Kristna Dejtingpodden skrev om mitt bokkapitel till att handla om Hanif Bali

Efter att Jacob föreslog att församlingar borde upprätta musikaler för att uppmärksamma asylsökande konvertiters situation skrev jag på Facebook att man skulle kunna utgå från mitt bokmanus Konvertiten och gav exempel på vilka kristna profiler som skulle passa i vilken roll. PO Flodström och Cilla Eriksson från Kristna Dejtingpodden föreslog jag som de perfekta kandidaterna för rollerna Oskar och Helena Andersson.

Oskar och Helena utgör tillsammans med konvertiten Hossein bokens huvudpersoner. Oskar är migrationsminister med ett stressigt liv och en cynisk syn på realpolitiken. Helena är hans intensiva dotter som har inre sår efter att ha förlorat en barndomsvän och som finner tröst och kärlek hos Hossein.

Mitt förslag att PO och Cilla skulle spela dessa roller i en musikal var som ni förstår ett skämt, men inom kort fick jag en förfrågan från dessa poddstjärnor om jag kunde sända över ett kapitel från boken som de kunde dramatisera. Kort därefter undrade de om jag kunde vara berättarrösten!

Jag ställde naturligtvis upp, och det visade sig att PO och Cilla tagit sig friheten att skriva om manuset lite grann till att handla om… PO och Cilla. Och istället för att kapitlets konflikt utgick från att Helena blivit tillsammans med den asylsökande Hossein handlade Kristna Dejtingpoddens version om att Cilla blivit tillsammans med moderaten Hanif Bali.

Lyssna själva hur det blev och jämför det med originalets kapitel 14 nedan. Och om du vill läsa mer om Konvertiten och få nyheter om när den går att förhandsbeställa, gå in här!

14

Redan vid ytterdörren förstod hon att Oskar var vaken. Hans livvakt Niklas såg alltid till att aktivera larmet, något familjen själva ofta negligerade. Men nu hade det varit avstängt. När hon kom in kunde hon höra från vardagsrummet en sprakande brasa tillsammans med Bach på låg volym. Han jobbade inte, då hade han inte ens varit hemma. 

Nej, han väntade. På henne.

Hon tog av sig skorna och såg mot trappan. Skulle hon försöka ignorera honom?

Han harklade sig. För sent.

Han var klädd i arbetskostymen, med den löjliga partiloggan fastnålad på kavajslaget. Han satt i sin favoritfåtölj, en hård och fyrkantig sak i rödaktig läder, med ett tomt vinglas i ena handen. I den andra dansade hans telefon piruett mellan fingrarna.

”Välkommen. Kul konsert?”

”Vad vill du?” Hon slog sig ner på en stol framför honom.

”En pojkvän, alltså?”

Han visade upp bilden som hon hade lagt upp någon timme tidigare.

”Japp. Han heter Hossein.”

”Grattis.”

Han blickade mot vinglaset och verkade besviken över att det inte längre innehöll något. Helena suckade.

”Jag hoppas du inte vill göra en rasistisk poäng av det här.”

”Rasistisk…” sa Oskar med en kraftig utandning, som om hon hade berättat ett halvroligt skämt.

Det var tyst ett tag. Likt två schackspelare försökte de båda förutsäga den andres drag. Farfarsklockan i hörnet av rummet tickade skoningslöst, som om en bomb höll på att gå av. Oskar var den som bröt tystnaden.

”Är han asylsökande?”

”Det ska du skita i.”

”Nej, det ska jag inte. Och utifrån hur du svarar så utgår jag från att han är det. Jag hoppas du förstår att–”

Hon reste på sig så att stolen nästan föll omkull.

”Nej, du går ingenstans”, sa han. ”Sätt dig!”

”Vilket århundrade är det vi lever i egentligen?! Ska du styra vem jag är tillsammans med plötsligt?”

”Helena Andersson, lyssna på mig! Du är en offentlig person, vare sig du vill det eller ej. Vi måste kunna samtala om när du gör saker som kan få stora konsekvenser för mig, och för regeringen. Ta nu och sätt dig!”

Hon knöt handen innanför byxfickan så att den värkte. Hon visste att det skulle bli så här. Men hon kunde inte fly – tog hon inte fighten nu skulle han bara fortsätta att ta upp det senare. 

Hon satte sig igen.

”Du vet ju vilka kompromisser vi har gjort för att hålla Sverigesamlingen i schack” sa Oskar med en suck. ”Och trots att vi nu har betydligt strängare asyllagar än förr så pressar de på för att öka utvisningarna ännu mer. Samtidigt demoniseras jag av de som vill ha öppna gränser. Allt det här försvåras om media får reda på att jag har en asylsökande i familjen.”

”Åh nej, pappa får en dålig dag på jobbet. Låt mig anpassa hela mitt liv till att underlätta för dig.”

”Förstår du inte vad som kan hända? Ett, tu, tre så förlorar vi nästa val och SS ansvarar för migrationspolitiken istället. Då kan du kyssa Hossein och alla hans afghanska vänner farväl, då är hoppet ute för dem!”

Han  gestikulerade så mycket med händerna att vinglaset, som han fortfarande höll i, nästan slog i eldstaden.

”Vad är poängen med att ha makt om ni inte kan göra något så grundläggande som att rädda liv?” frågade Helena retoriskt.

 ”Det handlar inte om det”, fräste Oskar. ”Det vi gör just nu är att balansera på en hårfin gräns för att locka till oss så många röster som möjligt. Tro mig, i en perfekt värld skulle jag vilja ta emot många fler. Men vi lever inte i en sådan värld.”

”Så ni blir monstret ni vill bekämpa?”

”Nej. Vi stjäl monstrets mat. Och det är fortfarande tusentals som får asyl. Men vår linje måste uppfattas som den pragmatiska och realistiska, inte driven av sentimentalitet utan av fakta. Folk får inte tro att min politik beror på att jag vill göra min dotter en tjänst.”

”Så därför vill du att din dotter gör slut?”

”Jag vill att du tänker rationellt kring det här.”

”Och det innebär?”

”Jag är glad att du har funnit någon. Jag är verkligen det. Men ditt liv handlar inte bara om dig.”

”Nej, tydligen handlar det om dig.”

Han suckade och drog handen över håret. Helena kunde inte hindra sig från att le. Där fick hon till det.

”Så han är asylsökande”, sa Oskar långsamt. ”Vad gör du om han blir utvisad? Åker du med honom?”

”Om han utvisas är det ditt fel.”

”Du vet att det inte stämmer.”

Helena skruvade åt sin protes.

”Han kommer stanna. Jag kommer inte tillåta något annat.” 

”Men varför gå ut med en asylsökande från första början? Varför ta den risken? Det finns en massa ordentliga, välutbildade unga män där ute som passar dig perfekt.”

”Åh, förlåt! Jag glömde den milslånga kön utanför dörren med killar som går över lik för att bli tillsammans med en enarmad blondin.”

”Du ska inte se ner på dig själv så där. Och du behöver inte stressa, du kommer att hitta någon som älskar dig precis som du är.”

”Jag har ju gjort det!”

Det fick tyst på honom. Han öppnade munnen, stängde den igen och vände sig mot brasan. Han satt länge uta att säga något. Helena övervägde flera gånger att gå därifrån, men kände på sig att hon skulle tjäna på att vara kvar.

”Har jag berättat om Francisca?” sa Oskar till slut.

Hon sa inget.

”En mycket vacker kvinna som jag träffade i São Paolo 1987. Hon var min guide, skulle visa mig runt i favelorna… men hon kom att visa mig mycket mer än så. Mat, kultur, drömmar… Vi pratade och pratade till sent på nätterna. Jag tyckte då att hon var den enda person som förstod mig. Som helt delade mina värderingar.”

Han log, kastade en blick på Helena och lutade sig bakåt i fåtöljen.

”Jag älskade henne. Men någonstans i mig fanns en röst som talade om för mig att det inte skulle fungera. Hon hade en stor, fattig familj som hon inte kunde lämna. Jag hade en väntande politisk karriär i Sverige. När jag lämnade henne på flygplatsen var jag livrädd att jag begick mitt livs största misstag.”

Han såg henne i ögonen.

”Men så var det förstås inte. Jag träffade Pirjo, och sen kom ni. Livet ger en fler chanser. Och de bästa resultaten ser man oftast om man har tålamod. Både i politik och i kärlek.”

Helena vände bort blicken. De visste båda två hur trasig hans relation med Pirjo var… vad han hade gjort mot henne. Men nu var hon hans alibi för att man inte ska lyssna på sitt hjärta.

Hon reste på sig igen.

”Du, det finns ingenting som du kan säga eller göra som får mig att dumpa Hossein. Ingenting.”

Hon skulle just börja gå mot hallen när han också reste på sig.

”Jag förstår det. Du är lika envis som din mor, vet du det?”

Vad var det här? Gav han upp?

”Jag ser att du verkligen älskar honom. Och det är i grund och botten skönt att veta. Läskigt, men skönt.”

Han slog ut armarna.

”Första pojkvännen! Det här ska firas!”

Han skyndade sig mot köket och plockade fram champagneglas. Helena visste inte om hon skulle vara lättad eller ännu argare.

”Var det här något jävla test?” fräste hon.

”Menade du allt du sa?” frågade han.

”Självklart.”

”Och jag menade allt jag sa. Så nu har vi visat våra kort. Det är väl bra? Vi är ju inte världsmästare på att kommunicera direkt. Här, säg inget till mamma.”

Han gav henne ett halvt glas med champagne.

”Skål för kärleken!”

Än en gång kunde hon inte hindra sig själv från att le. De nickade åt varandra och tömde glasen.

”Det skulle dock vara praktiskt”, sa Oskar och torkade av munnen på ärmen, ”om du låg lågt om det här på nätet. Åtminstone så länge jag sitter i regeringen.”

”Det skulle också vara praktiskt om ni kunde träffa honom snart.”

”Naturligtvis! Vi bjuder hit honom på middag! Låt mig kolla kalendern.”

Han fiskade upp telefonen.

”Fredag nästa vecka! Det blir jättebra.”

”Fint.”

”Kom här!”

Han gav henne en ordentlig kram. För en kort stund kände hon sig liten igen, bekräftad och uppmuntrad efter att ha tagit ett stort, läskigt steg i livet. 

Pappas flicka. 

Men hon insåg snart att det här var en del av spelet. Han hade misslyckats med en konfrontativ strategi, och ville nu styra relationen istället för att avsluta den.

Det kunde han gott få inbilla sig att han gjorde.

Läs mer om Konvertiten

En kommentar

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s