Demokratisk planering – ett fantastiskt verktyg för smågrupper

Jag är just nu en sväng på Diakonias aktivisthelg i Stockholm, och gjorde på tågresan hit klart en fyrsidig PDF om den modell vi använt i Uppsalagruppen som jag varmt kan rekommendera till alla som är med i smågrupper: Demokratisk planering. Nedan har jag anpassat texten till församlingar och cellgrupper.

Demokratisk planering

I över sex år har jag varit aktiv i Diakonias aktivistgrupp i Uppsala, häften av tiden som ledare. Ända sedan jag gick med i gruppen har vi haft samma struktur på gruppen, en struktur som verkligen fungerar otroligt bra och som jag tror har varit en nyckelfaktor till att gruppen har kunnat bestå, utvecklas och göra skillnad.

Det finns säkert många fler grupper som har samma struktur, men vad jag vet finns det inte jättemycket beskrivet på nätet om den. Jag tror att den inte minst skulle kunna göra stor nytta i husförsamlingar och hemgrupper, i synnerhet i de kyrkotraditioner som betonar det allmänna prästadömet och Andens gåvor.

Som namnet antyder är Diakonias aktivistgrupper kopplade till biståndsorganisationen Diakonia, vi fokuserar på globala frågor och deltar i Diakonias kampanjer, men grupperna är också väldigt självständiga där aktiviteter och teman är upp till själva gruppen. Demokratisk planering har gjort att dessa beslut är förankrade i gruppen och att väldigt många blir delaktiga och finner gruppen relevant.

Upplägg

Nyckeln till modellen är uppstartsmötet i terminens början. Det utformas som ett planeringsmöte där vi tillsammans bestämmer vad vi vill lära oss och vad vi vill göra. Ledarna för gruppen ägnar sig alltså inte åt planering i vår aktivistgrupp. Vår roll blir enbart att bestämma när uppstartsmötet sker, samt att förmedla information från Diakonia och från andra som kontaktar oss. Diakonia har ofta en kampanj på ett visst tema som vi ofta anknyter till, men det är inget måste.

Efter att ledarna har berättat om kampanjens tema och om externa arrangemang som vi är välkomna att delta i (för vår del är det exempelvis Fairtrade Focus och Uppsalas engagemangs-mässa) så sätter vi igång med brainstorming. Vem som helst får komma med förslag på både ämnen att lära sig mer om och utåtriktade aktiviteter.

Vår grupp träffas varannan måndag, vilket ger oss ca sju träffar på hösten och ca tio på våren, uppstartsmötet exkluderat. Dessa används vanligtvis till studiecirkelmöten där vi lär oss om ett visst ämne. Utåtriktade aktiviteter och deltagande i externa arrangemang äger oftast rum vid andra tillfällen än måndagsmötena. Ibland lägger vi dock en utåtriktad aktivitet då, eller oftare en planeringskväll för en sådan.

Någon skriver upp förslagen på ett blädderblock och i regel får vi alltid in fler förslag än vi har träffar för. Därför röstar vi sedan på våra favoritförslag. Vi brukar dela ut tre röster per person, och vi röstar genom att helt enkelt dra streck på blädderblocket. Sen tar vi bort de förslag som fått minst antal röster, håller en till omröstning om det behövs, och sen har vi innehållet till vår termin kvar.

Nästa steg blir att delegera ansvar, vilket oftast går mycket enkelt. Ofta kan de som gav förslaget på ämne ansvara för att hålla en presentation den gången, eller så är det någon annan som har bra koll på ämnet på grund av studier eller intresse. Man kan också ansvara för att bjuda in någon talare. Slutligen lägger vi in mötena i schemat, baserat på vad som passar de mötesansvariga bäst samt hur ämnena relaterar till saker som händer under terminen.

Under terminens gång ansvarar vi ledare för mailutskick och att vara kontaktpersoner för gruppen. Den som ansvarar för ett möte fixar fika också. De kan arrangera alltifrån en timmes powerpointpresentation, till att visa en film, arrangera en tipspromenad eller som en tjej gjorde förra året: läsa ett citat ur en bok och öppna upp till samtal om miljö och tillväxt som pågick 90 minuter.

Fördelar och nackdelar

Demokratisk planering har utan tvekan bidragit starkt till att Diakonias aktivistgrupp i Uppsala har kunnat frodas och bestå både när vi har haft många och få i gruppen. Vi gör det som folk tycker är relevant, vi lär oss om det vi vill lära oss om och vi fångar blixtsnabbt upp nya medlemmar och gör dem delaktiga från dag ett. Arbetsbördan för ledarna blir mycket lättare än vad den annars brukar bli i sådana här grupper, och det blir väldigt enkelt att rekrytera nya ledare när det behövs.

Potentiella risker som vi extremt sällan har sett i vår grupp men som jag kan tänka mig att församlingsledare exempelvis är oroliga för, är om förslagen hamnar helt utanför gruppens syfte, om presentationerna har dålig kvalitet eller om de uttrycker åsikter som är oförenliga med gruppens värderingar. Anled-ningen till att vi inte erfarit mycket av detta tror jag är för att modellen är självgallrande: förslag som känns helt off får inte särskilt många röster, folk som är ovana vid att hålla presentationer tenderar att hålla dessa korta eller be om hjälp, och om någon mot förmodan skulle ställa sig upp på en Diakoniaträff och propagera för något jättekonstigt finns det förstås alltid utrymme att bemöta detta i diskussionen.

Modellen fungerar sämre om väldigt få i gruppen kan komma på det viktiga uppstartsmötet. Så har skett när vi har använt demokratisk planering i Stefanushjälpens volontärgrupp. I en sådan situation är det bäst att ta in de närvarandes förslag och spika ett schema för den närmaste tiden med ansvarsutdelning. Därefter kontaktar ledarna de som inte kunde komma men som vill vara med och hör om vad de vill göra och vad de kan ta ansvar för, så att ett fullständigt schema för hela terminen färdigställs i efterhand.

Ledarna kan också försöka kontakta gruppmedlemmarna på förhand för att höra om de kommer och vad de har för önskemål för terminen. Detta kan vara ett tryggt sätt att gardera sig om gruppen är liten eller om den rentav ska startas.

Naturligtvis har vi flexibilitet i Diakoniagruppen om någon ansvarig får förhinder eller om något väldigt spännande och prioriterat krockar med något vi redan har planerat. Vi tar då beslut gemensamt i vår Facebookgrupp om hur vi ska lägga om schemat.

Om husförsamlingar eller cellgrupper antar modellen kan det vara bra att passa på att vara tydlig med vad det är församlingen tror på och be de som håller i mötena att inte gå utanför det. Man skulle kunna ge pastorerna eller cellgruppsledarna lite mer makt och ansvar än vad vi ger våra ledare, till exempel genom att låta dem utse talare baserat på församlingens önskemål på teman. Jesu bror Jakob sa trots allt att alla inte ska bli lärare (Jak 3). Samtidigt är man knappast en lärare för att man pratar om något en eller två gånger per termin, det är snarare något som ingår i att vara elev – eller som det hette på Bibelns tid: lärjunge.

Kombination med ut och in-modellen

Den tidiga kyrkan vävde in evangelisation i sitt församlingsliv, parallellt med mindre möten i hemmen så användes synagogor, torg och andra offentliga platser för evangelisation genom både bön och förkunnelse. Varje gång Apostlagärningarna beskriver hur kristna befann sig i synagogorna står det att de predikade evangeliet där (Apg 13:5,14-44; 14:1; 17:1-3,10-13,16-17; 18:4,19; 19:8). I Efesus predikade samlades de troende varje dag i Tyrannus hörsal varje dag under två års tid, tills hela mindre Asien hade hört talas om Jesus (v. 10)! Han sammanfattade senare sin tjänst för efesierna på följande vis: ”Jag har inte hållit tillbaka något som kunde vara till nytta för er, utan jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, och vittnat för både judar och greker om omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus” (Apg 20:20-21, min kursivering).

Flera församlingar i Sverige har med inspiration från detta börjat använda en ”ut och in”-modell där offentlig evangelisation bakas in i församlingslivet. I min församling Mosaik är detta välintegrerat och har lett till att flera har kommit till tro. Det är även något som lärjungatränar våra församlingsmedlemmar och vitaliserar vårt församlingsliv.

Hur kan denna modell integreras med demokratisk planering? Det är inte svårare än att hälften av ens sammankomster är mer utåtriktade, förslagsvis ute på gatan, torgen eller en offentlig plats. Precis som med inomhusmötena tar man vara på allas önskemål och idéer. Välkomna kreativitet och Andens tilltal!

Det kan förstås vara så att vissa inte vill vara utåtriktade så mycket. Gruppen gynnas dock på längre sikt av att ha tydliga ramar och principer. Att alla är med och har inflytande över inriktningen av gruppen betyder inte att vem som helst kan ändra dess grundvalar. Om ”ut och in” görs till en sådan grundval så är det lättare för gruppmedlemmarna att ta till sig att detta är något som förväntas av dem, och som de därmed engagerar sig i.

Därtill är det förstås möjligt för var och en att själv bestämma sitt engagemang och när man kan komma. Dock har vi sett i Mosaik att med en djupt planterad ”ut och in”-vision så ser församlingsmedlemmarna gatuevangelisation som något naturligt och självklart.

Slutsats

Paulus skriver: ”Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” (1 Kor 14:26). De urkristna samlingarna förutsatte alltså allas deltagande. Detta avlastar inte bara ledarnas börda, utan gör församlingen mer relevant för dem som är med och lärjungatränar dem ständigt.

Frikyrkan har en stark demokratisk tradition, de flesta frikyrkor är ideella föreningar och frikyrkorörelsen bidrog starkt till demokratins utveckling. Att till större grad demokratisera planeringen är något som jag tror mycket på, och jag kan verkligen rekommendera er som läser detta att experimentera med demokratisk planering i era sammanhang. Lycka till och hör av er om ni har frågor!