Sex konvertiter berättar om övergrepp i både Afghanistan och Sverige

Huvudpersonen Hossein i min roman Konvertiten är som en sammanslagning av omkring ett dussin verkliga konvertiter som sökt asyl i Sverige men som har fått höra av Migrationsverket att deras tro inte är genuin och att de därför ska utvisas till länder där kristna konvertiter förföljs.

Nedan är några av deras berättelser.

Brev från Kabul

Från ett gömställe i Kabul kommer detta vittnesbörd från två konvertiter som utvisades från Sverige. Deras berättelse vittnar om att det blev precis så illa som vi befarade. De döljer inte sin kristna tro, de blir förföljda och de tvingas gömma sig:

“Hej, jag är en troende broder till er som tillsammans med en till kristen broder blivit utvisad från Sverige till Afghanistan.

Just nu befinner jag mig i Afghanistan och har från första stund gått igenom svåra saker i mitt liv och haft det mycket besvärligt.

Från den stund vi kom till flygplatsen i Kabul var vi öppna med att vi är kristna och vi dolde inte sanningen.

Vi fick bo på ett hotell i Kabul. Cirka klockan 01:30 på natten kom en person till hotellet och frågade i receptionen efter två afghaner som hade utvisats från Sverige. Receptionisten förnekade att vi bodde där.

De framhärdade och sa vi ska ge dig pengar om du ger dem till oss. Men de lyckades inte gripa oss.

Efter att de hade lämnat ringde vi till en kvinna som tidigare hade gett oss hundra dollar och berättade om allt som hade hänt på hotellet.

Just nu har vi ett mycket svårt liv och lever i ett gömställe och kan inte ens gå ut. Vi vill att ni ska be för oss om att vi också ska kunna vara fria och leva i frid som i många europeiska länder.

Vi är rädda och vet inte vad ska vi göra och varje stund kan någonting hända oss här.

Vi kan inte göra någonting och det är bara era böner som bär oss.

Som människor och kristna vill vi att den svenska regeringen och människor och Migrationsverket ska besluta korrekt och inte frånta afghaner deras mänskliga rättigheter genom att skicka de till Afghanistan.

Det finns inget liv för en troende i Afghanistan.

Vi har blivit offrade och det kan vi inte ändra på och vi lärde oss i vår kristna tro att några har alltid blivit offer.

Vi önskar att ingen och speciellt ingen troende ska hamna i en sådan situation som vi är i.

Situationen är oerhört svår och det är livsfarligt och det finns inget hopp.

Och det enda som håller oss stående är vår tro och väntan på att Gud ska komma tillbaka och den helige Ande ska komma och rädda oss.”

Jahwar – älskar Jesus trots Migrationsverkets förnekelse

Jawhar hade sett mycket död och ondska innan han kom till Sverige, men väl här mötte han något vackrare än allt han hade kunnat föreställa sig: Jesus Kristus. En natt fylldes hans sovrum av ett starkt, vitt ljus. I ljuset fanns en gestalt.

– Jag trodde inte mina ögon. Och han talade mitt språk dari. Han tog med sin hand över mitt huvud såhär, visar Jawhar med en smekande rörelse över håret.

– Tre gånger gjorde han det. Han sa; jag är med dig, jag är alltid med dig, jag hjälper dig. Han talade på mitt språk och sa att jag skulle gå till kelisa. Kelisa betyder kyrka, men det visste jag inte då.

Det första han gjorde på morgonen var att gå till personalen för att få hjälp att förstå vad kelisa betydde. De fick också förklara vad man egentligen gjorde i en kyrka, att människor samlas och talar om Gud, tänder ljus och sjunger lovsånger.

– Då vill jag gå till kyrkan nu, sa jag. Tack gode Gud, sa en av personalen, och gjorde korstecknet såhär. Han var katolik. Han följde med mig till en gammal, jättefin kyrka här i Alingsås.

Den första kyrkan var dock låst, även om de väntade utanför en hel timme. Så de gick vidare till Christinae kyrka i centrala Alingsås. Där kom de in.

– Den var också jättefin. Och längst fram fanns en stor tavla. Och det var samma person som hade kommit till mig i ljuset. Jag kände igen honom!

Personalen delade den glädje och det nyväckta hopp som plötsligt infann sig i den livströtte Jawhar. Lojalt följde de med honom två gånger varje dag till kyrkan, där han ville vara för att be.

– Jag satt såhär. Och grät och grät och bad och bad, berättar Jawhar och visar hur han hade huvudet tyngt mot sina knäppta händer.

Efter några dagar var även denna kyrka låst när de kom en morgon. Hans följeslagare från boendet kom på att de kunde gå till Equmeniakyrkan, som var öppen eftersom det också finns en caféverksamhet där. Och här hittade Jawhar hem på riktigt.

– Jag hittade en såndär bok som var helig, en Bibel. På mitt eget språk! Jag frågade om jag fick läsa i den och då sa de att jag fick den! Då började jag läsa och läsa. Innan kände jag inte till Bibeln. Men den är jättefin.

Det strålar om honom sådär intensivt igen när han berättar om Guds ord, bibelstudier, gudstjänster, pastorernas öppenhet, människornas vänlighet, om församlingen som familj. Och om Jesus kärlek.

Hans nyfunna tro ledde till att han blev mobbad på asylboendet, men han vek sig inte utan förklarade stolt för alla som ville lyssna att han älskade och följde Jesus.

Men Migrationsverket beslutade att han skulle utvisas tillbaka till Afghanistan, då hans tro inte bedömdes vara “tillräckligt trovärdig”.

Läs mer i Sändaren.

Ali – misshandlad för sin tro

“Ali” [fingerat namn] utvisades till Kabul från förvaret i Flen i september 2018.

Ali hade haft sin persiska bibel med sig till Afghanistan och i sitt hyresrum varje kväll läste han den bakom låsta dörrar och under täcket i ficklampans sken.

Genom stödpersoner i Sverige kunde han i början av januari köpa en affär sedan alla ansträngningar till att få jobb gått om intet under fyra månaders försök. Affären var ett litet skrädderi och två anställda följde med. Ali och de fick en bra relation. Verksamheten fick en god start och allt såg lovande ut.

Efter enstaka veckor började omgivningen bli undrande – Ali besökte inte moskén. En person från en grannaffär gjorde sig ett ärende till Alis affär och ställde frågor som han svarade undvikande på. Vederbörande upptäckte då Alis bibel.

Ett halvt dygn senare invaderades affären av 8-10 personer. Tumult uppstod under ungefär två timmar. Frågor ställdes om varför Ali inte gick i moskén och han svarade att det är för att han är kristen.

Han sa att han respekterar andra som muslimer och ämnade att inte ’störa dem’ med sin kristna tro, men att han vill ha den för sin egen skull.

Ali blev misshandlad med sparkar och slag under cirka 20 minuter. De två anställda gick till hans försvar tillsammans med några förbipasserande. Hela affären genomsökes och de hittade bibeln.

Ali fick ett ultimatum: lämna affären och området eller gör officiell avbön inom en vecka. Om inte någotdera skedde skulle hopen föra honom till polisen. Om polisen inte behandlade honom som de förväntade, skulle de själva handgripligen stena honom till döds.

Ali valde att lämna affären och lyckades med att sälja den på bara ett dygn. När han kom till affären tre dagar efter misshandeln är inte de två anställda där – de har på grund av att de ställt upp till hans försvar också blivit trakasserade och valt att lämna platsen.

Ali bytte bostad till en annan del av Herat. På två dygn fick han uppskattningsvis 70 hotfulla samtal. Han kände delvis igen att det var samma personer som återkommer. Han kunde inte avgöra hur många personer som totalt ringde. En person uppfattade han som kompis från en kurs han gått och de stämde träff.

Det visade sig vara en fälla. Infon om att han är kristen hade nått kurskompisen. Ali blev misshandlad med sparkar samt knytnävsslag mot ansiktet. Han blödde från näsa och mun och tänderna kändes ’lösa’.

Ali lyckades så småningom slita sig från dem och han springer. Han uppskattar att han sprang i 30 minuter innan han kände sig trygg och kunde sakta ner.

Ali lyckades ta sig till Kabul, men upplevde situationen där som mycket farlig. Vänner i Sverige har frågat honom om han inte kan känna för att ligga lågt och acceptera att gå i moské, i all tysthet. Han svarade att han omöjligt kan gå tillbaka till muslimsk tro – han har en gång gjort ett val som var viktigt för honom.

Ali har idag flytt till ett annat land där han hoppas klara sig genom att hitta ett arbete.

Isak – offer för Migrationsverkets funkofobi

“Det mesta tyder på att det är av bekvämlighet och social gemenskap som du har sökt dig till kyrkan snarare än av genuin kristen övertygelse.”

Orden från Migrationsverket riktades till Isak, 53 år, som föddes med vattenskalle och har en intellektuell kapacitet som motsvarar en femårings. Isak kommer från Iran och när han fortfarande bodde där dömdes han till 150 piskrapp för att ha tittat på kristna TV-program.

Till följd av skadorna han fick amputerades hans ena ben och han blev rullstolsburen.

“Bekvämlighet”, det är ordet Migrationsverket valde.

Sedan 2013 bor Isak i Sverige. Han sökte tidigt upp en församling och idag deltar han i gudstjänstlivet i Alsike kyrka.

“Jag tycker om Jesus” säger han, men han kan inte redogöra för vilken gren av kristendomen han tillhör eller vad dopets syfte är, och därför anser Migrationsverket att hans tro inte är genuin. De har beslutat att han ska utvisas till Iran.

“Hur prövar man som yttre instans om någon känner av Guds närvaro?” frågar sig prästen Martin Valman som berättar att Isak alltid brukar vara med på söndagsgudstjänsten.

I Migrationsverkets tillvägagångssätt spelar i alla fall kunskapsfrågor en stor roll, och för Isak har det blivit förödande. Han har inte möjlighet att förklara den kristna läran. Betyder det att han inte är troende?

Läs mer i Dagen.

Reza – offer för den svenska polisens övervåld

Reza [fingerat namn] flydde till Frankrike men blev skickad tillbaka till Sverige och direkt till förvaret i Märsta. Han tillbringade 8 månader där.

Det första svensk polis gjorde när han kom från Frankrike var att ta alla hans dokument. De frågade honom utan förklaring vilken religion han har. Han togs sedan direkt till förvar.

Vid ankomsten till förvaret visiterades han, fickor och de kände på hans armar och ben och kropp. Han informerades om förvarets regler och om den lilla utevistelse i rastgård som kunde bli aktuell. Det fanns säkerhetsutrustning överallt och han kände sig som en kriminell fånge.

När någon fick ett känsloutbrott blev det 24 timmar i fönsterlös isoleringscell och ingen personal pratade med en. Det var speciell personal som hade hand om isoleringsrummen. Man måste knacka på sin dörr flera gånger för att någon skulle komma. De öppnade en springa och frågade vad man ville. Om man mådde dåligt och sa att man måste få komma ut stängde de bara dörren och gick.

Alla i förvaret känner svår stress och frustration och när de t.ex. ber att få prata med någon och blir högröstade för att de nekas samtal blir de isolerade i 24 timmar. Reza var rädd för personalen och för isolering.

Han trodde att om han uppförde sig väl skulle det hjälpa hans ärende men det gjorde det inte.

Personalen sa till dem att de måste uppföra sig väl och att de annars skulle bli snabbt utvisade. De sa att den som varit isolerad flera gånger snabbt skulle utvisas. De sa att om man inte sköter sig i förvaret kommer man på en svart lista som sätter stopp för att kunna söka asyl i Europa i framtiden. Det gällde att vara strategisk och diplomatisk för att inte råka ut för personalens dåliga behandling.

Man behandlas som kriminell och som skit. Man känner sig inte som en människa. Många är sjuka men ingen bryr sig. Många slutar äta men ingen bryr sig. Miljön bryter ner ens psyke, förstör huden och bryter ner ens fysiska kondition. Det finns en sjuksköterska som bara delar ut medicin oavsett vad man har för problem. Om man gör en ansökan till Migrationsverket medan man sitter i förvar kommer det negativt beslut efter bara ett par timmar.

Två dagar innan får man muntlig information av Migrationsverket att man ska utvisas. Individuellt möte med polis som informerar om den kommande deportationen. De säger att biljett är bokad och allt arrangerat. Reza sa då att han inte kan leva i Afghanistan och att han inte ville åka. De sa då att han måste samarbeta för att slippa handfängsel. De sa att om han inte skulle samarbeta skulle de göra något med honom som han inte skulle gilla. Han fick inte veta vad det var.

Från förvaret till bussen höll två poliser hans armar hårt bakom hans rygg och de täppte till hans mun. Om han inte samarbetade tog de ett hårdare grepp och bröt armarna uppåt på ryggen. Man riskerade även fotfängsel.

På planet var det två poliser per person. Om man sa ett enda ord fick man händerna bakbundna och stopp för munnen. En kille skrek och protesterade och hölls av fyra poliser, två tryckte ner sina armbågar i killens axlar och två satte på handfängsel och höll fast honom. Han hade också något för munnen. Han försökte skrika i två timmar och varje gång han skrek satte poliserna sina armbågar i hans axlar. Han fick sina handleder skadade av handfängslet. Reza vet inte om de gav killen en injektion men efter två timmar blev han tyst.

På flygplatsen i Kabul fick de veta att det stod några läkare längre fram och att den som var sjuk skulle gå fram till någon av dem. När man gjorde det frågade läkaren: Är du sjuk? Om man svarade ja sa läkaren att han ville se dokument. Killarna hade bara en väska och de sa att dokumenten fanns i väskan och att de skulle ta fram dem. Det ville inte läkaren utan sa bara: Gå!

Läs mer om Konvertiten och hur Migrationsverket har behandlat kristna afghaner här!