Aktivism, altruism och ekonomisk utjämning

mörbylånga

När jag besökte Mörbylånga Filadelfiaförsamling på Öland fick jag predika på deras husgudstjänst om aktivism! I det vävde jag in kärlek till nästan och invandraren, kristnas kall att vara altruister som bekämpar egoism och de ekonomiska implikationerna av det: rika ska alltid ge till de fattiga tills de inte är rika längre. Predikan börjar vid 14:25 då jag först sammanfattade föredraget om evangelisation som jag hade hållit kvällen innan samt svarade på lite frågor angående var offentlig evangelisation lämpar sig bäst i dagens samhälle:

Paulus skriver: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:3-5). Detta är en grundbult i kristen moral: vi ska sätta andra högre än oss själva. Vi ska bekämpa egoism och självcentrering hos oss själva men också hos andra. En kristen ska inte försöka gynna sig själv genom att exploatera andra, utan gynna andra genom att utge sig själv. Medlidande kräver uppoffringar, och det är både vackert och hederfullt.

Jag berättade om Francis Shongwe, den sydafrikanske pastorn som uppväcktes från döden i september 2003 och som jag fått äran att möta. Han betonade Luk 3:11, den som har två tröjor ska ge till den som ingen har. I Himlen finns ingen fattigdom och hunger och vårt jobb är att be och arbeta ner Himmelriket på jorden genom att bland annat utjämna ekonomiska klyftor. Så älskar vi vår nästa. Så är vi till sinnes som Jesus är.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Youtubing at Holy Spirit Activism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 2 mars, 2016, in Asylaktivism och altruism, Frälsning mirakler och aktivism and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 9 kommentarer.

  1. Jag väntar på att kristna börjar att pratar om hur man kan vara delaktig i kyrkliga och aktivistiska sammanhang om man är autistisk, typen aspbergers syndrom, dvs personer med normal till hög intelligens. Problemet med dessa personer är att de oftast inte är sociala. Hur är man kristen om man inte är social, hur visar man kärlek då?

    Gilla

  2. Tack så hjärtligt för ditt svar, jag trodde ingen skulle bry sig alls. Det finns så många som är så duktiga att prata så men tänker inte på dem som inte förstår hur de ska vara delaktiga. Det behövs ett program av idéer för att den kristna Kärleken ska nå dessa unika människor. Många av dessa människor kanske kommer att lyckas bra i världens system av yrkesmässighet men kommer inte att vara populära i kyrkan. De anses annorlunda och så undviker man dem pga. deras rättframhet bland annat. Man ska ju vara snäll i kyrkan.

    Kan inte den här pingstsidan få fram en diskussion om hur man behandlar och uppmuntrar autistiska personer i kyrkan/kristna grupper.

    Gilla

    • Hej Siv,

      Jag är ingen expert men som jag förstår det så handlar det egentligen inte om att människan är särskilt ovanligt utan att det är miljön, det samhälle som man lever i som är missanpassad. Människan kan inte rå för i vilken miljö och i vilken tid som hon föds in i.

      Om du eller jag skulle börja gå omkring i krinolinkjol med en meters bredd och förvänta oss att männen runt omkring skulle dra ut stolarna för oss skulle vi förmodligen bli klassade som udda.

      Johannes Döparen hade förmodligen blivit klassad som en galning om han levt idag. Ikädd kamelhårsdräckt, långt hår (han var en nasir), levde i öknen, smutsig av allt springande upp och ner i Jordan, ropandes till stora massor i ena stunden och typ ”aggressiv” (med dagens syn mätt) när han läxade upp Herodes.

      Osv.

      Skolan är liksom kyrkan en mästare på att placera människor i fack så snart individen inte passar in i det som alla ska passa in i.

      Gilla

    • Siv,

      Ibland är jag otydlig i mitt skrivande och det är inte helt enkelt att mötas över en blogg på ett bra sätt. Ställ väldigt gärna frågor om sådant du inte förstår av det jag skriver så vill jag försöka förklara bättre vad jag menar.

      Gilla

  3. Det stämmer det du säger om miljön att den är avgörande om den autistiske upplevs annorlunda och svår att ha att göra med. Om miljön där den autistiske befinner sig i, INTE utmanar honom eller henne på ett på ett alltför socialt sätt, då kan det gå bra för henne/honom att vara med och tom delaktig i kyrkans aktiviteter/gudstjänster.

    Det som är svårt ät tex annorlunda ljudnivåer eller påträngande placeringar med krav på samspel mellan deltagarna. Om miljön är individuell är det lättare för den autistiska personen att känna sig bekväm med situationen. En autistisk person vänjer sig långsamt till situationen och kan delta om denne/denna får bra motivation delta i en samling. En autistisk person kan upplevas egoistisk men det är inte DET det handlar om Det handlar om en rädsla för att inte kunna och förstå vad det går ut på och att det blir för rörigt.

    Omgivningen måste ha tolerans, tålamod och kärlek att vänta in en autistisk person. Men ungdomar brukar inte vara tålmodiga och det är ett problem för en autistisk tonåring. Här behövs mycket bra ledare i kyrkan. Många behöver gå på kurs för att klara det här. Som medlem ska man kanske kräva det? eller vad säger du som läser mina rader? Tvinga ledare i kyrkan att gå kurser för att förstå sig på annorlunda tonåringar?

    Gilla

    • Siv,

      Först: Du verkar vara en som arbetar med autistiska människor och kan din sak. Själv har jag bara erfarenheter av människor som får diagnosen på mycket lösa grunder som jag uppfattar det. De har alltså egentligen inte det som jag tror att man menar med autism men de har fått diagnosen för att det är enklare att ställa en diagnos än att ändra på den konstiga miljö som de reagerar fullt naturligt på. Man förstår alltså inte att reaktionerna är sunda och att det är miljön man behöver ändra på. En sådan plats är i tex trosrörelsemiljöerna. Där förväntas man vara glad, supersocial och kramig. Råkar man vara ledsen, vill umgås utan att behöva vara falskt glad och pratig och definitivt inte hålla på o kramas betraktas det till sist som någonting sjukt.

      Du är inne på samma linje här: “Det som är svårt ät tex annorlunda ljudnivåer eller påträngande placeringar med krav på samspel mellan deltagarna.”

      Tyvärr tror jag inte på ledareutbildning i sammanhanget. Miljön “sitter i väggarna.” Jag tror att det är bättre att prova runt olika församlingar och se var man känner sig mest hemma. Eller nåja, den öppne ledaren kan ju fundera på särskila mötestillfällen under rubriken “Kramfritt med frivilligt humör….” Fast det kan ju å andra sidan missförstås……… :-).

      Gilla

  4. Det verkar vara omöjligt att försöka få unga Asperger personer att bli intresserade av kristen undervisning när så mycket ”sitter i väggarna” som skrämmer bort dem. Tyckte Jesus att rätt beteende var viktigt?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: