Äntligen är Peter Halldorfs slutreplik i Knutbydebatten här! När jag var liten såg jag fram emot Star Wars-filmer, nu har jag istället längtat efter detta i flera veckor.
Det är en slutreplik som var närmast omöjlig att skriva med tanke på hur enorm debatten har blivit. Halldorf löser det genom att gå tillbaka till sin ursprungliga poäng som han framförde för en månad sen: fundamentalism finns på flera håll i den pingstkarismatiska rörelsen och kan skapa ytterligare sekter.
Vi var flera som ifrågasatte att Halldorf satte likhetstecken mellan fundamentalism och ”bokstavstrogen” bibelläsning, och här använder han inte det begreppet utan betonar att problemet är när en församling inte ger utrymme för tvivel och tvekan. Vi glömmer då bort inkarnationen, att det gudomliga och mänskliga förenas både i Ordet och Bibeln.
Han breddar även problematiken till profetiska uppenbarelser, vilket var vanligt förekommande i Knutby: när varje upplevt tilltal från ledare uppfattas som Guds definitiva vilja, då ligger sekterismen nära. Paulus uppmanar oss att pröva allt, samtidigt som inget föraktas (1 Thess 5:20-22).
Det är alltså när kritiskt tänkande motverkas och osunda maktstrukturer uppstår som det blir farligt, oberoende av om det ”Sanna Budskapet” hämtas från bibeltexter, profetior eller Ledarens eget huvud.
Jag tror det Halldorf har fiskat efter hela tiden inte så mycket handlar om bokstav vs bild, utan om diktatur vs demokrati, blind underkastelse vs samarbetande lärjungaskap. Och där är vi helt eniga.
Halldorfs ursprungliga debattartikel som satte igång debatten innehöll formuleringar som egentligen var inkorrekta, som att fundamentalism är samma sak som att ”Bibeln måste läsas och tolkas bokstavligt” eller att självkritiken inom pingströrelsen ”väntar ännu”. Det spann debatten i en väldigt annan riktning än vad han förmodligen hade tänkt, och gjorde att hans huvudsakliga poänger om att ge utrymme för tvivel och mänsklighet grumlades bort.
Artikeln han avslutar debatten med för fram samma huvudsakliga poänger utan att diskutera bokstavstro eller huruvida pingströrelsen har varit alltför passiv. Jag undrar hur diskussionen hade blivit om denna avslutande debattartikel istället hade varit Halldorfs första?
I grund och botten är alla är överens om att det som hände i Knutby är horribelt, att grogrunder till liknande strategier finns på andra håll och att det är viktigt att det identifieras och motverkas. Den stora frågan är hur – och där behöver vi varandra!
Hela Pingsten 
Det som jag tycker mig skönja i debatten kring Knutby, är att Pingströrelsen inte riktigt verkar vilja gå till botten med problemen. Jag tror det är ett generellt problem inom väckelsekristna rörelser med emotionalistisk/antiintellektuell slagsida, att man gärna vill ha enkla färdigförpackade svar och man inte s.a.s. ”problematiserar” saker i onödan. Det börjar bli ett antal år sedan jag rörde mig i ”väckelsekristna” sammanhang, och för mig skulle det ta emot väldigt mycket att gå tillbaka dit. Jag skulle nog hellre stå utan församlingsgemenskap, än att ansluta mig till en församling inom Pingst, EFK, trosrörelsen, etc.
Man talar ofta på ett ytligt plan om att profetiska tilltal etc. måste ”prövas”. Men hur fungerar det i praktiken? Jag tycker följande debattartikel från Sändaren uttrycker det väl: https://www.sandaren.se/debatt/det-hade-kunnat-vara-var-pingstforsamling
Jag tar mig friheten att citera:
”Under alla år av nattmöten, ungdomssamlingar, på Nyhem och andra konferenser, kan vi inte påminna oss om en enda gång då någon pastor eller annan ledande person har gått fram och förtydligat eller ifrågasatt det som förmedlats från talarstolen. Och då gällde det ändå allt från överspänd helgelselära till predikningar om guldtänder, glittrande änglastoft, demonlära och mirakel som kunde ske genom något fingerknäpp.”
Att folk när det väl kommer till kritan har ett väldigt okritiskt förhållningssätt till ”Guds smorda” är – enligt min erfarenhet – tyvärr inget unikt för Knutby.
GillaGilla