Älska era troll och be för dem som kränker er

När jag var runt arton år gammal började jag intressera mig för ledarskap och personlig utveckling. Genom det stötte jag på en teori som säger att vi varken är en produkt av våra gener eller vår miljö, ”nature vs nurture”, vi är en produkt av våra val. Människan har enligt detta synsätt en verkligt fri vilja. När saker händer mig så finns det ett tidsligt mellanrum där jag har möjligheten att välja min reaktion. ”Du kan inte kontrollera vad som händer dig, men du kan kontrollera vad du gör med det” och liknande #inspirationalquotes skulle lira väl med det tankesättet.

På den tiden revolutionerade det många av mina tankebanor – jag kände en enorm frihet genom den här nyfunna makten. Jag behövde inte reaktionärt studsa fram mellan andras åsikter om mig eller de intryck som når mig, jag kan välja min reaktion och styra mitt eget liv. Men som så ofta i livet nyanseras bilden allt eftersom, för visst är det så att vi också är sociala varelser i grunden. Skapade från gemenskap, genom gemenskap, till gemenskap. Vi skapar och skapas.

martin-luther-king-jr-393870_1280

Idag är det offentliga samtalet enormt präglat av det senare perspektivet. De som ses som offer för kränkningar har samhällets fulla stöd i sin tolkning, och i princip alla de känslor som kan väckas av andras ord ses som legitima. I vår kommunikation och vårt samspel har ansvaret för harmonin alltmer lagts på sändaren av ett budskap. Och det är absolut vårt ansvar att i empati försöka förutse hur våra ord kommer att tas emot, att disciplinera det vassa vapen vår tunga kan vara, men är det inte också sant att vi har ett ansvar för vår respons? Jag tror att vi gradvis glömmer bort att vi kan träna på både sändning och mottagning av budskap.

Ett av våra demokratiska fundament, yttrandefrihet, vilar på en övertygelse om att vi som människor kan hantera att budskap vi avskyr cirkulerar i vår närhet. Det är en vacker vision, att kunna skilja på sak och person. Att vi inte är summan av våra åsikter utan har ett kompromisslöst värde. Att förstå inte innebär att instämma. Att acceptera en mångfald av åsikter. Det är grunden för vårt sekulära rike, och jag anser att den grunden sakta undermineras idag. Även fast vi inom vissa sfärer absolut gör framsteg när det gäller att väga våra ord (även om det kanske vägs upp av internets kommentarsfält).

Men grunden för Guds rike är mycket mer radikal. Den säger inte att bara att vi behöver acceptera andra människor, den säger att vi måste älska. Inte utnyttja vår yttrandefrihet för att ’slå tillbaka’ när någon handlar eller uttrycker sig på ett opassande sätt, utan vända andra kinden och be för dem som förföljer. Vad innebär det i samhället idag?

Jag rannsakar mig själv här. Vi har glorifierat en kultur där vi förlöjligar och hånar varandra på internet. Där högst status ges till den med vassast repliker och där det är viktigare att få rätt än att faktiskt ha rätt. Där moralen relativiserats till den grad att människor med avvikande åsikter med rätta får demoniseras. En kultur jag tar del av. Men jag tror inte den bygger de sammanhang Jesus längtar efter.

Vi behöver äta mer middagar med vår tids tullindrivare, människor som inte handlar rätt och som vi inte stöttar det minsta rent åsiktsmässigt. Vi behöver disciplinera oss i hur vi talar om dem som inte tänker som vi, och ödmjuka oss inför att vi själva antagligen har starka åsikter idag vi inte nödvändigtvis har imorgon. Vi behöver aktivt träna oss i att varken trasas sönder av ord, eller med en järnmur studsa tillbaka all elakhet som kommer vår väg. Nej, korsets väg är att låta hatets snöbollar få träffa för att sedan smälta av den kärlek och värme som finns till skänks från Gud.

Vi kommer inte nå våra meningsmotståndare eller vända samhällsutveckling genom att förbjuda, ignorera, hata, förlöjliga, förnedra, förkasta eller ge upp. Som profeten Martin Luther King Jr sa, ”Mörker kan inte driva ut mörker, bara ljus kan göra det. Hat kan inte driva ut hat, bara kärlek kan göra det”. Att just han, legendarisk frihetskämpe och aktivist, har sagt det bevisar i sig självt att det här synsättet inte behöver leda till passivitet eller likgiltighet, men till handlingar som bygger hus på berggrund, snarare än sand.

Ett av mina nyårsmål är att be för dem som arbetar mot mig och lära mig att bjuda in och bjuda med utan att kompromissa med det jag står för. Jag vill söka att skratta åt och förlöjliga mina meningsmotståndare mindre. Inte för att jag planerar att hålla med dem mer, utan för att jag planerar att älska dem mer.

Posted on 14 december, 2017, in Övrigt and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 3 kommentarer.

  1. Angående ”Personal development” läror..
    49:00min-

    Gilla

  2. Klokt!! Det här tar jag till mig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: