Syndanöd, misslyckanden och identitet i Star Wars: The Last Jedi

OBS! Spoilers i texten nedan. Om du inte har sett filmen och vill undvika avslöjanden så läs inte vidare. Och snälla, undvik filmen helt om du är under 15. Eller om du vill undvika bevittna våld, död och explosioner- men det är nog ingen nyhet.

Intet nytt under solen. Eller ska man kanske säga ’under stjärnhimlen långt, långt borta’? Teman återkommer i den här nya trilogin från de tidigare filmerna i en salig mix. Än en gång har vi en stark antagonist som svikit sin mästare, lämnat den goda sidan och gått över till den onda genom att tro på den onde furstens lögner och ’döda’ sitt gamla jag. Vi får se samma antagonist berusad av makt vädja till den kvinnliga hjälten att lägga allt det gamla bakom sig och galaxen under sig tillsammans med honom. Makten som lockar. Och hjältar som tror sig kunna omvända denne tillbaka till den goda sidan. Som ”ser” att hans gamla goda jag inte är helt dött ännu.

På många sätt liknar denna berättelse den bibliska: en mörkrets herre som ljuger, stjäl och förstör, och liten skara kämpar som frimodigt gör motstånd och försöker dra tillbaka några av de som förförs av honom till ljuset. Hopp och nåd. Det är bara det att huvudpersonen saknas. Här finns ingen källa till nåden. Ingen egentlig orsak till hoppet om frälsning från sina synder. Och dessutom finns en uppdelning av mänskligheten (och alla de andra intelligenta livsformerna) i de som ännu är goda, och de som har valt det onda (måhända även en tredje kategori, som fötts ond och aldrig haft något val). Utgångspunkten är en optimistisk människosyn. Likheterna med tidigare filmer tar inte slut där, men det finns faktiskt även några mer originella inslag.

Luke Skywalker, den som tidigare spelade rollen som obotlig optimist, har nu blivit en bångstyrig och uppgiven cyniker. Hans starka syndanöd drev honom på flykt från ansvar, in i grämande. Han har rentav börjat förakta allt det han själv och Jediordern stått för. Gapet mellan den egna legenden och verkligheten blev för stort, och allt han såg i sig själv var en misslyckad föredetting med hybris. Och synden var denna: att han dömde en människa på förhand, innan den själv fått göra sitt val. Trodde sig ‘veta’ dennes motiv och handling. Så födde han ett monster.

Genom båda dessa karaktärer- ’monstret’ och ’den fallna legenden’- ekar samma tanke: tänk om jag bara kan bränna det förgångna och skapa något nytt? Vem har inte tänkt så, i tider av ångest? I Guds löften blir denna längtan verklighet. Och i The Last Jedi sker något liknande. Sensmoralen från mäster Yoda är att de bästa mästarna även består av misslyckanden, och dessa måste förmedlas till lärlingen. Hon är den som ska överträffa mästaren och få chansen att skapa något verkligt nytt. Jag tror att vi bör se samma mönster mellan kristna lärjungar.

Hursom: denna lärling, Ray, är den som ska frälsa världen (dvs ”återställa balansen i kraften”). Det faktum att en kvinnlig ganska mångbottnad karaktär tillåts inta huvudroll markerar ett brott i den annars väldigt mansdominerade filmserien. Hon är både målinriktad och sökande. Hon söker svar, söker sina föräldrar, sin identitet. En spegelbild av vår tids rotlösa människa.

Hur hittar Ray sitt ‘rätta jag’? Vad måste hon prestera för att få en identitet? Är hon en betydelselös ”nobody”? Då är hon inte den enda. Flera karaktärer dyker upp från periferin och tar sin revansch på dem som förstörde deras uppväxt. Man kanske kan dra en parallell till hur den Jesus som Lukas beskriver når ut till de som står i samhällets utkanter, de faderlösa, obetydliga, skamsna. Vem det är som når ut till de här? Det abstrakta hoppet eller kanske ’Kraften’. Men kan den verkligen hela och upprätta?

Star Wars blandar två uttryck för vårt samhälles panteistiskt färgade världsbild- det teknologi- och vetenskapsfixerade, som reducerar allt till energipartiklar, och New Age-mystik: manifesterade genom den opersonliga Kraften, med dess onda och goda sidor. Men dessa sidor är ju blott chimärer. Precis som hjältarnas osvikliga tro på motståndet, kärleken och modet, i kontrast till skurkarnas vrede, hat och rädsla. Filmens opportunistiska brottsling uttrycker det träffande: ”It’s all just business. This time they are bombing you, next time you’ll be bombing them.” Det fångar även det brutala våldsverkandet som präglar hela filmserien. Och vem fäller den yttersta domen?

Det är dock värt att notera att uttryck lånas friskt från en teistisk världsbild. Där finns heliga platser, ”only a miracle can save us now”, och ”pray that…”. Även Star Wars-frasen framför alla, ”may the Force be with you”, lär ha inspirerats av ”Gud välsigne dig”.

Berättelsen ramas in med en vacker slutscen. Ännu förtryckta barn som lever på hoppet om legenden Skywalker, med en fallande stjärna, likt stjärnan i öster. Tänk om fred och rättvisa är möjlig?…

Glassigaste citatet? “We can’t fight what we hate. We have to save what we love. That’s how we win.”

Om du har sett filmen, skriv gärna i kommentarerna vad du tyckte om den och hur du relaterar den till tro eller dagens samhälle 🙂