med i princip samma metod förnekar miraklers existens.
Detta inlägg är ett bearbetat utdrag från min kommande bok om dokumenterade mirakler. Läs mer om boken och skriv upp dig för nyhetsbrevet om den här.
Referenser:
Eya, Regina, 1992: ”Healing and Exorcism: The Psychological Aspects”, i Manus, Chris, et. al. (red.), Healing and Exoricsm: The Nigerian Experience (Attakwu, Enugu: Spiritan International School of Theology), ss. 44-55.
Gonzáles, Justo, 2001: Acts: The Gospel of the Spirit, (Ossining, NY: Orbis Books), ss. 84f.
Hume, David, 1748: ”Of Miracles”, i An Enquiry Concerning Human Understanding, min översättning.
Hume, David, 1753: Of National Characters, min översättning.
Immerwahr, John, 1992: ”Hume’s Revised Racism”, Journal of the History of Ideas, vol. 53, nr. 3 s. 485.
Johnson, David, 1999: Hume, Holism and Miracles (Ithaca, NY: Cornell Univeristy Press), s. 80.
Keener, Craig, 2013: Miracles (Grand Rapids, MI: Baker Academic), ss.223-224.
Taliaferro, Charles och Hendrickson, Anders, 2002: ”Hume’s Racism and His Case against the Miraculous”, Philosophia Christi, vol 4, nr 2, ss. 427-441.
Ten, Chin Liew, 2002: ”Hume’s Racism and Miracles”, The Journal of Value Inquiry, vol. 36, ss. 101–107.
Yung, Hwa, 2009: Mangoes or Bananas?: The Quest for an Authentic Asian Christian Theology (Oxford: Regnum), s. 230.
Hela Pingsten 
När vi bedömer tänkare från svunna tider bör vi fråga oss om det finns något värde i dessa tankar, trots att texterna kanske även innehåller rasistiska eller sexistiska element. Bör vi kasta allt vad Darwin tänkte i soptunnan, därför att han på vissa ställen gav uttryck för sin tids kolonialism? Bör vi säga att allt vad Martin Luther skrev är värdelöst, därför att han på vissa ställen gav uttryck för judehat? Bör vi förkasta hela Nya Testamentet, därför att det finns vissa sexistiska verser?
Humes fördomsfullhet mot ”barbariska nationer” bör vi givetvis kritisera. Men sedan bör vi fråga oss om denna kritik medför att Humes hela argument mot mirakel är värdelöst. För att svara på den frågan måste vi först fråga oss vilken funktion hans resonemang kring ”barbariska nationer” fyller. I hans tvådelade essä återfinns de inte i den första delen, där själva kärnargumentet finns. Kärnargumentet säger att vi bör tro på vittnesmål som berättar om mirakel först i det ögonblick som dessa vittnesmål fått en sådan oerhörd tyngd att de förmår besegra tyngden av vår samlade erfarenhet av naturens lagar. Del två handlar om huruvida detta är möjligt i praktiken. Det vill säga: är de vittnesmål kring mirakel som vi faktiskt har av den kvalitet som krävs? Hume räknar upp fyra skäl till varför vi bör svara nej på den frågan. Ordet ”barbarous” dyker första gången upp under den tredje punkten.
Jag tror inte att någon modern läsare är jätteimponerad av vad Hume säger i del två. Men jag tror inte att det är hans koloniala fördomsfullhet som är det stora problemet, eftersom det går att stryka bort både hans punkt tre och fyra utan att kärnargumentet faller. Det stora problemet, som jag ser det, är ett helt annat. Nämligen att Hume genom hela sin essä ger uttryck för en orimligt hög tilltro till vittnesutsagor. Vi lever i en tid där vittnesutsagor blivit allt mer ifrågasatta som evidens. Inte minst har teknisk DNA-bevisning visat hur opålitliga vittnesutsagor kan vara i det juridiska systemet. I fall efter fall har det visat sig att dömda människor varit oskyldiga, trots att vittnen pekat ut dem på ett sådant övertygande sätt att domstolar låtit sig övertygas. En modern kritik av del två av Humes essä skulle alltså kunna formuleras så här: varför överhuvudtaget ägna så många ord åt vittnesutsagor när dessa i sig själva är så djupt problematiska som evidens att de omöjligt kan klara den svåra uppgift som Humes kärnargument kräver.
Sedan undrar jag lite över vissa begrepp och svepande formuleringar som du själv använder. När du exempelvis skriver om ”ickevästliga tänkare” och ”forskare i majoritetsvärlden”, menar du då att dessa personer representerar alla tänkare och forskare eller kanske majoriteten av tänkare och forskare med rötter inom en viss geografisk yta? Eller hur menar du? Och hur ser i så fall ditt underlag ut? Och vilka är de moderna, ointelligenta tänkarna i Latinamerika? Och vad exakt betyder ”afrikansk erfarenhet”? Finns det en erfarenhet kring mirakel som delas av alla människor i Afrika? Och när du skriver att ”frågan om miraklers existens är en icke-fråga i stora delar av Asien”, är du medveten om att Win-Gallups undersökning av trosföreställningar från år 2017 gav vid handen att de tre geografiska områden i världen som har flest ateister alla ligger i Asien? Så att det är en icke-fråga för många i Asien är säkert sant. Men kanske inte som du tror.
GillaGilla
Behöver vi Hume för att ifrågasätta mirakel?
Mitt svar på frågan är nej. Det första vi bör fråga oss är inom vilket område som de så kallade bevisen för mirakel presenteras. De du har anfört i tidigare inlägg är vad jag förstått mirakel inom medicinens område. Det handlar till exempel om hörsel och syn som förbättras, värk som mildras eller försvinner. Allt detta rymms inom de medicinska vetenskapernas område. Det är då inte relevant att förlägga frågan om mirakels vara eller inte vara på en teologisk, politisk eller filosofisk nivå. Oförklarliga förändringar inom det medicinska området måste undersökas och förklaras inom detsamma. Och här gäller helt andra metoder än att dokumentera enskilda människors vittnesmål och upplevelser. Inom den så kallade new age-rörelsen fullkomligt kryllar det av liknande berättelser. Går det att utifrån dessa dra slutsatsen att dessa beror på new age relaterade övernaturliga orsaker? Nej, menar jag. För den enskilda individens tolkning av sina upplevelse kan hens tro vara viktig. Men därifrån är steget till hållbara orsakssamband enormt.
För att belägga medicinska mirakel som påverkade av något övernaturligt, krävs en mycket hög specialisering inom flertalet medicinska områden. Hur ska du lyckas med det? Här har du tagit dig vatten över huvudet, som jag ser det.
Vänligen,
Annie Svensson
GillaGilla
Som bibeltroende kristen – men inte karismatisk – kan jag delvis hålla med, delvis inte. Humes naturalistiska världsbild är problematiskt, det är helt klart. (Jag studerade Hume rätt mycket när jag läste filosofi vid Uppsala universitet för ett antal år sedan, så jag har en del kunskaper i ämnet.)
Därmed inte sagt att det inte finns poänger med att vi bör vara initialt skeptiska till utsagor om mirakel. Under en tid i början av min kristna resa rörde jag mig en del i karismatiska kretsar och tog del av tidningar som Trons Värld mm. som inte sällan tog upp rapporter om mirakel. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att tänka att de ”häftigaste” miraklen alltid verkade ha inträffat på någon väldigt avlägsen plats… På frågan vilka mirakel folk personligen hade upplevt i sina liv, kunde ett typiskt svar bli något i stil med ”jag var förkyld, så bad jag, och så blev jag frisk”.
(OBS! Från att vara ”initialt skeptisk” till att totalt utesluta förekomsten av mirakel är det så klart ett stort steg…)
Vi bör alltid motstå frestelsen att använda (förmenta) mirakel som ett tecken på att Gud är närvarande, eller att en viss predikant är ledd av Guds ande. Inte minst med tanke på att det även inom icke-kristna religioner förekommer rapporter om mirakel och andra övernaturliga händelser.
GillaGilla