”Varenda ord från Trumps mun är direkt från Gud” – hur USA:s kristna förfördes av högerpopulism

Följande är ett utdrag av Niclaz Erlingmarks läsvärda mega-artikel Varför Biden slår Trump, publicerad i september 2020. Det är en text med hundratals källhänvisningar som djupdyker in i Trumprörelsen, vad som gjort den attraktiv och hur den har påverkat kristna. Det övergripande budskapet är att Trump inte kommer lyckas vinna presidentvalet (vilket stämde), men Erlingmark går även in på vad som gjorde Trump såpass populär inte minst bland vita evangelikala kristna:

Oroväckande nog för Biden så verkar presidentens strategi fungera, och inte kan det ens kännas betryggande med den ihållande ledning i opinionssiffror såväl nationellt som i de mest väsentliga delstaterna att vinna — det sägs ju att det såg snarlikt ut även för Hillary. Likt som för fyra år sedan handlar därtill den grundläggande kritiken mot Trump, i koncentrat, om att han ljuger och är farlig. En självcentrerad bedragare med malign narcissism som skiter i allt och alla utom det han själv tjänar på, och han kastar skandal efter skandal rätt i munnen på den klickjagande media som frossande glupskt sväljer det allra mesta. Det funkade inte inför 2016, så varför skulle det funka nu? Att Trump härjar, bryter normer och konsekvent ljuger verkar ju onekligen inte betyda särskilt mycket, vad det än gäller. Kanske använde han som “have the best words” just såna när han förklarade “they say I have the most loyal people” för snart fem år sedan, med huvudet på spiket om att “I could stand in the middle of Fifth Avenue and shoot somebody, and I wouldn’t lose any voters”.

Som en sektledare eller diktator, kan man tycka: vi mot dem-extremism och med anklagelser som upprepas av hans följare om att vara hatisk och med TDS, Trump Derangement Syndrome, mot de som kritiserar Den Store Ledaren. Spenderar man som jag för mycket tid i Breitbarts värld, i diverse kristna trådar på sociala medier, kanske till och med tar utflykter in i spännande vit makt-hål och liknande, så är det lätt att få för sig att varenda Trump-supporter resonerar ungefär som ovan. Äntligen en president som talar sanning! Precis som han själv säger har han gjort mer än nån annan president nånsin, och till och med för de svarta! Gud valde Trump eftersom han behövde en ödmjuk man att leda, kommenterade en äldre kvinna. Varenda ord ur Trumps mun är direkt från Gud, skrev en annan.

Att han aldrig hade kallats rasist innan han blev president ser jag ofta uttryckas och en meme om det delas. Det eldas igång om Blexit och #walkaway och kristna som får tilltal och syner från Gud om hur Trump är det närmaste Jesus vi har här på jorden. Ibland känns den mest naturliga fortsättningen att någon nämner hans jungfrufödsel, eller Trumps i Bibeln lovade plats vid tronen bredvid Människosonen och Gud i Trump Tower. När jag påpekar faktafel, kritiserar hans lögner eller helt enkelt uppfattas ogilla Trump kallas jag radikalvänster, kommunist, MSM-hjärntvättad och vän till den svenske svetsaren. Det är dags att vakna!

Så ser ju världen numera ut. I olika sorters bubblor kan vi tryggt tycka vad vi vill och ha allt starkare helhetsskydd mot att ifrågasättas. Tycka vad man vill även om exempelvis platt jord-rörelsen, men det är symptomatiskt att den växer av troligen likartade skäl som att färre har koll på eller ens tror att Förintelsen ägt rum. Och så kommer utvecklingen se ut ett tag till, tror jag.

Sedan Trumps inledande månader av primärvalet 2015–16 har jag gång på gång upprepat, och på flera ställen gått på djupet av, att ingen är bättre på att utnyttja detta mediala samhällsklimat än just allas vår Donald-trumpet. Detta är hans rätta habitat — förvirring, kaos, rädsla och ilska hans naturliga element.

Två månader före valet 2016 skrev journalisten Molly Ball att “ratcheting up fear helps Trump. This is the way fear works, according to social scientists: It makes people hold more tightly to what they have and regard the unfamiliar more warily. It makes them want to be protected. The fear reaction is a universal one to which everyone is susceptible. It might even be the only way Trump could win”.

Uppenbarligen försöker Trump med samma taktik i år, att i såväl kampanjtal, reklamfilmer, på konventet, sin Twitter eller så fort Biden överhuvudtaget kommer på tal prata om en livsfarlig motståndarsida som hatar och vill förstöra USA på de allra flesta sätt. Om inte just han står i vägen, förstås — bara en man kan rädda dem. Igen. Från total kollaps, från orwellsk tankepolis som vill förbjuda kristendom, från våld och bränder, pandemin, islamister, kommunister och socialister, från arga veganer, livsfarliga talibaner och människoätande pelikaner. Var rädd — seså!

Som Trump själv uttryckt det: “Real power is, I don’t even want to use the word: fear”.

[…]

Till Trumps fördel har han en entusiastisk bas som gillar skattelättnaderna och patriotismen, nu vågar lita på att han stöder de kristnas hjärtefrågor, och som lägger skulden för landets problem på andra: demokrater och media för rasmotsättningar och det mesta annat inkluderat i kulturkrigen, andra länder och deras invånare för försvunna jobb och hård konkurrens, Kina och diverse lömska källor för viruset, och så vidare.

Som president jobbar man utifrån andra förutsättningar i ett land där två tredjedelar av de troende tror att Gud skickade pandemin, där nio av tio kristna ledare och pastorer ser tidens tecken om kommande undergång, nästan hälften av amerikaner redan långt innan pandemin trodde att Jesus snart kommer tillbaka och hämtar dem till paradiset, ungefär lika många av Trump-supportrar som nu tror att meningen med viruset är att Bill Gates kommer tvinga alla att operera in 666-chip i högerhanden eller på pannan vilket de tolkar vara vad Uppenbarelseboken i bibeln varnar om innan Människosonens återkomst före jorden går under, och så vidare här med. Kanske är det inte konstigt att omvärldens bild av USA försämrats.

Många av Trumps supportrar känner sig påhoppade när sånt här diskuteras, enligt min erfarenhet på liknande sätt som när religiösa inte vill bli dragna över samma kant som folk de anser vara galningar. Det finns såklart nivåer.

Men det räcker att titta på statistiken så blir mönstret tydligt om att kristna amerikaner i långt större utsträckning tror på både pandemin som orkestrerad av team Gates-Fauci-Obama, att lite allt möjligt är en enda stor bluff och att jorden egentligen är platt.

When nothing is true, everything is possible. Jag tror att det börjar med att man som ung kristen i USA lär sig att inte låta sig förföras i den anti-kristliga värld där de numera i skolan bytt bibliska sanningar till att lära ut påhitt som “evolutionsteorin” och en jord som är äldre än 6000 år. Ljuger de om sånt, eller bara är så lättlurade och icke-tänkande att de köper de sanningar MSM och ledarna bankar i dem, så kanske de har helt fel om mycket annat också. Som tonåring lyssnar man sen på de stora sanningssägarna på YouTube, i poddar eller på amerikansk radio som berättar om World Trade Center 7, märkliga rester från bomber, man ser videor man inte kan förklara om hur byggnaderna verkar sprängas och man förstår hur Bush-familjen låg bakom alltihop. Snart var månlandningen fejk och Obama muslim född i Kenya — och ingen hade ens träffat honom innan han som vuxen dök upp i USA.

Har man öppnat dörren för det ena är det lätt hänt att dörren sen står öppen för det andra och tredje, och snart resonerar man kanske som Tina Arthur i Wisconsin som det senaste året blivit så säker på att Joe Biden är en bloddrickande pedofil att “if Biden wins, the world is over, basically”. Den bästa utvägen vore nog då, menar hon, att “probably take my children and sit in the garage and turn my car on, and it would be over”.

Om många känner så finns förstås även ett utrymme för de politiker likt Marjorie Greene som folket anser behövs som motkraft. Och sen är ju bollen i rullning — runt, runt, runt i den onda cirkeln medan vi andra förbryllat tittar på.

Det var ju som ansiktet utåt för birtherism, Obama som fejk och “born in Kenya!”, som Trump inledde sin politiska karriär. Läskigt och farligt tyckte vissa, härlig och harmlös underhållning tyckte andra, behövligt och modigt eftersom han vågar gå emot PK och säga sanningen påstod några. Jag både skrattade och bedrövades, skämtade då för snart tio år sedan ofta med en nära vän om Trump som president, men trodde knappast att vi skulle hamna här.

Att idag snarare skrämmas än underhållas av Trumps attacker, lögner, omoral och hela det paketet tror jag kommer mer naturligt för de som flytt från ett land där de upplevt liknande retorik från sina ledare, eller de som vuxit upp i och lämnat en annan sorts auktoritär miljö där ledarens ord var lag och ofta utgick från att svartmåla och skrämma. Vi som upplevt liknande har tydligt sett hur det korrumperar och bryter ned det nyfikna sinnet, hur lätt människor rycks med, rationaliserar och hittar försvar, argument och lösningar i de mest utmanande av situationer.

När den amerikanske presidenten uppmanade fyra Trump-kritiska icke-vita kvinnor i kongressen att åka tillbaka till ställena de kom ifrån — tre av dem födda i USA, den fjärde kom dit som 12-årig krigsflykting — menade svenska kristna Trump-vänner till mig att det inte på nåt sätt borde tolkas rasistiskt, var medias fel att det blev så. En av dem skrev att Trump bara menade att de borde åka på semesterresor. Det går att hitta svar till allt.

Vi som tycker oss ha levt i miljöer där sanningen ansetts sekundär, där ändamålen konstant fått helga medlen, tycker nog att det där är läskigare än andra gör. Jag kan tycka att det är en bortskämd inställning att ta frihet för givet, att inte värna om fred och förståelse bland fler än den egna gruppen, samhälleliga normer av som är konstruerade för att hålla i det längre loppet, prata sanning, lyssna på fler perspektiv än sitt eget, och så vidare i potentiell oändlighet. Våld föder våld — skitsnack föder skitsnack.

Jag kan dock inte undgå att tänka att det är lättare för Trump att attrahera följare i ett land som USA där de, inte minst i kristna sammanhang, är mer vana vid dubbelmoral och ett avslappnat förhållande till att söka sanningar. Trump är ju faktiskt rätt lik en av de pastorer många amerikaner vuxit upp med, haft nära relation och känt tacksamhet till. Att tänka positivt och mentalt styra världen till vad man vill att den ska vara — att tron kan förflytta berg — var vad Trump och hans familj via New York-pastorn Norman Vincent Peale i en mer extrem version än den evangelikala motsvarigheten uppfostrades i.

Som Trump själv år 1987 skrev (med hjälp av numera kritiske Tony Schwartz) i sin bästsäljande The Art of the Deal: “I play to people’s fantasies. People may not always think big themselves, but they can still get very excited by those who do. That’s why a little hyperbole never hurts. People want to believe that something is the biggest and the greatest and the most spectacular”.

Kan man utan vidare underlag och stöd tro det ena så kan man tro det andra. De liberala har sina sanningar — vi har våra. Ofta handlar det dock inte om sanning längre — det handlar om tro. Inte för första gången i världshistorien, och tyvärr inte för sista.