Inkarnationen krossar individualismen

Ökenfadern har dammat av ökensanden och efter en lång periods vila skrivit en tänkvärd reflektion kring hur kristologin påverkar vår syn på gemenskap:

Ett stort problem idag är att vi talar alldeles för mycket. Vi pratar mer än vi gör. Det kristna budskapet är inte ord utan liv till gemenskap. Redan genom att vi ser på skapelsens mysterium finner vi hur Gud skapar allting i relation till sig själv. Gud som är i sig själv fullkomlig låter sin kärlek flöda över i sin skapelse. Gud vill ha relation med oss och det är Gud som inbjuder oss till relationen. Det är därför Gud själv är relation vilket innebär Guds ekonomi.

Guds ekonomi är den Heliga Treenigheten som är Fader, Son och Helig ande. Gud uppenbarar sin treenighet för oss och detta är Guds ekonomi . Det finns även en inre hemlighet som är Guds Treenighet men endast är i Gud vilket är Guds teologi. På detta sätt förstod kyrkofäderna Treenighetens mysterium.

En av de tre Kappadokierna, Gregorius av Nazians, är en av de tre i den ortodoxa kyrkan som är benämnd som teolog. Han beskriver den Heliga treenigheten som en dans. Att Fadern föder Sonen ut ur sitt eget väsen som är Kärlek vilket uppbärs i den Helige Ande. Gud är Ande och liv. Samtidigt är Gud oförändlig och därmed finns det ingen rörelse i Gud. Gud är den samme igår idag och i all evighet. Gud är fullkomlig och därmed finns heller ingen brist i Gud. Ändå låter Gud sig födas ut ur en kvinna.

Att Jesus är född av Fadern före all tid innebär att precis så som Fadern som är evig Fader så är också Sonen evig Son. Så låter Gud sig födas genom att ett Jag blir till ett Du som är ett Jag som kan säga Jag om sig själv. Det handlar om hur en älskar och en annan tar emot och låter sig bli älskad och hur kärleken rör sig mellan dessa två. Alltså är det alltid en som älskar medan den andre låter sig bli älskad. Så är kärleken det locus som vi möter Gud. Det handlar därmed inte bara om en självutgivande kärlek i den helige treenigheten utan även en mottagande kärlek . Detta är eftersom den fullkomlige kan bara bli fullkomligt älskad och samtidigt vara den som älskar genom kärleken som är Gud. På så sätt uppstår en paradox där Gud är och samtidigt inte är. Då Fadern både är sig själv fullkomlig i sin egen existens och samtidigt överlåter sig fullkomligt till Sonen och därmed icke är.

På samma sätt är det med Sonen som i sig själv är fullkomlig eftersom han är Gud och i det ögonblick som han låter sig offras på Golgota kors lämnar han hela sig och därmed icke är. Den Helige Ande som är den kärlek i Gud som är till är i sig själv fullkomlig men låter sig helt utgjutas i både Fadern och Sonen och därmed blir till icke vara. Genom att Jesus blir avlad av den Helige Ande och därefter född av Jungfrun, så föder inte bara Jungfrun en människa utan även Gud själv. Det är detta som avgör att vid kyrkomötet i Efosos 431 fastslås att Jungfru Marias titel måste vara Theotoukos vilket innebär Gudaföderska.

—

Ett abrupt slut? Det beror på att detta är del 1 av många delar. Gå in på ökenfaderns blogg och följ bloggen via epost (kolla i högerspalten hur du ska göra).