Våld och rituellt sex i reformationens kölvatten

Som ett led i mina masterstudier i kyrkohistoria har jag läst boken Baptism, Brotherhood and Belief in Reformation Germany av Kat Hill. Denna monografi studerar anabaptismen i centrala Tyskland under 1500-talet, något som många andra historiker har undvikit på grund av rörelsens decentraliserade karaktär och brist på tänkare och skrifter. Hill anmärker att inte ens övrig protestantism i centrala Tyskland har studerats särskilt mycket, trots att det var Luthers hemtrakter!

Hill utmanar idén om en enhetlig anabaptistisk teologi och ger flera exempel på inte bara när anabaptister sa emot varandra, utan i vissa fall även sig själva. Hon vill dock inte överge tanken på centrala koncept i den anabaptistiska förståelsen av tron, men betonar att teologi aldrig finns i ett emotionellt vakuum och att den press och förföljelse som anabaptister upplevde fick dem att uttrycka teologi på radikalt skilda, och ibland närmast bisarra, sätt.

Efter en ordentlig inledning redogör Hill för det politiska och religiösa landskapet i Thüringen och Sachsen: lutherska områden med mycket landsbygd och komplicerade maktstrider, vilket underlättade för anabaptister att hålla sig gömda. Hon beskriver vidare det tyska bondekriget och dess kopplingar till anabaptism: vissa fortsatte vara positiva till våldsam revolution efter att kriget var slut, andra trodde på ickevåld men kopplades samman med upprorsmakare av sina kritiker.

Därefter går Hill genom tre områden där anabaptistisk teologi hade mycket att säga: dop, nattvard och könsrelationer. Tankarna var spridda och ofta radikala: Hill återkommer gång på gång till en grupp som kallade sig ”blodsvänner” (Blutsfreunde), som avfärdade alla sakrament och ersatte det med rituella samlag, där den sexuella föreningen mellan man och kvinna ansågs representera föreningen mellan Kristus och kyrkan. 

Hills källmaterial är framför allt förhörsprotokoll i samband med att anabaptister skulle straffas för brottet att tänka fritt. Dessa källor formulerades av anabaptisternas motståndare och måste läsas i det ljuset. Hill skriver att hon använder metoder utvecklade av bland andra historiker som studerar häxprocesser för att på ett ”nyanserat” sätt analysera information från dessa utfrågningar, samtidigt som hon betonar att jämförelsen med anabaptister och häxor inte ska överdrivas.

Vad jag kan sakna är en fördjupad diskussion om hur det faktum att anabaptisternas motståndare var de som myntade och definierade begreppet ”anabaptism” påverkar Hills bild av att centraltysk anabaptism var otroligt mångfacetterad och motsägelsefull. Själv anser hon att det är svårt att definiera anabaptist och uttrycker fascination över att vissa dömdes som anabaptister utan att ha döpts. Genom boken tycks hon trots detta utgå från att de som beskrevs som anabaptister i 1500-talets Tyskland var anabaptister.

Här behövs dock en viktig distinktion. Det fanns alla möjliga människor som tänkte annorlunda än de statligt sanktionerade kyrkorna, både före och efter reformationen. I detta myller av röster växte en rörelse fram som inte bara betonade troendedop utan även religionsfrihet, ickevåld och personligt lärjungaskap, teman som kopplas samman hos teologer som Menno Simons och Pilgram Marpeck. Denna rörelse har överlevt till denna dag i form av mennoniter, hutteriter och Amish. Den kallas anabaptism, men är inte samma sak som allt som kallades anabaptism på 1500-talet.

När Hill beskriver ”anabaptister” som använder våld, bedriver rituellt sex, förnekar treenigheten med mera, tar hon ställning för att det är de förföljande statskyrkan som ska ha tolkningsföreträde för vad som är anabaptism. De skulle dock lika gärna kunna beskrivas som rebelliska lutheraner. När vi talar om de teologiskt ortodoxa fredskyrkor som överlevt till våra dagar och som har inspirerat stora delar av frikyrkorörelsen behöver ”anabaptist” förstås på ett annat sätt.