Konvertiten – en berättelse om tro, kärlek och migrationspolitik

Så här såg jag ut tidigare idag:

109778743_10157999922722839_2673075179271483735_o.jpg

Efter sex månaders bokskrivande har jag nu ett första utkast av romanen Konvertiten! Halleluja!

Då författarskap är en av mina huvudsakliga sysselsättningar och jag har engagerat mig för asylsökande konvertiter inom nätverket #rättilltro har jag länge funderat på hur jag skulle kunna uppmärksamma konvertiternas situation i bokform. Och jag landade i att göra en roman av det!

Jag är nu i behov av testläsare, så om du vill läsa en gratis bok i sommar – säg till mig🌻

Nedan är ett utdrag från kapitel 6. Notera att det i egenskap av första utkast kan komma att förändras på olika sätt innan publicering:


krists-luhaers-cDQAWnEiCpI-unsplash.jpg
Foto av Krists LuhaersUnsplash.

Hösten hade så smått börjat tränga igenom ekarnas och lönnarnas bladverk med brandgul färg. Solen skymtade bakom majestätiska moln som avspeglades i de stilla vattendragen. De slog sig ned vid strandkanten. Ingen annan var i närheten.

”Du hade rätt om att förlåta”, sa Helena efter en stund. ”Jag har alltid sett det som något mesigt, ett nederlag liksom. Men det hjälpte mig minst lika mycket som det hjälpte Fanny.”

”Alla behöver förlåtas”, sa Hossein med en stilla blick mot vattnet. Helena rynkade pannan.

”Alltså… det låter ju fint, men kan verkligen allt förlåtas? Om någon mördade min brorsa, ska jag bara rycka på axlarna och säga ‘jag förlåter dig’?”

”Inte rycka axlar. Inte säga att det är bra. Men förlåta. Välja att inte hämnas och göra ont tillbaka.”

Han såg henne i ögonen.

”Jag valde förlåta dem som dödade min pappa.”

”Blev han mördad?”

”Mm. Talibaner. Jag var där när det hände. Han dog i mina armar. De hade dödat mig också om inte amerikaner hade kommit.”

”Men Gud! Jag är så ledsen för din skull, Hossein.”

”Jag är också ofta ledsen.”

En gräsand gled stillsamt över vattenytan, tätt åtföljd av en dunig unge.

”Hur gammal var du när det hände?”

”Fjorton. Jag åkte efter det. Mamma och syster är kvar.”

”Har du kontakt med dem?”

”Nej. Kan inte.”

De var tysta en stund.

”Kanske de kommer hit när jag får asyl. Jag hoppas. Gud måste ha plan med allt svåra jag gått genom. Resan från Afghanistan var förskräcklig, Helena. Förskräcklig! Vi blev skjutna på med vapen, båten sjönk i havet… Hälften av flyktingar dog. Tre barn. Små, små kroppar flöt i land på stranden, en sån här strand.”

Han pekade på sanden framför dem.

”En vacker strand. Solen sken, allt var frid. Men det låg tre små, grå kroppar där. Deras mamma, ung tjej, hon skrek tills hon inte kunde skrika mer. Alla hennes barn dog. Alla…”

Han bröt ihop. Hon lade sin arm runt hans axel.

”Hossein… Jag vet inte vad jag ska säga…”

”Jag har sett så mycket död”, snyftade han. ”Så mycket, mycket död. Jag vill aldrig göra den resan igen. Aldrig i hela livet. Och ändå den kanske inte spelar roll. Ändå jag kanske skickar tillbaka.”

”Har du fått avslag?”

”Flera gånger. Bara migrationsdomstolen kvar.”

Helena bet ihop tänderna. Hon såg sig om, plockade upp en sten och kastade den långt över vattnet.

”Alltså det här är så sjukt!” skrek hon. ”Vi behåller terrorister och skickar barn till krig. Jag fattar inte vad pappa håller på med…”

Hon insåg direkt att hon nog sagt för mycket.

”Din… din pappa jobbar på Migrationsverk?”

Hon suckade.

”Jag vill inte att du ska få massa falska förhoppningar nu. Men han är migrationsminister. Oskar Andersson.”

Hosseins ögon spärrades upp.

”Då kan du berätta om mig för han! Jag har papper som du kan visa, han kan få prata med min advo–”

”Jag tror inte det funkar så”, avbröt Helena.

”Men han måste få veta! Han måste stoppa utvisning! Helena, jag kan inte åka tillbaka, din pappa måste hjälpa mig!”

”Du, jag förstår att du vill det, men då måste jag lära känna dig bättre först.”

”Ja, låt oss känna! Kom hem till mig, jag kan visa dig mina saker, mina bonusföräldrar, min–”

”Hossein. Jag är ingen guldbiljett till asyl. Det är inte ens säkert att pappa har tid att träffa dig. Jag kan försöka, jag vill inte heller att du ska utvisas. Men jag vill inte att du ska se mig som ett redskap…”

”Nej, nej! Inte så! Jag vill känna, bli vän, med dig även om jag visas ut.”

”Varför?”

”Vad menar du, ’varför’?”

”Vad har jag gjort som gör att du vill bli min vän?”

”Du lyssnar.”

”Jag försökte ignorera dig ett bra tag.”

”Du ignorera dåligt.”

Båda log. Hossein tog hennes hand.

”Kom hem till mig imorgon. Jag bakar dig bästa kladdig kaka!”

”Det vore ju ett brott att tacka nej till.”

”Tack!”

Det blev tyst.

”Jag kan inte lova något”, sa Helena.

”Du måste inte lova. Gud håller allt i sin hand.”

”Det vore ju skönt.”

Hon blickade mot stranden. Hon kämpade mot det, men hennes hjärna envisades med att visualisera tre döda barnkroppar med ansikten begravda i sanden.

Och en fjärde kropp dök upp bredvid den. En 13-årig flicka, med blont hår nedsmutsat av blod.

”Livet är verkligen skit ibland”, viskade hon.

”Livet är vackert”, sa Hossein. ”Döden är hemsk.”


Skärmavbild 2020-07-18 kl. 16.03.54
Prototyp på omslag. Det är inte på något sätt säkert att detta blir det verkliga omslaget – men visst ser det coolt ut?

Än en gång, om du känner dig sugen att läsa detta i sommar som testläsare – säg till mig! 📖

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s