Den tungotalande, tänkande tjänaren: Daniel Alm och pingströrelsens framtid

Jag blev förvånad men också väldigt uppmuntrad när jag såg att pingstledaren Daniel Alm samtalade om sin nya bok Tungotal, tänkande, tjänande (Libris, 2019) med DN:s ledarskribent Erik Helmerson i höstas. DN har en lång historia av att främja ateism och sekularisering ända sedan 50-talets Hedeniusdebatt – så att någon från deras ledarredaktion ville prata tungotal var för mig en väldigt positiv nyhet.

Sedan upptäckte jag att DN själva inte uppmärksammade mötet, eller ens Alms bok.

Det fanns en tid när detta hade varit närmast otänkbart. När det var omöjligt för det omgivande samhället att blunda för vad pingströrelsen och dess ledare pysslade med. Bilder från baksidan av Joel Halldorfs bok Biskop Lewi Pethrus illustrerar det tydligt:

Alm hävdar sig inte vara en Pethrus, men med Tungotal, tänkande, tjänande vill han överbrygga klyftan mellan Sveriges 80 000 pingstvänner och det övriga samhället. Han tar avstamp i det som pingstvänner förmodligen är mest kända för och i samma veva ofta förlöjligade på grund av: tungotalet. Med ett språk som påminner om pingstmystikern Peter Halldorfs och den flera gånger citerade Dag Hammarskjöld vill Alm visa på tungotalets många dimensioner: det underlättar vår bön, det hör samman med påskundret, det visar på kristendomens internationalitet.

Den som förväntar sig att dagens pingstvänner ska vara sprattlande fundamentalister som spenderar dagarna i tanklös extas lär bli förvånad. Och som titeln avslöjar riktar Alm in sig på tänkande i bokens andra del. Han beskriver hur en pentekostal bibelsyn varken är liberalteologisk eller fundamentalistisk genom att den bjuder in den Helige Andes tilltal i bibelläsningen. Han tar avstånd från både tvåregementsläran och anti-ekumenik (”Andens enhet är mycket mer än en åsiktsgemenskap” sa han när han nyligen valdes till ordförande för Sveriges kristna råd). Och han slår ett slag för pentekostalt engagemang för miljö och rättvisa:

Vi tror inte att frälsningen bygger på hållbar källsortering, men korset motiverar inte heller att vi struntar i miljön. Vi är Guds barn men våra barnbarn måste kunna andas frisk luft efter oss. Framtiden ligger i Guds hand, men förvaltarskapet har han lagt i våra händer. Anden behöver påminna oss både om vårt barnaskap och vårt förvaltarskap, skapelsen väntar på en väckt kyrka. Skapelsen väntar på väckelsen! (s. 65).

Denna helhetssyn på det kristna lärjungaskapet är förstås helt i linje med det vi på Hela Pingsten vill uppmuntra alla kristna, och inte minst våra pingst-vänner, att återerövra. Och det behövs. Dagens kristenhet är väldigt präglad av vad som sker i USA, där vita pingstvänner ofta förnekar klimatförändringar, beväpnar sig med skjutvapen och betraktar allt tal om social rättvisa som kommunism. Den pentekostalism som Daniel Alm tecknar ligger mer i linje med hur pingströrelsen ser ut globalt och hur den ursprungligen gestaltade sig. Ulrik Josefsson skriver i Liv och över nog om den tidiga svenska pingströrelsen:

Pingströrelsen talade inte i klassmässiga eller partipolitiska termer. Om man med politik menar engagemang i politiska partier kan den unga pingströrelsen betecknas som apolitisk. Däremot fanns det arbetardrag i pingströrelsens ideal. Detta kommer tydligast till uttryck i den negativa synen på kapitalet. I synen på de samhälleliga problemen jämställdes ekonomiska oegentligheter och girighet med superi och sexuell omoral. Man slog fast att Bibeln inte tillhörde kapitalisterna och i en predikan om helgelse kallade [Lewi Pethrus] den rike mannen i Luk 16 för ”den rike svindlaren”. Aktiemarknaden blev symbolen för girighet och lathet. (Liv och över nog, s. 245).

Därtill var de tidiga pingstvännerna pionjärer för socialt arbete, vilket bland annat tog sig i uttryck i LP-stiftelsens engagemang för missbrukare (uppkallad efter Pethrus). Pingströrelsens framtid handlar enligt Alm således om att gå tillbaka till rötterna och förena karismatik med diakoni:

Jag tror att församlingsrörelsen törstar efter andligt liv till nytta för andra. Det är så kyrkan är konstituerad sedan pingstdagen. Låt oss fortsätta betona frihet men också samverkan, låt oss leva med ett allt tydligare ”både och”-perspektiv och stå emot splittringen. Distinktion, inte division. Om vi har en församlingssyn där vi glömmer att vi är sända till världen kommer vi alltid att lockas till ett tänkande av ”antingen-eller”. Jag tror att framtiden för kyrkan är karismatisk och diakonal. Det är just detta som driver oss att sända pengar till stöd för människor långt utanför rikets gränser, bry oss om missbrukare och ensamma flyktingar och som gör att vi inte vill lämna utsatta områden. I detta finns både en reaktion på de problem vi ser men också en proaktion manad av Andens själv som också vitaliserar oss själva. (s. 181).

Detta tungomålstalande tjänande hänger samman med att pingstvännerna tänker, teologiskt och praktiskt, med Bibeln i ena handen och nyhetstidningen i den andra. Och här anar jag ett uppbrott som Alm inte adresserar direkt: den svenska pingströrelsen har något av ett antiintellektuellt arv inte minst vad gäller motstånd mot teologiutbildning. Vilket var förståeligt när de enda högre utbildningarna i religionsvetenskap präglades av aggressiv naturalism, men som har lett till att läror som egentligen inte har så mycket med pentekostalism att göra har fått en del inflytande (såsom tvåregementsläran eller statskyrkoteologi överlag).

Alm pekar återigen på att begynnelsen var annorlunda, en av rörelsens viktigaste ledare var författaren Sven Lidman som kompletterade Lewi Pethrus segervissa pionjärskap med brustenhet och mysticism (något Alm snyggt uttrycker med orden ”Ärlighet och härlighet bor i samma församlingskropp”, s. 91). Att Alm därför sträcker ut en hand till DN är inte så konstigt, han vet att pingstväckelsen kan få plats även där.

Precis som den Helige Ande själv, kan den få plats överallt där den tas emot.