Jag är väldigt tacksam för att dela karantänlivet med Sarah Grenholm. Det ska inte uppfattas som enbart något puttinuttigt äktenskapssmicker utan Sarah är en genuint rolig och bra vän att spendera tid med. Oavsett om vi grillar vegankorv i skogen eller pratar om livets stora frågor är Sarah någon jag alltid kan lita på och vara ärlig med – en nära vän.
Enligt Statistiska centralbyrån saknar var femte man i Sverige en nära vän, något som blir extra plågsamt nu under pandemin. Det finns kvinnor som saknar vänner också, men de är hundratusentals färre.
Vad är det som gör att många män inte vågar vara öppna och sårbara inför varandra? Vad kan Jesus och Bibeln lära oss om äkta vänskap?
Jag och Sarah satte oss ned och pratade om detta vilket ni kan höra i senaste avsnittet av Jesusfolket!
Är det ens möjligt att älska sina fiender? Med Peter Westermark från Nådens år – Jesusfolket
- Är det ens möjligt att älska sina fiender? Med Peter Westermark från Nådens år
- Framtidens församling: fattigare, friare och fantastisk!
- Hur kristet ickevåld raderas från historieböckerna (med Pascal Andréasson)
- Tro efter Trump – samtal med Brian Zahnd live från Torpkonferensen
- Bibelns bortglömda missionsstrategi
Vi frågar oss bland annat varför kyrkorna inte har mer vänskapsrådgivning att komplettera äktenskapsrådgivningen med, och ger tips till dem som vill fördjupa sina existerande vänskapsrelationer så att de håller över tid.
Hoppas avsnittet kan vara till hjälp och inspiration! Podden hittar du här eller varhelst poddar finns. Kolla också in Kristna vänskapsgruppen på Facebook!
Hela Pingsten 
Ett väldigt viktigt ämne du tar upp här Micael. Faktorer som kanske möjligen spelar in på den ensamhet som finns hos många i Sverige är:
Många jobbar/studerar för mycket och ”har inte tid” att underhålla relationer till nära och kära, eller skapa ny kontakter. Den lilla fritiden går åt till hushållsjobb och att behandla sin stress
Vårt klimat kan spela in. Inte många ger sig ut i regn och rusk, eller när det är svinkallt. Kanske otryggheten på gator och torg spelar in (?)
Vår kultur har kraschat genom att vi flyttat från land till stad. För att studera och få jobb krävs att man måste flytta på sig, och relationer avbryts
Jag tycker oftast det är lättare att få kontakt med en ”invandare” än en ”svensk”, så kanske vår svenska mentalitet hos vissa är relationshämmande
Jag är absolut ingen expert på relationsfrågor, men det var så mina tankar gick efter att ha läst Micaels viktiga inlägg
GillaGillad av 1 person
Vad roligt att höra att tankarna sattes igång, Mikael! Tror alla faktorer du nämner spelar in.
GillaGillad av 1 person
Jätteviktigt ämne. Detta att männen är sådana losers på det mentala området även om de vinner ekonomiskt är verkligen en fråga att ta upp. Jag tror nu det krävande i alla relationer, inte minst vänskap, avskräcker fler och fler, även kvinnor. Jag tror inte detta alltid är bättre på landsbygden men vi är ju lite eljest och eftersläpande så den här totaldigitaliseringen av livet är inte fullt utbyggd här. Men min erfarenhet är att män har kvinnliga vänner och manliga kompisar men måste de välja är det den lösa manliga gemenskapen som vinner, män väljer sällan sin kvinnliga väns sida i en konflikt tex. Det gör ju män väldigt ensamma eftersom de sällan har manliga vänner och till slut kanske den kvinnliga vänner lessnar på att bli bortvald.
GillaGilla
En sak som Jesus lär oss är tålamod. Och det är inte heller enbart något ”puttinuttigt äktenskapssmicker”, för att låna Micaels ord. Om man kikar in i 1 Kor 13 (som ofta uppläses vid vigselcerominer bland annat) är en vers ”Kärleken är tålig och mild” och en annan ”den söker inte sitt”. Nu lästes inte denna text när min man och jag lovade varandra trohet men jag kan garantera att om så skett hade jag tänkt ”Oh ja! Jag ska alltid vara tålig, mild och alltid söka hans!” Nåväl, ska man bedra sej själv så är väl det ett giltigt tillfälle, för när man säger sitt ja ska man givetvis ha denna viljeriktningen att vilja ha med sej tålamodet och den andres bästa före sitt. Så kommer vardagen och bland annat den stress som Mikael W kommer in på i sin kommentar och att man börjar upptäcka att ”hoppsan” mannen och kvinnan är olika (som Alma kommer in på i sin kommentar). Och då visar det sej att det där som man ville skulle försvinna som tex synliga problem och som man trodde skulle försvinna bara för att man passerat altaret tillsammans ändå låg kvar i bagaget efteråt. Som ett exempel (tänker inte tala vidare om det) har min man och jag lätt att krascha i dialogen under stress. Länge prioriterade vi bort att försöka förstå varför det blev så vilket kan skapa en onödig uppgivenhet. Vid vägs ände tvingas man förstå vad som händer i krascherna för det börjar bilda sår. Det finns förmodligen triljoner anledningar till att makar kraschar och många av dem går att finna i vilka mekanismer man byggde upp i sin uppväxtfamilj. Som kristna ska man vara så förstående och överseende med allt ens uppväxtfamilj och släkt gör men inte till priset av att man som makar inte kan analysera vad i sina uppväxter man har med sej in i äktenskapet som riskerar kväva det i mindre eller större omfattning. Får man analysera sin uppväxtfamilj när man är en kristen? Varför den skulle undkomma sådant man behöver förstå för att genom sanningen bli fri från sådant man inte ska ärva med sej in i sina relationer och i synnerhet ett äktenskap kan man inte försvara? Något publikt ämne är det inte när man börjar gå in i personliga omständigheter men jag är helt säker på att Jesus lär oss tålamod och att han som är Sanningen även kan påminna oss om saker och lära oss om saker som man har med sej i bagaget och som ska tömmas ur för att ge plats för det som ska vara i stället. Och är det inte ett värdefullt sätt att inte söka sitt utan den andres, genom att göra det man kan för att den andre inte ska få leva med sådant man ska få bort genom att förstå det bagage man bär med sej? Vilket kan ta tid – därav tålamodet. Har man blivit van och byggt upp reflexer i en familj och släkt under 20 år är det inte gjort i en handvändning att förstå vad som är det goda arvet och inte. Och man vill ju bara ge sina vänner och maka/make det goda och då behöver man förstå det dåliga. Personligen är jag inte en människa som gillar att sitta ner och prata och inte min man heller men kommunikation är i bland det enda och tålamodet en nödvändighet, som sagt.
GillaGilla