Hur Anden ger oss Jesu förmåga att lyssna på lidande

Psaltaren är en fantastisk bönbok som jag ofta läser innan jag somnar. Den klär alla möjliga känslor och uttryck i ord som jag får stämma in i inför Gud. Men där finns en del bitar som jag har ganska svårt att stämma in i. Så varför, har jag frågat mig, ska jag – vi kristna – läsa dem i tillbedjan? Varför finns de överhuvudtaget i bibeln? 

Det kommer Rowan Williams in på i epilogen av sin bok “Vara människa”, hämtad från en Kristi himmelfärdspredikan. Psalmerna är, konstaterar Williams, “fyllda av oförskämda, arga, våldsamma, hatiska inlägg; de rymmer protester mot Gud och häpnadsväckande hätska utfall mot människor. Man skulle kunna säga att psaltarpsalmerna är det mänskligaste man kan tänka sig. [Så] varför läser vi dem då i gudstjänsten? Är de inte bara en påminnelse om de sidor av vår mänsklighet som helst bör döljas inför Guds ögon?”

Svaret hämtar Williams hos kyrkofadern Augustinus, vars poäng löd som följer: “bortsett från det faktum att det inte tjänar något till att dölja vissa sidor av vår mänsklighet för Guds ögon är det faktiskt Gud som har tagit initiativ till att göra vårt språk till sitt eget.” För genom himmelsfärden har “vår mänsklighet, i all sin mångfald och sårbarhet, […] förts in i det gudomliga livets hjärta, genom Jesus. […] Jesus [har tagit] vår mänskliga natur – din och min – till Guds hjärta, och han talar till Gud, sin far, med mänsklig röst.”

“Och därför måste du, när du hör eller läser psaltarpsalmerna, föreställa dig att det är Jesus som yttrar dem. […] Att Jesus säger: ”Förgör mina fiender” och ”Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan”, och Gud vet vad. Jo, säger den helige Augustinus, det betyder inte att Jesus menar att precis allt som människor vräker ur sig är gott. Det betyder inte att Jesus ställer sig bakom våra tankar på att hämnas våra fiender, eller ens våra tankar på att hytta med näven mot Gud fader. Men det betyder däremot att Jesus behandlar oss, våra känslor, våra stormiga personligheter, som verkliga. Han tar oss på allvar. […] Jesus hör allt vi säger – all vår smärta och alla protester och all vrede och all våldsamhet. Han hör det och han tar emot det, och inför Gud, fader, säger han: ”Det här är den mänsklighet som jag har fört hem. Det är ingen vacker syn – den är inte uppbygglig och storslagen och hjältemodig, den är bara verklig: […] och här är den (den här krångliga mänskligheten) som har kommit hem till himlen och släppts ner i Guds brinnande hjärta – för att bli läkt och förvandlad.”

“När Paulus talar om att Kristus ”uppfyller allt” (Efesierbrevet 1:15-slutet) måste vi hålla den bilden i minnet: Jesu mänsklighet som tar till sig alla de svåra, motsträviga obehagliga inslagen i vår mänsklighet, och tar med sig dem in i kärlekens hjärta som är det enda stället där de kan läka och förvandlas.”

Detta möjliggör att “när den heliga Anden drar in över oss i pingstens vind och lågor, då får vi genom den den heliga Anden ta emot liv från Jesus.” Men det stannar inte där! För: “Det ger oss en del av Jesu förmåga att höra vad människor egentligen säger. Det ger oss mod att inte censurera de inslag i människornas värld som är svåra, obehagliga, som inte är uppbyggliga. Det öppnar våra ögon och öron och hjärtan för hela skalan av vad det är att vara människa. Därför är en kristen, snarare än en person som behöver skyddas från den bistra sanningen om världen, en person som bör vara mer öppen och mer sårbar för hela spännvidden i människans tillvaro.”

”Jesus har gått före oss in i de mörkaste skrymslena i människans verklighet. Han har registrerat de ljud han hör. Och tänk på vilka de ljuden är: det misshandlade barnets tysta rop, den förtvivlade gråten hos en flykting, hos en kvinna i Mellanöstern som omges och hotas av olika slags hänsynslöst våld, rädslan hos en man som ser en översvämning eller orkar ödelägga familjens levebröd. Jesus uppfattar ropen från de hungriga och bortglömda. Han hör de människor som ingen annan hör. Och han ropar till oss med budskapet: ”Ni ska också lyssna.””

(Ur Vara Människa, s. 127-132). Foto av Ronel Alvarez på Unsplash

Kategorier: Etiketter: , , , , , ,

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s