Jag blir alltid förbryllad när jag stöter på ateister som inte bara menar att mirakler är osannolika, utan rentav omöjliga. Redan Ingemar Hedenius argumenterade för detta i kapitel 8 av Tro eller vetande, baserat på premissen att Gud inte finns. Vilket förstås inte är så övertygande för den som inte är ateist.
Jag har tappat räkningen på alla gånger som ateister jag konverserat med sagt något i stil med ”naturen är det enda som finns, så därför är miraklers existens omöjliga!” Det är ett uppenbart cirkelresonemang – naturen är det enda som finns enbart om naturalismen är sann – men ändå är det förvånansvärt populärt i den ateistiska internetkulturen.
Likaså argumenterar många mot mirakler genom att säga ”döda förblir döda” och ”jungfrur får inte barn”. Rimligtvis menar de inte att den kristna tron påstår att chansen är en på miljarden att valfri död person hoppar upp igen, eller att var miljonte oskuld blir spontant gravid. Även antikens kristna visste hur död funkar och hur barn blir till. Nej, argumentet bör förstås som: ”Eftersom naturlagen ’döda förblir döda’ är sann, kan miraklet att Jesus uppstår inte vara sant.”
Jag kommenterar detta i Dokumenterade mirakler:
Här finns två alternativ. Antingen förstås naturlagar som enbart gällande i slutna system, och då är argumentet uppenbart falskt: ”Eftersom naturlagen ’döda förblir döda’ är sann i ett slutet system, kan miraklet att Jesus uppstår i ett öppet system inte vara sant.” Slutsatsen följer inte premissen. Alternativt menar man att naturlagen ”döda förblir döda” även gäller i ett öppet system, det vill säga även om Gud finns och griper in. ”Naturlagen” blir då ”döda förblir döda även om Gud uppväcker någon från döden”. Det är en självmotsägelse. I sin strävan att försöka visa varför mirakler inte går ihop, visar man tvärtom varför övertygelsen att mirakler är omöjliga inte går ihop.
Inte bara vi kristna utan även flera ateister har påpekat det orimliga i att tro att mirakler är omöjliga. J. L. Mackie skriver i The Miracle of Theism, en bok som kraftfullt argumenterar för ateism, att det vore ”absurt” att hävda att mirakler är omöjliga.
Christer Sturmark, Bart Ehrman och många andra delar denna position. Om man i sitt försvar för naturalismen utgår från att supernaturalismen är omöjlig, då argumenterar man cirkulärt.
Döm om min förvåning när Simon Stenberg från Anti-apologetik i vår november-debatt i Otroligt? om miraklers existens menade att jag för ett cirkelresonemang i Dokumenterade mirakler när jag utgår från att mirakler är möjliga. Enligt honom leder en sådan premiss till att man ofrånkomligen når slutsatsen att mirakler de facto finns.
Jag blev väldigt förvirrad över detta – något jag tror märktes i debatten! Jag har inte hört det argumentet tidigare, och jag begrep det inte. Om man inte är öppen för att mirakler är möjliga så kan man ju inte nå någon annan slutsats än naturalism. Men bara för att man tror att mirakler är möjliga innebär det inte att slutsatsen att mirakler finns är självklar.
Simon höll med om att naturalismen bygger på ett cirkelresonemang om man utgår från att mirakler är omöjliga. Men han menade att vi inte heller ska utgå från att de är möjliga. Vi ska vara agnostiska gällande miraklers möjlighet. Säger vi att de är möjliga har vi redan rullat ut röda mattan för supernaturalism.
Vi fortsatte prata efter debatten var över och då fick jag en större förståelse för vad Simon egentligen sa. Som naturvetare tänker han sig att om något är möjligt så finns en liten, liten sannolikhet att det faktiskt sker. Givet oändlig tid är alla möjliga saker garanterade att hända. Därför tyckte han att jag hävdar att mirakler faktiskt finns så fort jag säger att de är möjliga.
Jag förklarade att när filosofer talar om möjliga världar eller att saker är logiskt möjliga så handlar inte det om att de faktiskt finns, utan deras potentialitet. Även om en enhörning aldrig någonsin dyker upp i universum så är deras existens möjlig.
Det hela löste sig när det visade sig att Simon var bekväm med att tala om att miraklers möjlighet är möjlig. För mig är det tårta på tårta men jag var glad att han blev nöjd. 
Det här får mig att fundera på huruvida många andra ateister som vänder sig mot att Guds existens är möjlig egentligen bara har en annan definition av möjlighet än vad de flesta kristna har? Samma sak kanske gäller de naturalister som inte ser cirkelresonemanget i att hävda att ”naturen är det enda som existerar så därför finns inget övernaturligt”.
Apologetiken kan nog gynnas av att ibland gå några nivåer djupare och inte bara diskutera olika argument utan vad orden vi använder ens betyder.
Hela Pingsten 