Att lista upp vad som är gott handlande och syndigt handlande var djupt rotat i den judiska kultur där kristendomen växte fram, och även om det kristna budskapet var att alla våra synder är förlåtna genom Jesu död så innebar det inte på något sätt för de tidiga kristna att de skulle sluta tala om synd, att livsstil inte längre spelade någon roll eller att man ska låta sina syskon i tron agera precis hur som helst. Paulus undervisar noga om detta:
Vad ska vi då säga? Ska vi bli kvar i synden så att nåden blir större? Verkligen inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den? […]
Synden ska därför inte regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som redskap för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som redskap för rättfärdigheten. Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden. Hur är det då? Ska vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Verkligen inte! (Rom 6:1-2, 12-15)
Ett tydligt mönster i de flesta av Nya Testamentets brev, i synnerhet de av Paulus, är således att de inleds med en teologisk genomgång av Evangeliet – frälsningen genom nåden – och avslutas med förmaningar och uppmaningar till ett heligt liv fyllt av goda gärningar. Så skriver han exempelvis i Kolosserbrevet:
Men nu ska också ni lägga bort allt detta: vrede, ilska, ondska, förtal och fräckheter från er mun. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar , skyt , slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.
Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet. (Kol 3:8-14)
Och i Efesierbrevet:
Men sexuell omoral och all orenhet eller girighet ska inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga. Skamligt och dumt prat eller grova vitsar är också opassande. Tacka i stället Gud. Ni ska veta att ingen som är sexuellt omoralisk, oren eller girig, alltså en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike…
Tänk alltså noga på hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på varje tillfälle, för dagarna är onda. Var därför inte oförnuftiga utan förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, det leder till vårdslöshet . Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan. Och tacka alltid vår Gud och Far för allt i vår Herre Jesu Kristi namn. (Ef 5:3-5, 15-20)
Som jag skrev i mitt blogginlägg om Marcus Birro är den nytestamentliga tanken att all synd blir förlåten även om man gör det flera gånger om, men man måste verkligen ångra sig. Att argumentera för att synden inte är en synd, att det är rätt handlande, det är den grund på vilken Jesus säger att man ska utesluta folk från församlingen i Matt 18. De tidiga kristna dömde eller straffade inte dem som gjorde fel på gammaltestamentligt vis, det verktyg de hade var istället att utesluta församlingsmänniskor som vägrade erkänna att de brutit mot Guds vilja när de i själva verket hade gjort just det.
Listorna i Nya Testamentet på vad som är rätt och fel handlande – och det finns fler än de ovan nämnda, såsom Bergspredikan, Romarbrevet 12, Jakobs brev etc – är därför riktlinjer för alla troende i helgelseprocessen och också för församlingsledare för att de ska kunna se när människor skiter i Guds bud och utesluta dem på grund av detta.
Nå, många kanske får kalla kårar när de läser detta för de tycker att det låter som en – dum dum dum – syndakatalog. Detta begrepp syftar framför allt på de upplagor av synder som framför allt pingstpastorer använde sig av för att förmana och utesluta församlingsmedlemmar under första halvan av 1900-talet. Det pinsamma var att de inte ville begränsa sig till vad Bibeln säger är synd – såsom girighet, otrohet ochavgudadyrkan – utan de slängde också in saker som frisyrer, film, kortspel etc. Det bottnade ofta i en vision om enkelhet, och att inte använda smycken är en biblisk uppmaning (1 Petr 3:3), men de många obibliska reglerna staplade på varandra i kombination med att man uteslöt folk alltför snabbt, hårt och drastiskt, gjorde att syndakatalog är något folk tar i med tång.
Så blir det som Rebecka Söderbladh och Leif Carlsson skriver i Dagen, vi hamnar i andra diket. Vad som är synd blir en privat angelägenhet som individer definierar, och pastorer aktar sig för att peta för mycket på området. Resultatet blir förstås en splittrad och omoralisk kyrka – Svenska kyrkan är ett typexempel på vad som händer när man inte vill utesluta någon överhuvudtaget, 85 % av kyrkans medlemmar tror plötsligt inte på Jesus.
Och då har vi inte ens övergivit syndakatalogerna, inte någon har det – alla har en uppfattning om vad som är rätt och fel, dygd och synd. Ofta följer vi vad lagen säger och hävdar ibland att det är den som visar Guds vilja. Men orsaken till att vi inte vill tala om syndakataloger är att vi inte vill leva så radikalt som Jesus uppmanar oss till, vi vill bada i rikedomar, ha sex med vem som helst och tillbe vad som helst, och så skriker vi till dem som säger annorlunda att de är dömande. Trots att vi själva har obibliska syndakataloger som vi håller heliga och utesluter folk från Facebook och våra sociala liv utifrån. Ser ni problemet?
Hela Pingsten 