Bloggarkiv

Vad Hollywood lärt mig om kristen tro

Målningen av Jesus med törnekronan av El Greco spelar en central roll i filmen Silence, genom att vara den bild av Jesus som huvudpersonen Rodrigues ser framför sig vid flera viktiga tillfällen.

Min absoluta favoritfilm såg jag så sent som ett par veckor sedan. Trots att den hade premiär i slutet av februari har jag redan sett den två gånger på bio och lär köpa den när den kommer på DVD. Anledningen är att den fyller mig även på ett andligt sätt, vilket ingen annan film har gjort tidigare.

Filmen heter Silence och är regisserad av Martin Scorsese. Den är baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Shusaku Endo och handlar om de två jesuitprästerna Sebastião Rodrigues och Salvatore Garupe, spelade av Andrew Garfield och Adam Driver, som på 1600-talet åker till Japan för att hitta deras försvunne mentor Fader Ferreira (Liam Neeson), och fortsätta sprida evangeliet om Jesus Kristus i landet. I Japan möter de dock en enorm och grotesk förföljelse av de som kallar sig kristna, som ofta slutar med döden om de inte avsäger sig sin tro, då kristendomen var olaglig i landet på den tiden.

Det som gör filmen speciell i mina ögon är att den tacklar något som är unikt i Hollywood. Mitt bland alla action- och kärleksfilmer så berör den tro och martyrskap. Och även om den inte uttryckligen predikar evangeliet så finns det flera saker i filmen som tydliggör Guds kärlek till oss människor eller som kan agera vägvisare i våra liv. Read the rest of this entry

Everything in Common – dokumentär om Jesus Armys egendomsgemenskap

Det har varit hektiska dagar med boksläppet av Jesus var också flykting – jag och Stefan fick en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet i fredags där vi diskuterar kyrkans respons på högerextremismen under 30-talet och hur viktigt det är att kristna idag utgör ett moraliskt samvete som står upp för gästfrihet och generositet i ett splittrat Europa. På onsdag kväll har vi releasefest här i Uppsala i Korskyrkan, Simon Ådahl kommer för att sjunga och promota främlingsvänlighet. Det blir kul!

Men inte nog med att jag släpper bok, nu släpper jag film också! I två år har jag snickrat på en dokumentär om mina vänner i Jesus Army i England och hur de har allt gemensamt i deras New Creation Christian Community. Den heter Everything in Common, är 50 minuter lång och kan ses här:

Filmen är inspelad vid två tillfällen, 2014 när jag besökte JA med Frida Lindberg och 2015 när jag var där med Hillevi Herrmann och Emil Nyström. Totalt har jag spelat in minst tio timmars material. Filmen dokumenterar hur det ser ut i Jesus Armys kommuniteter, främst Holy Treasure i Kettering där vi har bott, hur egendomsgemenskap fungerar i praktiken, vad kommunitetsmedlemmar tycker om sitt sätt att leva, vad för svårigheter och möjligheter kommunitetsliv innebär, samt lite bus och skoj som Jesusfolket i England ägnar sig åt då och då 🙂

Jag hoppas ni uppskattar filmen! Förvänta er inte superkvalitet, det skulle tala lite emot filmens budskap om enkelhet och jämlikhet i Jesu efterföljd att spendera massa pengar på dyr teknisk utrustning, men jag har lagt ner många timmar på att försöka åtminstone få ljudet i sin ordning. Jag har använt ett gratis redigeringsprogram som heter Lightworks, och musiken är nedladdad från YouTubes ljudbibliotek.

Jag visade filmen på Sammankomst för kristna kommuniteter och gemenskaper som vi arrangerade i Uppsala i helgen. Huw Lewis deltog också via Skype och svarade på frågor om hur man ger utrymme för brustenhet och sårbarhet i kommuniteten, hur man får en gemensam kassa att fungera rent logistiskt, och mycket annat. Den videon kommer upp om några dagar tillsammans med annan undervisning från konferensen.

Stoppa underhållningsvåldet i film och dataspel!

Både terrordådet i Aurora och det i Norge har otäcka kopplingar till våldsunderhållning. Breivik spelade ohälsosamt mycket dataspel som innehöll våld, bland annat Modern Warfare 2 som innehåller en kontroversiell bana där man genomför en terrorhandling på en flygplats (se ovan). Enligt honom själv spelade han MW2 för att ”öva” inför Utøya.

James Holmes utförde sin terrorhandling på premiären av våldsfilmen The Dark Knight Rises, vilket fick till följd att många först trodde att terrorhandlingen var en del av bioupplevelsen. Fortfarande vet vi inte så mycket om Holmes och hans motiv, men DN har visat att det finns en stark parallell till dådet i en Batmanserie från 1986, The Dark Knight Returns, där en man dödar människor urskiljningslöst i en biosalong.

Även om det visar sig att båda dessa förövare är psykiskt sjuka är det viktigt att minnas att dödandet av civila inte nödvändigtvis betyder att man är psykiskt sjuk. Många säger att det är klart att friska människor inte kan göra något sådant, men det kan de visst. Se bara på andra världskriget. Psykiskt friska tyskar klarade av att genomdriva ett fullskaligt folkmord av sju miljoner människor, och psykiskt friska amerikaner klarade av att bomba över 150 000 civila japaner. Allt som krävdes var några års hjärntvättning. Människans syndiga natur är möjlig att böja sig för vilka djävulska krafter som helst om ingen hindrar henne.

Vad för hjärntvättning är det vi utsätter oss själva och våra barn för när vi inte bara tycker att våld är okej utan till och med kul? Varför är det ”underhållning” när människor lider och dör?

Read the rest of this entry

Vi måste skära ner rejält på underhållningen

Bild från Full Sail University

Bild från Full Sail University

Det är en logisk nödvändighet att om vi vill hjälpa de fattiga måste vi skära ner på vår rikedom, för att ge pengar till dem som hungrar måste vi undvara pengar genom att spendera mindre på andra saker. De flesta är överens om att vi måste se till att alla får tillgång till mat, rent vatten och andra nödvändigheter (något som över en miljard människor saknar idag) men ändå ger medelsvensson inte mer än en tusenlapp i månaden till biståndsorganisationer. Underhållning – musik, filmer, TV, Internet, datorspel, mobiler, iPads med mera – slukar mycket mer pengar än vad som ges till de fattiga.

Rejält mycket mer. Ni kanske inte kommer tro era ögon nu, men den summa som spenderas på underhållning och media är i år ungefär 2 biljoner dollar.

Det är lika mycket som allt bistånd till fattiga länder någonsin!

Jag kunde förstå att Västvärldens underhållningsfrosseri var illa, men det här är ju vanvettigt. Vi har gått så långt i vår hunger efter häftiga specialeffekter och flashiga moderniteter att vi spenderar lika mycket för ett års njutning som vi någonsin gett till de fattiga. Det är totalt oförsvarligt. Det finns ingen annan väg att gå nu än att backa. Vi kan omöjligen konsumera så här mycket underhållning och media.

Egentligen vet vi att en kärleksfull gemenskap med andra människor är oändligt mycket mer värdefullt än filmer, musik och spel. Dessa biljoner är egentligen fullständigt slöseri. En kristen vet att med Gud behöver man inte underhållas, vi får kraft och uppbyggelse från Honom. Men många kyrkor dras tyvärr med i underhållningskarusellen när de spenderar tusenlappar på fräsch teknik och snygga presentationer. Gör de det för att locka folk? Då skulle jag vilja be dem studera väckelsekyrkorna i tredje världen. De ger pengarna till de fattiga istället och lockar folk med mirakler. Underhållningsslöseriet bidrar de inte till.

Vi måste informera folk om hur mycket som slösas på underhållning för att det ska  kunnabli fattigdomsbekämpning på allvar! Gå in på Utrota Hungern och hjälp mig sprida budskapet!