Den frikyrkliga liturgin behöver göras om

27 kommentarer

Pingstkyrkan i Jönköping bjöd in några icke-kyrkvana att recensera deras gudstjänst, ett modigt initiativ enligt Thomas Österberg. Det blev både positiv och negativ kritik. Det negativa bestod bl a av att det var ”för klara svar”, en kritik man inte bör ta åt sig (ärliga sökare vill, till skillnad från sekulära kristendomskritiker, faktiskt ha klara, raka svar, inget annat). Kritik man dock bör ta till sig är att kyrkan var för individualistisk och att även om gemenskapen var familjär och folklig blev det en känsla av utanförskap, en ”vi och dem”-känsla.

Jag känner igen mig alltför väl. Det här med individualism är ett problem som dykt upp i kyrkan på senare år, och leder ibland till motreaktioner (kollektivism) som är lika missvisande när de dras till sin spets. Bibeln talar både om individen och kollektivet och ställer dem inte emot varandra, något som vi älskar att göra idag.

Gällande gemenskap som skapar utanförskap får det naturligtvis inte leda till en öppenhet som gör att man accepterar vem som helst som medlem, tvärtom, som anabaptist anser jag att vi bör upprätta strängare kriterier för att vara med i församlingen. Men naturligtvis ska vem som vill få komma på gudstjänsten, och det är det som det talas om i artikeln. Här har varje församlingsmedlem en stor roll. När jag besökte Uppsala Pingst för första gången och inte kände någon kom en kille fram till mig, snackade med mig, välkomnade mig till stan etc. Den familjära gemenskapen måste vara öppen och kärleksfull även mot utomstående. Men alltför oftast älskar vi bara dem som älskar oss tillbaka (Matt 5:46).

Huvudpoängen är dock att det är ytan, inte djupet, som Jönköping Pingst bör reformera, som Carl-Henric Jaktlund skriver. När det kommer till ytan har jag själv lite kritik att komma med mot frikyrkligheten. Jag minns hur jag för ett tag sen diskuterade med några anabaptistiska och neoortodoxa kompisar om frikyrkan hade en identitetskris, och vi kom fram till att det var så. Frikyrkan föddes ur en radikal rörelse som gick emot mainstream-kristendom och utformade allt, inklusive gudstjänsten, enkelt och pang på, utan konstligheter och liturgi. Men idag har frikyrkan en liturgi! ”Jag kan säga dig exakt hur gustjänsten kommer se ut nästa gång pga av vad jag såg idag” sa en av dem jag snackade med (vi hade just varit på en New Wine-inspirerad lågkyrklig gudstjänst). ”Först är det fyra, fem lovsånger, sen någon som hälsar oss välkomna, sen bön, sen någon som predikar, sen ytterligare två, tre lovsånger samtidigt som det erbjuds förbön i något av kyrkan hörn. Detta sker söndag efter söndag.”

Det är så sant! Frikyrkan som strävade efter att göra sig fri från bestämda ordningar och riter för att öppna upp för Anden har skapat egna ordningar och riter, en frikyrkoliturgi. Jag säger inte att det är dåligt, men som min ortodoxa vän sa: ”Skillnaden mellan vår liturgi och er är att vår har funnits i 1800 år medan er funnits i 180 år”. Jag tror inte frikyrkoliturgin är lika genomtänkt. Samtidigt tycker jag att katolska och ortodoxa liturgier många gånger kan vara förstelnade och tråkiga. Vi behöver en frisk mix, en levande liturgi, där Anden får verka utan att gudstjänsten blir en anarki. Saker jag saknar inom många frikyrkoliturgier är syndabekännelse, kollekttal (”ge nu mycket till Guds verk” känns aningen ospecifierat), andra sånger än lovsånger och textläsning.

27 kommentarer

  1. jag tror på vardagsgemenskapen – att ”framtidens liturgi” helt enkelt är ett erövrande av agapemåltiden som ett verkligt konkret uttryck för den nya mänskligheten och ett nytt ekonomisk system men som samtidigt omfamnar mystiken. egentligen handlar det om att återvända till en helhetssyn som det judiska tänket innebär.
    frid
    David Å

    Gilla

    Svara

    1. Tre boktips till dig David ang. Agape och Eukaristi i kyrkan, som kanske kan vara intressanta:

      1.) J.F. Keating: The Agape and the Eucharist in The Early Church,
      2.) E. La Verdiere: The Eucharist in the New Testament and the Early Church, samt
      3.) J. Kodell: The Eucharist in the New Testament.

      Dessa är inte speciellt färgade av någon ”ståndpunkt”, men vill redogöra för det historiska skeende utifrån de källor man har att tillgå.

      Frid / Mikael F.

      Gilla

      Svara

      2. Fälthammar. Jag har inte läst böckerna ifråga, men min läsning av den tidiga Jesus-rörelsens historia är att agape (kärleksmåltid) och eucharisti (tackande) från början i regel eller alltid var två aspekter av SAMMA måltid/praktik. I flera tidiga texter är detta den mest naturliga läsningen (Paulus, Lukas, Judas brev, Ignatius, Didaché, Plinius brev till Trajanus, eventuellt också Justinus Martyren). Senare (Tertullianus) är det tydligt att måltiden nu splittrats upp i två åtskilda praktiker (agape och eucharisti), där dock båda är viktiga. I och med ett tydligare fokus på ”det andliga” och Jesus-rörelsens anpassning till systemet kommer dock fokus att hamna på eucharistin, till den grad att det tom finns kyrkomöten som senare fördömer agapen. Tendensen till att sammanföra de båda praktikerna igen i en vardagsnära gemenskap har dock funnits tex i klosterrörelsen och i radikalreformatoriska grupper (vissa anabaptister, Brethren och nu i ”Organic Church”-rörelsen).

        Själv tar jag inte emot nattvarden eftersom jag tycker att eucharisti och agape är två aspekter som hör ihop. Förespråkar och praktiserar istället ”Jesus-middag”.

        Gilla

        Svara

        1. Jag vet ingenting om klosterrörelsens återupplivande av agape-aspekten, har inte hört om det. Vilka tänker du på då?

          Jag tycker att det är lite för enkelt av dig att skylla på ”Jesus-rörelsens anpassning till systemet” för åtskillnaden mellan agape och Eukaristi. Redan hos Paulus kan vi ju läsa om hur församlingen i Korinth missbrukat festen, och det var av samma anledning som senare kyrkomöten förbjöd dem. Inte minst Keating beklagar detta i sin bok, och menar att kyrkan förlorat något så vackert som agapemåltiden.

          Jesus-middag säger du. Det låter fint. Men vad säger du om Jesu undervisning om att äta det levande brödet som är han?

          Gilla

          Svara

        2. Fälthammar.
          -I vettiga kloster äter man ju tillsammans i en vardagsnära, kärleksfylld gemenskap där man också delar på allt. Det är agape.

          -Jag menar att det är en grav missuppfattning att Paulus förbjuder eller kritiserar agapen i 1 Kor, av flera skäl. 1. Det är uppenbart av texten att man åt en verklig måltid tillsammans, och att tacksägelsen ingick som ett av flera moment, på liknande sätt som i Jesus och Jerusalems-församlingens måltider. 2. Det är också tydligt av Judasbrevet, Didaché, Ignatius och Plinius att man fortsatte att äta tillsammans i många församlingar även efter Korintherbrevet . 3. Det Paulus vänder sig emot, tror jag, är att dom rika är så hungriga att dom äter upp sin medhavda mat innan dom andra hinner få del av maten. Därför ska man ”vänta på varandra”, och om nödvändigt grunda hemma så att alla kan äta tillsammans och få del av maten (=ekonomisk utjämning). Det finns ingen antydan att Paulus förespråkar en övergång till en enbart symbolisk/sakramental måltid med pyttelite mat och dryck.

          -I synoptikerna tror jag uttrycket ”detta är min kropp” är en dramatisering som Jesus gör av det brytande av hans kropp som ligger framför (korset). I Joh 6 (som jag antar du primärt syftar på) så tror jag Jesus använder en metafor (nödvändigheten av att KÄKA honom) som beskriver hur långtgående lärlingens identifikation med Jesus måste vara. Andra liknande metaforer finns i Johannes – Jesus som dörren, vägen och vinstocken. Sammanhanget är inte heller den sista måltiden, utan brödundret, och flera aspekter av sammanhanget är svår att sammanfoga med den ortodoxa/katolska sakramentala förståelsen (tex 6:58). Chock-reaktionen som beskrivs i v60 tror jag kommer sig av den judiska kontexten där blotta tanken på att ”dricka blod” är anstötlig.

          Gilla

          Svara

        3. Dom texter jag tänker på, för den som är intresserad, är tex Ign. till Smyrna, kap 8 (orden ”eucharisti” och ”agape” används omväxlande om samma praktik); Didaché 10 (”Sedan ni blivit mättade”); Plinius brev till Trajanus (”After doing this, it was their custom to part from one another and then to meet again to share an ordinary and harmless meel”); Diognetus 4:7 ”Deras bord är öppet för alla men inte deras bädd”; Justinus Dialog med Trypho, 117:3 (tacksägelse, mat, dryck och åminnelse i samma praktik); Petrusakterna (sorry, apokryf); 8: ”ger jag honom din nattvard … medan de åt och gladde sig i Herren”; också förstås Apg 2:46, 20:7-12, 27:33-38, Judas v12 + alla Jesus måltider + alla judiska ”heliga måltider”.

          Alla heliga måltider i den judisk-messianska traditionen som vi känner till innan ca år 150 EM är alltså fulla (gemenskaps)måltider (inte enbart sakramentala/symboliska).

          Gilla

          Svara

  2. David: Det är mycket sant – en levande liturgi måste innehålla gemenskap bland bröderna och systrarna, vardagsgemenskap och egendomsgemenskap.

    Gilla

    Svara

  3. Mikael: Det första citatet var det han andra som sa… jag minns inte vad han hette. Du är som du förstår den neoortodoxa vännen.

    Gilla

    Svara

      1. Hade för mig att du använde den beteckningen någon gång, i vart fall var det någon som betecknade sig som neoortodox som jag stötte på någon gång… tyckte det lät coolare än ortodox (typ som neomennonit låter coolare än mennonit fast det i sak inte är nåon skillnad). Men nu när jag growade (http://se.growyn.com/) på ordet såg jag att det snarare betecknade någon form av protestantism… ganska missvisande alltå. Ändrar dig till bara ortodox.

        Gilla

        Svara

  4. Man behöver inte tillhöra något trossamfund för att ha sin tro. Jag tycker att folk krånglar till det med ordodoxa kyrkor, pingstvänner etc. Säger inte att det är fel – upp till var och en givetvis..

    Gilla

    Svara

    1. Det är sant, men olika samfund står ofta för olika teologi. Istället för att rabbla upp alla teologiska läror jag tror på säger jag att jag är mennonitisk pingstvän (även om ”mennonitisk” ofta behöver förklaras). Idag går dock teologiska läror över samfundsgränserna, så egentligen kan ”pingstvän” betyda ganska mycket…

      Gilla

      Svara

    2. “Det finns tre saker som jag inte förstår: en tro utan lära, en kristendom utanför kyrkan och en kristendom utan andlig kamp.”

      – Arkimandrit Sofrony (1896-1993), ortodox munk.

      Gilla

      Svara

  5. mikael
    jag är väldigt intresserad av att forska mer i området – jag kollar gärna in de titlar du nämner… just nu läser jag ambrosius och kyrillos;)
    frid broder
    david

    Gilla

    Svara

  6. Som katolik tycker jag att liturgi är något positivt. Vi behöver inte fundera över hur gudstjänsten ska vara den här dagen utan kan fokusera på relationen med Gud, dvs bönen. Liturgi är för mig en vila.

    Jag erkänner att jag är rätt så okunnig om frikyrkovärlden men genom bloggar som denna lär jag mer. Hade ingen aning om att det fanns frikyrkoliturgi… Jag tror dock det är en naturlig utveckling, för människor tycker om vana och upprepning. Man vill känna igen sig i gudstjänsten och veta vad som ska hända härnäst. Anden blåser ändå vart Han vill…

    Gilla

    Svara

    1. Obs: Frikyrkoliturgi är ett begrepp som inte används i frikyrkan. De flesta frikyrkokristna tänker inte på att det de facto är liturgi man håller på med.

      Gå gärna till en frikyrka nån gång och se hur det är. 🙂 Jag kan inte ge en rättvis bild i några blogginlägg.

      Gilla

      Svara

  7. Jonas: Jag är helt med dig i din framställning av historien fram till år 150 e.Kr. Jag tror de flesta historiker håller med dig också. Fram till dess var agape och Eukaristi två moment i en gemensam måltid med egendomsutjämning som ett av dess tema. Det är sorgligt att det gått förlorat, och man får gärna arbeta för att få tillbaka det perspektivet igen (något som de flesta gör i historien – man poängterar starkt de rikas ansvar gentemot de fattiga, inte minst Johannes Chrysostomos, eller en av Alexandrias patriarker; Johannes Almosegivaren).

    Om jag förstår ditt resonemang om klosterrörelsen och agapen rätt så verkar det egentligen bara vara så att man tagit bort namnet ”agape”, men (som tur är) bevarat innebörden i det och praktiserar det fortfarande. Där är jag i så fall helt med dig! Det vore ju katastrof om vi glömde bort, eller förbjöd, att älska med Kristi sanna kärlek!

    Själv har jag aldrig hävdat att Paulus skulle förbjuda eller kritisera agape-måltiden, men jag menar att han kritiserar församlingen i Korinth (vilket jag skrev). Poängen här är att det inte går att skylla bara på ”systemet”, utan man måste också räkna med människans tendens att följa passionerna: behålla för sig själv, frossa, och sakna kärlek till de fattiga m.m. Det är därför agape-måltiden förbjuds senare i historien, eftersom den missbrukades så gravt. ”Systemet” är inte den primära faktorn här.

    Du talar om vilket sammanhang Jesus undervisar om i Joh 6. Det är inte den sista måltiden. Samtidigt, skulle Jesus begränsa sig till den i en fråga som vi båda uppenbarligen tycker är så viktig, och som vi menar att Jesus tycker är viktig (vad nu våran mening skulle betyda)? Enligt Johannes skulle vi ju då inte fira agape/Eukaristi, eftersom han inte har med en sådan berättelse i det sammanhanget. Nej, jag tror att, som du också är inne på, Jesu alla måltider ger ett perspektiv på agape och Eukaristi. Men jag tror inte att man ska ta bort det ena av dåliga anledningar, och bara praktisera den andra! Båda är ganska tydliga, och Eukaristin blir ju väldigt tydlig i Joh 6, där vers 58 inte alls är speciellt svår att få in i sammahanget – snarare tvärt om! Det passar som hand i handske! 🙂

    Frid / Mikael

    Gilla

    Svara

  8. Mikael. Väldigt intressant, vi verkar förvånansvärt överens. Det är väl ”bara” praktiken som skiljer oss åt. Eftersom den praktik som Jesus påbörjade (och som vi är överens om att den tidiga traditionen bejakar) inkluderade en full måltid och inte enbart en symbolisk/sakramental, så tycker jag att också vi idag bör fira agape/eucharisti i kombination. Förlusten av agape-aspekten i måltiden är i mina ögon mycket allvarlig. Därför bojkottar jag nattvard/eucharisti, och firar istället i min (hus)församling Jesus-middag.

    Hur tycker du – är det viktigt att åter viga samman dessa aspekter, och hur ska det i så fall gå till?

    Gilla

    Svara

    1. Hmm.. Förlusten av agape-aspekten är allvarlig, men den hämtar sin ”kraft” från den sakramentala aspekten av Eukaristin: Ingen sann kärlek utan den Helige Ande sänd genom den uppståndne Kristus.

      Hur viga samman dem igen? Jag tycker att de vittnesbörd som både du och jag lever i, dvs. kommuniteter/kollektiv är ett gott praktiserande av agape-måltiden (i förlängd form). Förhoppningvis kan de tala till Kyrkan i all ödmjukhet om en vidare förståelse av Kristi kärlek. Men jag tror att det arbetet är mycket stort och mödosamt. Till och börja med får vi be om andens frukter för att rätt kunna förvalta vår lott i Kristi stora kropp.

      Tyvärr tror jag inte att bojkott av Eukaristin i längden leder till något gott.

      Frid / Mikael

      Gilla

      Svara

Vad tänker du?