Kristna män – höj er röst!

Av Lovisa Ståtenhag.

Den 8 mars fick vi ta del av ett stort flöde av artiklar och inlägg med anledning av Internationella kvinnodagen. Detta återuppväckte mina funderingar över hur dessa frågor berörs i frikyrkliga sammanhang.

Det är förstås alltid vanskligt att uttala sig om mönster i stora grupper utan bekräftade data, men jag tycker mig ana en klyfta eller åtminstone en viss diskrepans i värderingar mellan unga kristna män och unga kristna kvinnor. Du som läser detta får gärna bekräfta eller dementera denna uppfattning och diskutera vidare med mig i kommentarerna hur väl detta stämmer.

Hursomhelst. Detta oroar mig.

Självklart får vi tycka och tänka olika och det är inget självändamål att alla unga vuxna i kyrkan ska tänka lika i frågor som kan uppfattas som mer politiska än teologiskt centrala.

Vad jag tycker mig se är i alla fall en skillnad i framförallt hur män och kvinnor i frikyrkan ser på jämställdhetsfrågor. Av de män jag känner, är de frikyrkliga (pingstkarismatiska) de som jag uppfattar som mest ängsligt inställda till feminismen och dess krav på lika rättigheter och möjligheter för män och kvinnor.

Jag skulle hävda att en relativt stor del av unga kvinnor i frikyrkan idag identifierar sig som feminister. Och häri ligger diskrepansen – för samtidigt tycks majoriteten av unga män i frikyrkan helst INTE identifiera sig så. Mitt intryck är att många av dem uppfattar frågor rörande kvinnor och jämställdhet som ointressanta eller irrelevanta i det kyrkliga sammanhang de befinner sig i. Det är inget som man verkar beröras av eller skulle vilja samtala om i någon större omfattning. 

Jag hör män som undrar: ”Vad har det med mig att göra? Vad ska jag göra då? Är det inte ganska jämställt?” Eller till och med: ”Men det är ju också synd om männen!”

Sanningen är att det ojämställda samhället drabbar både mannen och kvinnan, men på olika sätt.

Det är förvisso sant, det finns män det är synd om. Det förnekar jag inte. Men båda saker måste kunna diskuteras. Orättvisor som drabbar kvinnor måste kunna diskuteras även utan att lyfta de män det är synd om. Ja, fler män dör i exempelvis självmord (klassiskt exempel på en företeelse där det ju är mannen som är offer för en orättvisa) och det är ett problem. Men, kvinnor står för flest självmordsförsök – och det är också ett problem. Att lyfta männen det är synd om i ett samtal om ojämställdhet – som vi så väl vet drabbar framförallt kvinnor – är att diskutera äpplen och päron och förminska den betydelse kvinnoförtryck fortfarande har i vår kultur. Vi måste kunna bry oss och lyfta specifikt de frågor där kvinnor far mest illa, även om det också finns sammanhang där män far illa.

Vi måste kunna diskutera att kvinnor drabbas av utmattning för att de står för hemmets projektledarskap, att kvinnor tjänar mindre trots samma arbetsbeskrivning, att kvinnor får sämre pensioner för att de tagit ett större ansvar för barnen etc. Men, vi måste också kunna diskutera och ta in att 1 av 4 kvinnor utsätts för våld i nära relation. Utan att förringa tragedin i t.ex. mäns självmordsstatistik (ca 20 per 100 000 invånare och år) och de nära och kära som förlorats i suicid – så är det ändå rent numerärt brutalt många fler kvinnor som drabbas av våld i en nära relation – än vad det är män som begår självmord.

Med detta sagt vill jag inte hävda att det inte är synd om männen. Men som sagt, det är egentligen att diskutera äpplen och päron, båda frågorna är enormt viktiga. Däremot vill jag med detta påvisa att omfattningen av våld mot kvinnor är så stor, att det inte är försvarbart att behandla kvinnofrågor som icke-frågor, om man samtidigt erkänner och tar på allvar de orättvisor män drabbas av.

Omfattningen av problemet måste också ni män kunna se, väl? Och vi kan inte skylla detta på att kvinnorna valt dåliga män eller att dessa män är slumpvisa undantag. Det går inte förneka att det finns ett mönster av våldsamhet som är relaterat till män. Allt våld är inte heller det vi tänker oss, det finns beskrivet en rad olika typer av våld mot kvinnor: psykiskt, fysiskt, sexuellt och ekonomiskt för att nämna några. Vi måste, både män och kvinnor, inse att våld i nära relationer är så vanligt förekommande att det kan ske även i en relation mellan kristna individer. Det måste också män kunna se och erkänna – även utan att veta någon de känner som drabbats.

Det som framförallt bekymrar mig är när unga män i kyrkan känner ett mer trängande behov att försvara gruppen män, än att ta ställning för att detta mönster av våldsamhet måste brytas. Annars måste vi fråga oss vem männen i första hand känner sympati och lojalitet med? Den manlige förövaren eller det kvinnliga offret?

Ta gärna en stund och fundera över hur Jesus skulle förhålla sig till ojämställdhet i allmänhet, och dess värsta uttryck av våld mot kvinnor i synnerhet.

Jesus är mannen som inte äcklas av en kvinna med mens, som låter kvinnor bli världens första evangelister när de förmedlar evangeliet till hans egna lärjungar och som radikalt upprättade de mest smutskastade kvinnorna i sin tid. Jesus var verkligen en kvinnosaksman i sina handlingar. Det var inte hans primära mission, men en följd av den.

Min fråga till män i frikyrkan lyder därför: vill ni vara Jesusmän som respekterar kvinnor och erkänner de orättvisor som drabbar kvinnor eller vill ni vara män av den trasiga världen vi lever i? Vi är många frikyrkokvinnor som undrar och hoppas att ni tog tydligare ställning i frågan. Vi saknar er röst till kvinnornas försvar.

Det borde inte vara ett svårt val. Det borde inte vara svårt att ta parti för kvinnor när orättvisor drabbar dem. Att inte ta ställning är att subventionera det fortsatta våldet som orsakas av toxiska manlighetsideal och tveksam kvinnosyn.

Med det sagt vill jag samtidigt understryka att jag både tror och tycker att de flesta frikyrkomän är helt reko och förmodligen ganska jämställda. Jag har gott hopp om er. Men denna frånvaro av en feministisk analys och avsaknaden av ett ställningstagande för kvinnor är från förkristlig tid – med Jesusmått mätt. Åtminstone jag, och säkert en del Jesusfeminister med mig, vill se er öppna munnen och ta ställning för kvinnors sak, särskilt i fråga om mäns våld mot kvinnor.

Eller som ordföranden Alán Ali för Organisationen MÄN sa: ”Alla män är inte våldsamma, men majoriteten av alla våldsbrott begås av män. Därför är det [männens] ansvar att det upphör”. Jag vill gå ännu längre och säga: Kristna män borde vara de första att skriva under på detta och agera utifrån det – för världen behöver er. Ja, evangeliet behöver er!

Den osunda manligheten som livnär sig på undertryckandet av kvinnor och som präglat och fortfarande präglar vår kultur (patriarkatet, om man så vill), drabbar din dotter, partner, syster och mor – på ett eller annat sätt – mer eller mindre allvarligt. Våga säga nej till det. Våga bli del av en motkultur i Jesu efterföljelse. Visa att kristna män respekterar kvinnor och har ett sundare manlighetsideal med en kvinnosyn där misogyna jargonger och beteenden inte har någon plats.

Vi behöver er män som visar vem Jesus är i frågor om kvinnors rättigheter. Visa ert tydliga ställningstagande. Inte bara för oss kvinnors skull – utan inte minst för evangeliets skull!

6 kommentarer

  1. Ja det är sorgligt att män inte kan ta kvinnors perspektiv i något läge. De senaste femtio åren har fler flickor och kvinnor dödats pga de är flickor/kvinnor än alla män som dödats under det förfärliga 1900-talet. Män rycker på axlarna och säger ”inte alla män” och om vidrigheter som tex Lambertz agerande säger man : vi måste ha rättssäkerhet. Men detta gäller alltid bara förövaren aldrig offret. Jag förstår mig inte på alla män som bara står och tittar på eller tar förövarens parti . Det är ju inte som att vi kvinnor tycker att första världskrigets skyttegravar var ”ingenting” eftersom inte alla kvinnor var orsak till detta lidande?

    Gilla

    1. Ja, verkligen. Känner inte till detta angående att fler kvinnor skulle ha mördats pga sitt kön senaste 50 åren än män dödats under 1900-talet. Vore intressant om du har någon länk till denna information?

      Gilla

  2. Jag tycker det är en viktig fråga du tar upp. Många av de gånger jämställdhetsfrågan inte får så stor respons av kristna män är nog när den kommer från vänster. För deras konceptet av jämställdhet förstår jag att många kristna ställer sig tveksamma till.

    Gillad av 2 personer

    1. Tack för din kommentar! Ja, det kan nog stämma. Jag tycker inte nödvändigtvis att kristna män behöver kalla sig feminister om de tycker det är problematiskt, men man bör kunna ta aktiv ställning för kvinnors sak oavsett om man uppfattar sig som höger eller vänster eller något mittemellan och särskilt i frågor om mäns våld mot kvinnor.

      Gilla

  3. Svaren på flera av dina frågor finner du nog i denna artikel som jag i höstas fick publicerade på DN Åsikt: https://olofedsinger.se/polarisering-mellan-konen-gor-alla-till-forlorare-dn/
    Unga mäns skepsis till vår tids feminism är helt enkelt inte ett kyrkligt fenomen, utan är detsamma i hela västvärlden. Att förväxla detta med ett allmänt ointresse för att kvinnor far illa av våldsamma män och liknande tror jag är ett stort misstag. Det är snarare ganska fräckt att insinuera att om man inte vill kalla sig själv för feminist – med allt det ideologiska bagage som begreppet i dag är belastat med – skulle man vara positiv till kvinnomisshandel!
    Men visst: Både män och kvinnor i kyrkan har ett ansvar för att verka för en sann jämlikhet mellan könen. Själv har jag rört mig både i pingstkarismatiska och lågkyrkliga kretsar, och i båda dessa uppfattar jag att man generellt är positiv till en sådan hållning. Utan att på något sätt hävda att vi i alla frågor skulle vara i mål. 🙂

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s