Herrens måltid korsar alla gränser

Idag är det skärtorsdag, dagen då Herren Jesus firade sista påskmåltiden med sina lärjungar. Därför passar vi på att publicera ett inlägg om just Herrens måltid, av Rev. Faith Totushek ursprungligen publicerat på PCPJ. Översatt av Karin Ranieli. God läsning!

Bibeln ger oss många bilder på hur Jesus äter tillsammans med andra, umgås med andra, välkomnar andra och äter tillsammans med alla möjliga och omöjliga människor. Han anklagades för att dela måltid med tullindrivare och syndare – allvarligt talat den värsta sortens folk. Lukas kapitel 7 berättar att han blev inbjuden till farisén Simon (som inte tvättade hans fötter och välkomnade honom), men han välkomnades av synderskan som kom till festen oinbjuden, tvättade Jesu fötter och torkade dem med sitt hår. 

Till och med i Apostlagärningarna berättas om att de troende tvistade om vem man kunde dela måltid med. Kunde man äta tillsammans med hedningar eller bara med sin egen sort och kunde man äta kött som offrats till avgudarna eller inte? Paulus och Petrus bråkade i breven över det faktum att Petrus hade undvikit att äta tillsammans med hedningar, eftersom det fanns risk för att de judekristna skulle ta illa vid sig och anse att Petrus kunde bli oren om han hade måltidsgemenskap med hednakristna. På något sätt är det där med att äta och dricka förknippat med den nya gemenskapen som skapats i Kristus Jesus.

Alltsammans började när kyrkan föddes vid Pingst. Apostlagärningarna 2 berättar om hur Anden utgöts över allt kött: män och kvinnor, unga och gamla profeterade; människor med olika modersmål fick tillsammans uppleva den Helige Andes fullhet. En andra Pingst skedde när Petrus sändes till Cornelius i Apostlagärningarna 10. När evangeliet delades med hedningen Cornelius och hans husfolk uppfylldes överraskande nog även de av Anden, precis som det hänt i Jerusalem.

Dessa händelser blev betydelsefulla för kyrkans liv och självförståelse, eftersom en ny gemenskap föddes där ingen skillnad gjordes mellan jude och grek, slav eller fri, man eller kvinna. I Kristus skapades en ny kropp som skulle förena troende oberoende av etnicitet eller folkslag. I Kristus revs murarna mellan folk och de fann en ny gemensam identitet i Kristus – de var alla en del av Kristi kropp.

Denna nya gemenskap hade fått en måltid att dela: Herrens måltid eller, som en del säger, Kommunionen eller Eukaristin. Denna måltid är ett uttryck för Guds hjärta, eftersom Jesus själv är både värden och måltiden vid kyrkans bord. Som barn kunde jag bara förstå åminnelse-delen av måltiden – att minnas vad Jesus gjort för mig. Brödet representerade Kristi kropp som bröts ner för min synd, och vinet representerade Jesu blod som utgjöts för min synd. Det handlade om mig och om vad Jesus gjorde för min synd – och jag skulle minnas att han offrade sitt liv för min frälsning. Så enkelt var det – en fin utgångspunkt för att börja förstå, men det var nog bara början. I själva verket funderade jag alltid över om det fanns fler insikter, som jag ännu inte erfarit. Efter hand har jag haft flera upplevelser och fått en del undervisning som vidgat hela innebörden av Herrens måltid.

Att dela Kristi lidande

Det finns en innebörd i måltiden som ibland är okänd. Som Guds folk får vi på något sätt äta av Kristus genom den sönderbrutna kroppen och det utgjutna blodet. Vi blir ett med Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Vi delar hans lidande, korsfästs med Kristus och förenas med honom i tjänst för hela världen. I slutet av Matteus evangelium läser vi att när vi betjänar de fängslade och främlingarna är det Jesus Kristus vi betjänar. När vi utför vår tjänst på ett sådant sätt, inbjuds vi till gemenskap både med Kristus och med de fattiga, de fängslade och de ovälkomna främlingarna.

I alla samhällen är de fattiga oftast fattiga på grund av exploatering eller sjukdom eller brist på utbildning. De som sitter i fängelse är inte bara de som fängslats på grund av brott de begått, utan där finns också de som utnyttjats av lagar som favoriserar dem med makt framför dem utan makt. Främlingarna är de som kanske flytt undan krig, svält, förtryck eller andra tragedier och anlänt till ett nytt land ofta utan några ägodelar förutom kläderna de har på sig. Dessa är de som Jesus solidariserar sig med. 

En gång deltog jag i en mässa som hölls av Katolska kyrkan i Minneapolis, Minnesota. Vi mindes och hedrade det stora antalet immigranter som dog medan de försökte ta sig över gränsen mellan Mexico och USA. Utströdda på platsen där vi stod fanns kors med namnen på dem som dött av törst, i öknen eller angripna av prärievargar. När prästen uttalade instiftelseorden på spanska, kände jag den Helige Ande komma över oss. Anden sörjde deras kamp och delade deras smärta. Detta var första gången som jag blev medveten om att många av dem som tagit sig in över gränsen var mina bröder och systrar i Kristus. Vi som hade delat nattvardsbordet, vi som hade druckit från bägaren och ätit av brödet, vi delade också varandras lidanden och Kristi lidande. Jag kunde bara brista ut i tårar medan jag bad för andra, som kanske skulle komma som främlingar till vårt land.

Kristi världsvida kropp

Vi i USA reflekterar sällan över hur kommunionen delas av troende i vår värld. Vi tar oftast emot gåvorna tillsammans med sådana som delar vårt arv eller som har samma etniska bakgrund som vi. Vi tänker inte på att troende över hela vår värld samlas i Jesu namn och välkomnas till bordet, och glömmer vilka som har del i den nya gemenskapen i Kristus. Vi tänker att allt handlar om oss och om dem som är som vi. Det är att tänka för snävt. Jag kommer ihåg hur omtumlad jag blev den första gången jag deltog i kommunionen i min hemkyrka tillsammans med bröder och systrar från ett annat land. 

Herren hade börjat föra samman immigranter till vår kyrka genom sitt gudomliga ingripande. Det var som om en flod flöt fram genom vår församling när 20 stycken eller fler spansktalande människor började komma till våra gudstjänster. Jag var lovsångsledare på den tiden och vi bjöd in dem att vara med i vårt team. Vi lärde oss sånger på spanska och försökte kommunicera med varandra med en blandning av spanska och engelska. När vi delade nattvardsbordet för första gången, slogs jag av vad det innebär att vara ett i Kristus och att fastän vi har olika seder, talar olika språk och kommer från olika platser, delade vi samma tro på Kristus och var förenade genom Anden. Det fanns mycket djup i detta att dela Herrens bord. Kristus var inte bara min värd, han dog inte bara för mina synder utan han var den Gud som dog för allas synder. Han välkomnade mig och välkomnade andra. Min självfixering började spricka sönder när jag blickade djupare in i Guds hjärta.

Mitt liv i Kristus hänger ihop med andras liv i Kristus över hela vår värld. Vi har samma Herre. Om vi har samma Herre, om vi är bröder och systrar i Kristus, om vi är en enda kropp, då är det som händer min broder eller syster i Kristus på något sätt något som även händer mig. Hur skulle jag kunna strunta i det som händer dem? Hur kan jag strunta i de orättvisor som drabbar dem? Hur kan jag vända bort blicken när de blir missaktade, marginaliserade, nedskjutna på gatan utan någon anledning? Nu är deras bekymmer min angelägenhet, deras nöd är min nöd, deras rädsla min och deras förluster mina. Och vi gråter med dem som gråter. För vi är ett i Kristus. Vi är ett i Kristus över hela vår värld. 

Låt oss tillämpa detta

Allt som jag har sagt här ovan är sådant som fostrar ett hjärta som är tillvänt andra, ett hjärta som är för andra, ett hjärta som har fokus på andra. Alltför ofta fokuserar vi kristna på att rädda eller beskydda något vi inte vill förlora. Vi utkämpar kulturkrig för att skydda vår amerikaniserade version av tron och förutsätter att vårt eget perspektiv är det enda rätta. Jag skulle vilja påstå att vi är på tillbakagång just därför att vi är koncentrerade på att skydda vår egen kristna kultur i stället för att hjälpa andra att blomstra. Jag tror att det är orsaken till att vår politik så ivrigt förespråkar begränsad invandring, deporterar papperslösa och bygger barriärer för att begränsa antalet flyktingar. Vi är rädda för att förlora vår kultur till flyktingar och immigranter och för att vi måste kämpa för att försvara vår västerländska, amerikaniserade livsstil. 

Men allt det där handlar om självbevarelsedrift. Bibeln talar om att den som vill bevara sitt liv skall mista det. Den livshållning som har andra i fokus och välkomnar andra – den livshållning som är redo att dela andras lidande – det är Jesu väg och livets väg. Vi minns att evangelierna berättar att Jesus grät över Jerusalem för att de inte ville ta emot honom eller hans undervisning om hur de skulle leva. Endast 70 år senare ödelades templet då folket kämpade mot romarna och förlorade. De hade försökt hålla fast vid sin livsstil. Som Guds folk är vi kallade att komma med Guds liv till andra och leva Jesus-livet i relation till våra fiender – hedningarna, muslimerna, flyktingarna, immigranterna, de förtryckta. Vi har blivit kallade att dela deras smärta och hjälpa dem att blomstra. Vi glömmer att antingen är någon redan en broder eller syster i Kristus eller så kan de bli en broder eller syster i Kristus. Och när vi välkomnar dem och delar deras liv, då välkomnar vi Kristus och delar hans värld. 

Jag tror att vi försvarar oss själva på grund av rädsla. Vi inbjuds att lägga ner våra liv – att anförtro oss åt Kristus – medan vi delar våra liv med andra. När vi gör så tror jag vi kan finna att Kristus redan verkar för att upprätta enhet och gemenskap i världen.

Sången här nedan uttrycker en del av denna teologi:

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s