Skillnaden mellan EFK och dess modersamfund

Den här terminen har jag läst en mycket intressant kurs på Örebro teologiska högskola om Evangeliska Frikyrkans historia och teologi. EFK bildades under namnet Nybygget (som nästan höll på att bli permanent – burr!) när tre samfund gick ihop: Örebromissionen (ÖM), Helgelseförbundet (HF) och Fribaptisterna (FB). Under kursens gång har det blivit tydligt att i synnerhet ÖM och HF var extremt lika: de var bibeltroende missionsrörelser med baptistisk dopsyn, karismatisk helgelseteologi och jämställd ledarsyn som hade skolor och högkvarter i Närke (Örebro respektive Kumla). Fribaptisterna å sin sida var mer originella, med Helge Åkessons stundtals bibliskt radikala, stundtals förvirrat heretiska, idéer i bagaget.

Utslaget av samgåendet har varit väldigt bra: FB-läror som ifrågasätter Andens gudomlighet och objektiv försoningslära finns det inte ett spår av, medan EFK sammanfattat väckelserörelsernas fokus med nyckelorden evangelikal, baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Deras tro och självförståelse är ruskigt bra. Dock finns det några saker som rörelsen tappat från the glory years. Här är tre exempel:

Helgelse

Helgelseförbundet ville från början bara heta Förbundet, men då Missionsförbundet blev griniga körde de istället på att betona helgelse. Och det var ingen slump, därför att helgelse predikades friskt på Torpkonferensen redan från start. Bibeln säger ju att utan helgelse kan ingen se Herren (Hebr 12:14), och helgelseerfarenheten – att renas av Anden till ett heligare, mindre syndigt liv – strävades det efter lika starkt som pingströrelsen strävade efter Andedopet. HF var inte ensamma om att tala om helgelse, detta förkunnades även i ÖM och FB.

Idag är EFK:s trosdokument nästan helt tysta när det gäller helgelse, det nämns nästan uteslutande bara inuti ordet ”Helgelseförbundet”. Det predikas ytterst sällan om helgelse, och få kristna – i och utanför EFK – talar om sin helgelseerfarenhet. Varför? I vår klass spekulerade vi om ordet helt enkelt bytts ut mot lärjungaskap, som det definitivt talas mer om, men dessa begrepp är inte ekvivalenta i Bibeln. Jag tror snarare att vi är medvetna om att vi inte är lika helgade som kristna var förr, och då slutar vi tala om behovet av helgelse.

Evangelister

Inom både HF och ÖM tränades många evangelister, och FB tränade kringresande predikanter. HF:s evangelister anordnade väckelsemöten som ledde till att många kom till tro, och många av dagens EFK:s församlingar är frukterna av evangelisternas arbeten under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Allteftersom tiden gick tränades dock färre och färre evangelister, som statistiken från HF:s jubileumsbok ovan visar. Och surprise surprise så kommer färre till tro idag och färre församlingar startas.

Detta vill EFK åtgärda enligt dokumentet EFK 2020, med över 1000 dop i rörelsen per år och 75 nya församlingar mellan 2010 och 2020. Men vad hände med evangelisterna? Det verkar som man satsar mer på pastorer, inte bara i Sverige men även internationellt. Men Bibelns ledarskapsmodell innehåller otvetydigt evangelister (Ef 4:11), och som jag påpekade på Torpkonferensen visar inte bara Skriften och kyrkohistorien utan även modern forskning att utåtriktad evangelisation är något av det effektivaste kyrkor kan göra för att växa och leda människor till tro:

Jesu återkomst

På de tidiga Torpkonferenserna talade bland annat Nelly Hall, med inspiration från USA, om Jesu fyrfaldiga roller som Frälsare, Helare, Heliggörare och Återkommande Konung. Det sistnämnda var en viktig motiviation till både helgelsesträvan och världsevangelisationen: Jesus kommer snart åter och ska döma levande och döda. Samma eskatologiska medvetenhet fanns i ÖM och till viss mån även FB. Faktum är att de allra flesta väckelserörelser någonsin har haft ett stort fokus på Jesu snara återkomst.

Detta förkunnas det inte så mycket om idag, frågan har dels blivit kapad av spekulativa, krigshetsande fundamentalister, och dels ifrågasatt av liberalteologer och ateister. I EFK:s trosdokument finns tron på Jesu återkomst förstås med i en sammanfattning av den kristna trons grunder, men det betonas knappast som i början.

EFK har en profil av att vara en pionjär rörelse som startar församlingar och frimodigt leder människor till tro, men utan undervisning och erfarenhet av helgelse, utan träning av frimodiga evangelister som förkunnar omvändelse på gator och torg och utan en eskatologisk motivering om varför det är så viktigt med inre och yttre mission, så lär rörelsen knappast bli lika framgångsrik som den var i början.