Se till mig som liten är 

SVT har under slutet av vintern sänt Anna Lindman Barsks serie ”Gud som haver barnen kär” med unga vuxna som på olika sätt farit illa som barn i sina religiösa uppväxtmiljöer. Här ryms berättelser från så vitt spridda sammanhang som mormonerna, jehovas vittnen, pingströrelsen, EFS, frälsningsarmén och även islam. Anna inleder varje avsnitt med att säga: “Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa, men i Gud som haver barnen kär handlar det om dem som gjort det. Nu ska vi lyssna till dem.” Kanske har hon anat sprängkraften i dessa berättelser och redan i förväg svarat på tänkt kritik. Jag har även läst att hon sagt: ”frikyrkan kommer inte tycka om serien”. Detta är det fjärde av flera inlägg i serien “Helig eller skenhelig: Anden som känsla”.

I kristna medier har responsen inte låtit vänta på sig. Många har gett svar på tal, tex Stefan Gustavsson i världen idag, Frida Park och Fredrik Wenell på tidningen Dagen samt Robert Tjernberg i sändaren. Det sägs en hel del som nyanserar bilden. Viktiga poänger förs fram, som kritik av idén om att barn kan växa upp i någon sorts ”neutralt rum” och alla gemenskapers dubbla potential att berika såväl som orsaka skada. Micael har också här på hela pingsten påpakat det orimliga i att ateister vill inskränka religionsfriheten. I de kyrkliga reaktionerna finns viljan att lyssna och förstå, samtidigt som vi känner oss skadeskjutna. Det är förstås mänskligt att gå i försvar. Som delaktig i frikyrkan vill man gärna få visa på det positiva, för att liksom väga upp det negativa. Vi är vana vid omvärldens misstro och skepsis och blir därför snabbt ganska defensiva.

Jag vill hellre rikta om fokuset till de som är i dokumentärens centrum. Det krävs stort mod för att våga träda fram och dela sin berättelse. Att sätta sin sårbarhet i rampljuset och utsätta sig för omvärdens reaktioner. För att en försoning ska vara möjlig måste man tala om det som behöver försonas. Då duger det inte att lägga locket på. Att stanna upp och lyfta sin historia i ljuset är en del i processen för att komma vidare. Vad är vi så rädda för i kyrkorna? Omvärldens misstro och förakt, ja visst, den svider. Å andra sidan är det vad Jesus lovat oss. Låt oss då se till att vi har den av rätt anledning, som Jesuslika efterföljare.

Jag är övertygad om att han som sa ”låt barnen komma till mig ” är den som omfamnar de sårade barnen. Om jag tänker på vad som vore mest Jesuslikt, så vore det att i ödmjukhet kort och gott lyssna. Säga ett uppriktigt  ”förlåt” för det lidande vi ställt till med. Vara villiga att se oss själva i spegeln. Göra upp med skadlig teologi som människor far illa av. Sluta gömma sig bakom traditioner och tolkningar. I de fall vi fortfarande tror på vissa läror, ta fullt ansvar för de konsekvenser våra hållningar får. Varför har vi så svårt att bara lyssna? Att på allvar ta in tyngden när någon som vuxit upp i frikyrkan vågar berätta: såhär svårt var det för mig. 

En del inom kyrkan kommer att tycka det är mesigt. ”De där” är ändå inte med oss länge, varför ska vi bry oss om dem? Jo, för att de var vi, men vi drev bort dem och gjorde dem till ”de”. Och egentligen spelar det ingen roll vem som är innanför eller utanför. Vi vet inte vem som i slutändan kommer att närma sig Jesus och inte. Låt det inte vara pga oss som människor säger nej. Är det andens frukt som präglar oss? Kännetecknas vi av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning? Det är ingen hemlighet att vi på hela pingsten älskar Jesus och därför älskar en levande och frisk församling. Såret blir desto djupare när det dysfunktionella blir synligt. ”Lider en del, lider alla” står det i första korintierbrevet. Jag vill att vi tillåter oss att vi våga vara kvar en stund i barnens lidande. Gå en bit i deras skor. ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är”