Bloggarkiv
En ny film om Jesuslivet!
Torben Søndergaard har släppt en film!
För ett år sedan kom filmen The Last Reformation – The Beginning. I denna film visades under och tecken, man fick se människors liv bli förvandlade. Denna film är extremt uppskattad och visas över hela världen. Många har förändrat sin livsstil och börjat leva ett nytt, radikalt liv med Jesus efter att de sett filmen.
Nu har det släppts en ny film som kommer att skaka kristenheten än en gång. Detta är inte en uppföljare till långfilmen utan snarare en dokumentation av Torben Søndergaards liv ”bakom kulisserna”. Du får följa med på en 7 dagars resa till Brasilien där Torben skall hålla en mötesserie. Ofta leder Den Helige Ande oss till platser och situationer som vi inte väntat oss, det är dessa tillfällen som gör denna filmen unik. Read the rest of this entry
Kan man leva som apostlarna?
Jag var en Söndagskristen.
Jag var trött på att sitta i en kyrkobyggnad varje Söndag. Jag var trött på att lyssna på predikan efter predikan. Trött på att se människor på scenen vara använda av Gud, men aldrig jag. När jag läste i apostlagärningarna kändes det alltid som att det var något som saknades, mitt liv såg inte alls ut som Paulus, Petrus eller Stefanus, inte ens nära. Ändå var det just detta livet Jesus kallade oss till precis innan han lämnade jorden.
Något saknades i mitt liv. Men inte bara i mitt liv, utan de flesta kristna som jag kände var på samma nivå som mig. Vart gick det snett? Hur kom det sig att alla pratade om att leva som Bibeln lär, fast de flesta inte ens var i närheten av livet apostlarna levde? Kanske var det bara jag som tog Bibeln på för stort allvar? Jag var förvirrad. Besviken. Uppgiven. Det fanns ingen som kunde visa mig rent praktiskt hur man levde det livet. Den enda hjälp jag hade var en predikan varje Söndag som var bortglömd redan på Måndag.
Detta var mitt liv för 5 år sedan. Jag var 20 år och säker på att Gud hade en större plan med mitt liv än detta. I min jakt efter äventyr med Gud började jag söka på internet efter människor som var inne på samma spår. Där fann jag bland annat Francis Chan och Simon Ådahl. Min längtan växte sig starkare.
Vändpunkten kom när jag hittade videon Miracles in Sweden.
Mitt kollektiv är med i Dagen
Foto: Linnéa Jimenez, Dagen
Min favorittidning Dagen har gjort ett mycket bra reportage om kristna kommuniteter och kollektiv. Mitt eget kollektiv – Kollektivet, i Uppsala – har fått stort utrymme. Ett utdrag ur artikeln om oss:
Kollektivet har funnits i fyra år. Några har flyttat in och andra har flyttat ut. I dag bor totalt fem killar i åldrarna 22-28 år i Kollektivet. Förutom Johannes och Micael är det Dan-Jakob Fundell, Christoffer Kullenberg och Andreas Lundström. Alla är studenter, bor tillsammans och delar en kristen tro. Men där stannar likheterna. Med olika bakgrunder, intressen och personligheter är de en lika brokig skara som lägenheten de bor i. Någon gillar ordning och reda, andra tycker om att ha kreativt kaos, vissa älskar att laga mat, någon vill helst undvika matlagning. Alla går i olika kyrkor och anledningarna till att de valt att bo i kollektiv skiljer sig också.
– För mig var det bara för att det var praktiskt och för att hyran var bra. Sedan drogs jag till att alla är så olika, vi är kristna som tycker helt annorlunda om saker. Jag älskar det. Det blir spännande samtal, säger Dan-Jakob.
Men för Micael är kollektivlivet och gemenskapen något helt annat än en praktisk fråga.
– Jag vill helst leva i fullständig egendomsgemenskap. Men då vill jag göra det med riktigt fattiga människor. Jag känner många EU-migranter som jag skulle vilja hjälpa på det sättet. Då skulle vi kunna välsigna varandra, säger han.
Hemlösa, fattiga och får inte gå i skolan – romska barn i Sverige 2014
En flicka som var hemlös, men vars familj fick en lägenhet genom Stefanushjälpen
Idag kunde man höra mig i P4 Uppland där jag klagade över att barn, inklusive spädbarn, sover i bilar i Uppsala kommun. Det handlar om barn till EU-medborgare från främst Rumänien som ber om pengar på Uppsalas gator. Jag har uppmärksammat de hemlösa barnen både här på bloggen och i lokaltidningen UNT. Jag och några vänner har startat en förening vid namn Stefanushjälpen för att hjälpa hemlösa EU-migranter, och jag har också startat en facebookgrupp som heter Hjälp till tiggande EU-migranter i Uppsala.
Som om det inte var illa nog att de är hemlösa och sover i bilar (vilket enligt dem själva är väldigt kallt på nätterna) så får barnen till tiggande EU-migranter inte gå i skola i Uppsala kommun. I vissa andra kommuner får de någon form av pedagogisk verksamhet, men här springer de runt på gatan eller hänger på Centralstationen. Jag nämnde detta i min debattartikel i UNT, och tänker nedan redovisa hur det gick till när jag fick reda på det.
I början av april i år ringde jag Sara Ketema som är skolpliktsansvarig på Uppsala kommun och frågade om barn till EU-migranter har rätt till skolgång. Hon gav mig ett solklart ja, alla barn har rätt att gå i skolan. Det är en mänsklig rättighet. Hon hänvisade mig till Centrum för Introduktion i Skola (CIS) som tar emot alla barn i Uppsala kommun som kommer från andra länder och ska börja i skolan. Jag fick där träffa Gert-Ove Segerström, enhetschef och rektor med programansvar, och han betonade att alla barn har rätt till skola och uppmanade mig att skriva in dem. Så jag gav blanketter till tre familjer med totalt fem barn och hjälpte dem lämna in dem till CIS.
En dryg vecka senare fick jag ett telefonsamtal från Gert-Ove Segerström. Han hade haft ett ”häftigt samtal” med kommunen angående barn till EU-migranter och de hade sagt att man behöver uppehållsrätt för att få gå i skola, vilket tiggarna i regel inte har. Att papperslösa har rätt till skola hjälper inte, för de är inte heller papperslösa. De rumänska barnen har alltså ingen rätt till skola. Segerström nämnde dock att i Malmö så har man skapat en alternativ skolform för dessa barn och han skulle försöka pressa på Uppsala kommun att göra något liknande.
Den hemlöse bebisen på Uppsalas gator
Crina och Denis
Denis är Uppsalas yngste hemlösa invånare, han är fem månader gammal. Jag har tidigare skrivit om hur jag och några vänner har startat en förening, Stefanushjälpen, för att hjälpa Denis och hans föräldrar Mures och Crina att återvända till Rumänien. Det var lättare sagt än gjort, våra ursprungliga planer på att bygga ett hus var lite för dyrt, men nu kollar vi på möjligheterna för dem att hyra en lägenhet eller ett rum i Bacau-området.
Men just nu har de ingenstans att bo. De sover utomhus här i Uppsala. Jag ringde Uppsala Kommun och frågade om det verkligen ska vara så att en fem månader gammal baby ska sova utomhus, och de sa att det enda kommunen kan göra är att eventuellt betala en hemresa för dem till Rumänien (där de som sagt inte heller har någon bostad än). Annars hänvisade de till Stadsmissionen som kan ge dem mat och kläder, ”vi kan inte hjälpa dem för de är ju varken medborgare eller papperslösa”. Jag ringde Stadsmissionen och de sa att de har inga resurser för att erbjuda akutboenden. Så ja, en baby tvingas vara hemlös i Sverige 2014.
Uppsala Nya Tidning har uppmärksammat den här familjens situation, och många har blivit upprörda. Men inget har hänt. Kommunen tar inget ansvar. När jag hör om vad myndigheterna gör i andra kommuner är det sällan de gör något för att verkligen hjälpa hemlösa EU-migranter, i Stockholm är de flesta förföljda av Kronofogden som vräker deras läger och konfiskerar deras egendom, och jag pratade senast idag med en kvinna från Göteborgs räddningsmission som berättade hur privatpersoner tagit in massa hemlösa EU-migranter, men när Socialstyrelsen fick reda på det blev de vräkta. De myndigheter som vi tror ska hjälpa hemlösa gör istället folk hemlösa. De som på allvar hjälper är framför allt kyrkorna, frivilligorganisationerna och privatpersoner. ”Välfärden” är för de som redan har.
Insamling för husbygge i Rumänien
Crina, Denis och Mures
Stöd insamlingen till Mures, Crina och Denis här.
I vintras volontärarbetade jag på Uppsala Stadsmissions natthärbärge för hemlösa EU-migranter, och det var en omskakande upplevelse då jag var med under de sista dagarna innan härbärget stängde. Kommunen som lånade ut lokaler till Stadsmissionen sa att de måste vara tömda första april, och jag fick hålla om kvinnor som grät i mina armar på grund av den kyla och smärta de visste att de själva och deras barn snart skulle tvingas gå igenom. Mest orolig var vi för ett ungt par som hade fått barn medan de sov på natthärbärget: Mures Carlan, Crina Sardar och lille nyfödde Denis. Stadsmissionen skickade ut ett nödrop om att vi måste hitta ett nytt boende åt babyn.
Uppsala Nya Tidning snappade upp händelsen och gav den stora rubriker: kommunen tvingar ut nyfödd bebis på gatan. Socialdemokraterna anmälde händelsen till Socialstyrelsen, socialnämndens ordförande Anders Aronsson (FP) fick stor kritik för att han kallat Mures och Crina ”oansvariga” som kommit hit, och en privatperson tog emot Mures, Crina och Denis i sitt hem. Detta var alltså för tre månader sen. Sedan dess har de couch surfat mellan olika privatpersoners hem, Socialstyrelsen har inte gett dem ett boende, och Mures har lönlöst försökt skaffa sig ett jobb. Han kan varken svenska eller engelska, vilket förstås försvårar väldigt mycket. Jag kommunicerar med honom på tyska, som han tillsammans med italienska och franska lärt sig på tidigare resor.
I maj gav de upp och bestämde sig för att åka tillbaka till Rumänien. Men eftersom det enda de har där är ett skjul med odrägliga villkor kom de fram till att det bästa för barnet vore att lämna det på barnhem – något som kommer ge det men för livet i så tidig ålder. Vi pratade med dem och kom fram till att det vore bättre för dem att få en bra bostad i Rumänien, och sen satsa på att försöka få ett jobb där då de ändå kan språket bra. Read the rest of this entry
Gatupredikans ädla konst
Mary predikar Evangeliet på Forumtorget, Uppsala
För några år sedan satt jag tillsammans med några andra medlemmar i min fina husförsamling Mosaik i våra pastorers vardagsrum och bad för väckelse. Jag hade läst igenom väckelserapporter från forna tider och betonat den gemensamma tråden: om en utgjutelse av den Helige Ande verkligen ska börja förvandla samhällen och leda till att människor kommer till tro så kan kyrkan inte hålla den instängd – vi måste gå ut och evangelisera, bota sjuka på stan och hjälpa de fattiga. Som jag skrev i mitt förra inlägg – har vi andats in måste vi andas ut för att inte dö av koldioxidförgiftning.
Efter att vi hade konstaterat detta bad vi. Andades in. En av oss såg till och med en syn där vi stod på en låda på stan och predikade evangeliet. Uppmuntrande. Mm. Gött. Vi såg på varandra. Vi måste ut!
Så tillsammans for vi till Forumtorget mitt i Uppsala, vi ställde oss på en låda och predikade. För flera av oss var det första gången vi predikade på ett torg sådär. En av oss delade kunskapens ord om saker Gud ville hela. Vi gick fram till några ungdomar som hade lyssnat på hela spektaklet. Två av dem hade smärtor, och båda blev helade. Vi vittnade om Guds kärlek och önskade dem all välsignelse.
”Ni förgyller många många många kvällar alltså”
Lugnet före stormen
Varje år arrangerar elevkåren på Fyrisskolan i Uppsala en bandyturnering som kallas Midnight Madness, och sen 2010 har de alltid bjudit in oss från Pannkakskyrkan att stå utanför och bjuda på pannkakor. Orsaken var att deras dåvarande ordförande gillade oss och att vi ”lockar folk”. För att ungdomarna ska komma till festen måste kyrkan vara på plats oh yeah.
Kårens nya ordförande välkomnade oss också med öppna armar och vi hade en fantastisk kväll där vi fick välsigna många elever med himmel och pannkaka. Redan en av de första gästerna sa att vi är välkända bland Uppsalas ungdomar och att han visste folk som skulle komma till Midnight Madness enbart för att träffa oss. Det var ganska mind-blowing.
Uppmuntran fortsatte att hagla över oss allteftersom kvällen gick. ”Ni förgyller många många många kvällar alltså. Jag tycker j*vligt mycket om er!” ”Ni lyssnar på människor precis som Jesus gjorde. Det jag säger till dig nu brukar jag bara säga för mig själv för jag har ingen att prata med.” En kille predikade för oss i säkert en kvart: ”Ni är så bra inte bara för att ni ger ungdomar mat, utan för att ni ger dem kärlek. Ni lyssnar på dem och respekterar dem som de är. Jag är muslim, ni är kristna, men ni respekterar mig och är snälla mot mig för den jag är. Det ska ni ha respekt för alltså!”
Read the rest of this entry
Från tiggare till arbetare
Svensk politik är väldigt inriktad på att skapa jobb, det är ju en ständigt prioriterad valfråga och alla partier vill kalla sig för arbetarpartier: jobb, jobb, jobb. Men jag har en gnagande känsla av alla inte får vara med på tåget. EU:s fria rörlighet infördes för att öka samarbetet mellan medlemsländerna och göra det lätt för folk att få jobb. Och jobb är precis vad som skulle lösa de östeuropeiska tiggarnas situation. Ändå tycker jag att det verkar ganska sällsynt med initiativ och åtgärder som syftar till att försöka ge dessa fattiga människor jobb.
Det talas högljutt om att förbjuda givande till tiggare och att Rumänien måste betala Sveriges sociala kostnader, men vad hände med jobb, jobb, jobb? Är det inte rätt solklart att om du vill få någon att sluta tigga så behöver han eller hon en inkomst? Det sprids myter om att romer, som många av dessa är, ser tiggeri som ett jobb och är nöjda med sin situation. Nå, alla de jag pratat med och lärt känna avskyr tiggeri. Men de vet inte hur de ska få jobb. Få har ett CV, färre känner till Arbetsförmedlingen och nästan ingen kan svenska.
Christi och Anna-Lisa
Utom Christi. Jag lärde känna Christi för fyra år sen när han och hans fru Alina besökte min församling Mosaik. De sov tillsammans med deras nyfödda dotter Anna-Lisa i en bil, de kom från en liten rumänsk by där det var omöjligt att få jobb och där de jobben knappt gav någon lön alls. I Uppsala hankade de sig fram genom att spela dragspel. Men Christi var beslutsam, han skulle ha ett jobb! Han talade flytade engelska och snappade upp så mycket svenska han kunde. En dag när han var ute och spelade kom en butikschef för Max fram till honom, och när han hörde att Christi kunde svenska utbrast han ”Men varför står du här och spelar?!”
Christi fick jobb på Max, först som städare och sedan vid kassan. Jag hälsade på honom där ofta. Han var så tacksam till Gud, trots obekväma arbetstider så skötte han flitigt sitt uppdrag. Men arbetsgivaren hade överskattat hans svenskakunskaper. När kunderna bad honom om mer än en hamburgare och en cola och hade detaljerade frågor om saker och ting stod han ofta handfallen, och det hela slutade med att han fick sluta.
Dö från svenskheten och uppstå som busschaufför
Amos Makajula
I Uppsala har vi en otroligt populär busschaufför som heter Amos. 2009 vann han UNT:s tävling ”Läsarnas upplänning” och på Facebook har han nått maxgränsen för antalet vänner. Varför är han så poppis? Jo helt enkelt för att han är så fantastiskt glad och trevlig. Han hälsar på alla som kliver på, frågar hur de mår, ropar hejdå till alla som kliver av och önskar dem en trevlig dag. I vår kultur är det förstås en stor kontrast till hur folk vanligtvis ignorerar främlingar, men vi gillar det, och vi gillar Amos!
För två veckor sedan talade Amos på ett ungdomsmöte i Korskyrkan här i stan där jag också var med för att montra för Pannkakskyrkan. I sin predikan berättade han att det minsann inte hade varit en enkel resa för honom. Han har läst teologi i Tanzania där han kommer ifrån och drivit barnhem, och när han kom till Sverige var det detta han ville ägna sig åt här också. Han ville inte alls åka buss. Men på inrådan från sin far tog han det jobbet, och han upplevde Guds tilltal att sprida kärlek på bussen genom att vara sjukt trevlig.
Men det var inte alls enkelt! Folk skrattade åt honom, tyckte han var knäpp och sa åt honom att sluta. I två år fick han knappt någon positiv feedback alls, utan endast motgångar. Det här var inte versionen vi Uppsalabor har hört. Seriöst, alla jag pratat med älskar Amos. Men kanske är det mest kändisskapet som gör det. Kanske är vår främlingsignoranta kultur så pass främlingsignorant att det bara är för att vi hört talas om Amos tidigare som vi inte uppfattar honom som en galning.
Mina rumänska vänner på gatan
Foto: Martin Hult / SR Upplandsnytt
Fråga mig inte hur det gick till, men om två veckor ska jag medverka i ett panelsamtal med ärkebiskopen och Cecilia Wikström om global utveckling. Det är Uppsala Domkyrkoförsamling som anordnar ett gäng samtal om saker som har med fattigdomsbekämpning, och en av deras präster som känner mig tyckte jag skulle vara med. Igår gick det första panelsamtalet av stapeln, och då var temat tiggeri. Som i många andra svenska städer har det blivit vanligare och vanligare med människor från Rumänien och närliggande länder som slår sig ner på Uppsalas gator med en pappmugg och ber om pengar, och många undrar hur man ska hantera detta – det var helt fullsatt i katedralcaféet där panelsamtalet ägde rum.
Inbjudna var bland annat min gode vän Michael Liliequist, karismatisk aktivist som jobbar i Uppsala Stadsmission, och Stefan Hanna (C), kontroversiell nyliberal kommunpolitiker. Efter att Michael talat om att vi ser Jesus i varje fattig öppnade Stefan munnen och sa att han inte såg Jesus i tiggarna men däremot att de flesta kom från sydöstra Europa, och att lösningen måste vara att de åker tillbaka dit. Samtalet hade inte pågått mer än tio minuter förrän han började förespråka deportation!!
Jag känner faktiskt några av de familjer som tigger här i stan. Kristi är en jättehärlig och flitig ung man som är duktig på engelska. Han och hans familj (en fru som är två år yngre än mig och två barn) har under flera perioder de varit här i Uppsala sovit i sin bil. Kristi vill till varje pris undvika gatuarbete, han lyckades få ett jobb som städare på Max och pga sin språkliga begåvning kunde han tillräckligt med svensk hamburgarjargong att han fick stå i kassan efter bara ett par månader. Efter ett tag fick han dock sparken och var tvungen att spela dragspel igen.
Vi ville inte ta emot väckelsen
För några månader sedan träffade jag Lars och Eva, två väldigt fina människor som brinner för Jesus och för utsatta människor. De hade fått följa med till Kenya förra året och få vara med på ett väckelsemöte med David Owour där de upplevde fantastiska saker, och i en predikan jag höll första maj delade jag några saker som de hade berättat för mig. I lördags mötte jag dem igen och bad dem förstås att berätta mer. De sa bland annat att när de åkte tillsammans med Owour och stannade vid en mack för att tanka strömmade folk till dem och ropade att de ville bli frälsta. När Owour började be för dem var det blinda som utropade att de kunde se och döva som utropade att de kunde höra.
Och det här var alltså på macken. Mötet som de var med på någon dag senare besöktes av ungefär tre miljoner människor, det pågick i tio timmar varav fyra av dessa utgjordes av konstant lovsång. Lars och Eva sa att de kände Guds närvaro, inte som något som kom och gick, utan som var ständigt där. Tjugo tusen kyrkvärdar delade ut vattenflaskor och rena kläder till de fattiga, sjuka och funktionshindrade som var alldeles nedsmutsade. Owour sa att de var fantastiska människor som skulle ha det bästa. Det fick Lars och Evas hjärtan att brista.
Pannkakor istället för sprit
Vi dricker mer än någonsin i Sverige nu, och det märks väldigt tydligt på en uppsaliensisk valborg. Som relativt nyinflyttad i stan slås jag av det makalösa drickandet (stadsparken ser ut som en soptipp efter några timmar), och det krävs inte särskilt långtgående beräkningar för att lista ut att det för många innebär rejäla plågor (även om det i år var lugnare här än på andra håll, se här). Jag hängde med Pannkakskyrkan igår för första gången som placerat sig i stadsparken. Jag var mest i bönetältet, och även om det inte kom så många dit (de flesta hängde vid pannkakorna) så bad jag innerligt att de skulle bli frälsta och slippa ur dryckenskapens våld som många var riktigt fast i. Det är ett fantastiskt arbete pannkakskyrkan bedriver. De flesta av dem som nu fick diskutera Jesus och motta förbön hade förmodligen aldrig tänkt tanken att gå in i en kyrka.
Vill du (eller din kompis) vara med i en kristen kommunitet i Uppsala?
Jag har sjösatt en hemsida för Gottsundakommuniteten, en kristen kommunitet som än så länge är i planeringsstadiet men som vi varje vecka ber för och som kommer om Gud vill bli verklig inom snar tid. Vi behöver lite mer folk. Om du bor eller tänker bo i Uppsala och är intresserad av en kommunitet som förenar karismatik med diakoni, andedop med ickevåld, helande med egendomsgemenskap, kontakta mig. Och om du inte bor eller tänker bo här, tipsa dem du känner som gör det.
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
emilnorberg
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
