Häromveckan var jag på fortbildningsdag med jobbet. Den handlade om FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030, och hur vi som folkhögskola kan arbeta för dessa. Agenda 2030 handlar om social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet och tar upp bland annat fattigdoms- och hungersbekämpning, jämlikhet och klimatfrågor. Viktiga grejer, helt enkelt!

Superviktiga frågor och jag är väldigt glad och tacksam över att få arbeta på en skola som tar de här frågorna på allvar och som ger möjlighet till fortbildning kring det.

Under och efter dagen hade jag en hel del funderingar och det här blogginlägget innehåller en del av dem. Under dagen pratade jag och mina kollegor om skuld och skam kring miljöförstöring och att allt för mycket ansvar läggs på individen. Åsikterna om ifall skuld är en vettig grogrund för förändring gick isär, och alltifrån åsikten ”det hjälper inte att skuldbelägga individen” till ”vi förstör miljön med vårt sätt att leva och därför ska vi känna skam” lyftes.

Här började jag fundera kring vår kulturs oförmåga att hantera skuld. Vi vet att vi är skyldiga, att vi gör fel, men vi tar ofta avstånd från skuldbeläggande, för vi vet inte hur vi ska hantera skulden. En kultur som inte kan erkänna skuld kan inte heller erkänna förlåtelse, upprättelse och en väg framåt. Här tror jag att ett kristet förhållningssätt visar på en annan väg. Vi erkänner att vi har syndat, mot Gud och mot varandra, och vi tar också emot förlåtelse, av Gud och av varandra. Read the rest of this entry →