Min absoluta favoritfilm såg jag så sent som ett par veckor sedan. Trots att den hade premiär i slutet av februari har jag redan sett den två gånger på bio och lär köpa den när den kommer på DVD. Anledningen är att den fyller mig även på ett andligt sätt, vilket ingen annan film har gjort tidigare.
Filmen heter Silence och är regisserad av Martin Scorsese. Den är baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Shusaku Endo och handlar om de två jesuitprästerna Sebastião Rodrigues och Salvatore Garupe, spelade av Andrew Garfield och Adam Driver, som på 1600-talet åker till Japan för att hitta deras försvunne mentor Fader Ferreira (Liam Neeson), och fortsätta sprida evangeliet om Jesus Kristus i landet. I Japan möter de dock en enorm och grotesk förföljelse av de som kallar sig kristna, som ofta slutar med döden om de inte avsäger sig sin tro, då kristendomen var olaglig i landet på den tiden.
Det som gör filmen speciell i mina ögon är att den tacklar något som är unikt i Hollywood. Mitt bland alla action- och kärleksfilmer så berör den tro och martyrskap. Och även om den inte uttryckligen predikar evangeliet så finns det flera saker i filmen som tydliggör Guds kärlek till oss människor eller som kan agera vägvisare i våra liv.
Alla dessa är inte nyheter för mig om vad det betyder att vara kristen, men de är väl värda att påminnas om. Här är fem saker som Silence har lärt mig om kristen tro:
1. Gud verkar – även när Han är tyst
Som namnet antyder är ett genomgående tema i filmen Guds tystnad. Trots att de förföljda japanerna och jesuitprästerna ber om ingripanden från Honom eller vill få svar på varför de torteras för sin tro, varför de hade oturen att födas in i just den tiden, så upplever de inga svar från Gud. Men ju längre filmen går desto tydligare går det upp för flera av dem hur nära Gud var dem hela tiden, och att Han led lika mycket som dem genom deras prövningar.
2. Vi ska inte döma människor
En av de mest fascinerande karaktärerna i filmen är Kichijiro, som agerar följeslagare till huvudpersonen Rodrigues. När prästerna möter honom för första gången är han så full att han knappt kan stå upp, och de tvekar verkligen på om de ska kunna lita på honom. Den ena prästen frågar sig ”How are we going to trust a man like him?” men får snabbt till svar ”Jesus trusted even worse…”. Kichijiro fortsätter att göra det svårt för dem på flera sätt, han sviker dem gång på gång och blir väldigt mycket en nagel i ögat på Rodrigues, men paradoxalt nog spelar han en väldigt viktig roll i prästens liv. En bra påminnelse för oss kristna att inte döma boken efter omslaget, vi vet aldrig vad som gömmer sig innanför.
3. Hur starka apostlarna var
Jag är född och uppvuxen i en kristen familj i trygga Sverige, och har aldrig behövt känna något ont från någon på grund av min tro. Så lyckligt lottade har dock varken kristna genom historien eller än i dag varit, och vad filmen tydliggjorde för mig var vilken enorm styrka det måste krävas för att leva som förföljd kristen. De kristna japanerna i Silence blir precis som Jesu lärjungar jagade av staten för sin tro, men ändå så visar flera av dem att de inte tänker vika sig och genomgå den ritual – fumie – som var ett offentligt avsägande av sin tro genom att trampa på en ikon av Jesus. Trots att de visste att det slutade med döden för dem – eller för någon annan i deras ställe.
4. Behovet av en relation med Jesus
Du har säkert läst eller hört uttrycket ”kristendomen är ingen religion, det är en relation” och inget kan vara mer sant än det. Alla regler eller lagar vi kristna bygger upp för oss själva har inget syfte om vi samtidigt inte har hjärtat inblandat och blicken fäst på Jesus. Det enda som bar Rodrigues genom de svåra prövningar han ställdes inför i Japan var att han hela tiden såg Jesus framför sig – nästan till den grad att han likställde sitt eget lidande med Kristus – och höll sin relation till honom levande. En gång fick jag tipset att börja prata med Jesus som om han verkligen vore en människa som satt precis framför mig, och lägga bort alla särskilda ”böneord” – och det har i mångt och mycket förändrat mitt böneliv.
5. Guds helighet
Jag hade innan jag såg filmen en ganska grund kunskap om katolska kyrkan, och även om Silence inte direkt radar upp katolska dogmer så gav dig mig en inblick i två katolska missionärer och deras sätt att prisa Gud. Och jag tror att det finns vissa delar av högkyrklighet som alla kristna kan lära sig av, nämligen att man ödmjukar sig inför något som är mycket större än en själv. Genom att visa en vördnad inför Gud i sättet man tillber honom – det kan vara att falla på knä eller att recitera en särskild bön, till exempel Fader Vår – så upphöjer man samtidigt Honom till sin rättmätiga position. Jag uppskattar både det lågkyrkliga med avskalade lovsångsandakter och högkyrkliga mässor med en historiskt förankrad liturgi och tror att båda två kan ära Gud på olika sätt.
Hela Pingsten 