Intervju med Eleonore Gustafsson

20180224_115337

En kall februaridag får jag chansen att intervjua Eleonore Gustafsson, pastor i Evangeliska Frikyrkan och medförfattare till antologin ”Aldrig mer tillbaka gå” som handlar om anabaptisterna. Anabaptismen var en rörelse på 1500-talet som praktiserade troendedop, icke-våld och har kallats ”reformationens tredje gren” vid sidan av de lutherska och reformerta. Eleonores kapitel handlar om anabaptisternas andliga liv och deras martyrskap.

Anabaptisterna var förföljda för sin tro. Vad kan vi lära oss av deras martyrskap?

Andlighet skapas inte i ett vakuum utan utifrån livet, livet formar vår teologi. Anabaptisternas teologi och andlighet har skapats utifrån att man var förföljda av staten och av kyrkan eftersom de sågs som ett hot mot samhället. Anabaptisterna står för en tro där man har reflekterat kring hur man är kristen i utkanten av majoritetssamhället, och så ser det ju ut för många kristna idag, i många delar av världen.

Eleonore berättar också om Hans Denck, en sydtysk anabaptist som till skillnad från många andra kristna under den här tiden inte var antisemit. Han arbetade med bibelöversättningar tillsammans med rabbiner, något han blev utskälld av Luther för.

Anabaptismen står för en annan syn på judar och muslimer än vad majoritetssamhället hade, de blev deras vänner för de levde också i marginalerna. På den här tiden var det kyrkan som förföljde anabaptisterna. Några anabaptister tog till vapen för att försvara sig, men majoriteten gjorde inte det utan utgick ifrån att vi måste älska vår nästa, vi kan inte döda vare sig muslimer, judar eller kristna, och där har vi någonting att lära oss idag. Det kanske inte är religion det här handlar om, det är inte så enkelt som att ”muslimer förföljer kristna” som det kanske uttrycks idag, men ofta har förföljelse politiska orsaker.

Eleonore betonar vikten av att berätta de martyrberättelser som visar på att martyrerna i sina dödsögonblick har älskat sina fiender, och skriver i boken att ”om inte kärleken till fienden finns där är det inte ett kristet martyrskap.” I boken berättar hon om Dirk Willems, en holländsk anabaptist på 1500-talet som rymde från fängelset, men när han flyr från sin fångvaktare så faller fångvaktaren igenom isen på floden de springer på och är nära att drunkna. Willems vänder tillbaka och räddar sin förföljare undan drunkningsdöden – ett beslut som kommer att kosta honom livet då han därmed åter blir tillfångatagen, dragen inför rätta och dömd till döden på grund av sin tro.

Eleonore är också tydlig med att en frikyrklig teologi måste innefatta religionsfrihet, utifrån historien:

Att som frikyrklig vara emot böneutrop och motivera det med att ‘vi är ett kristet land’ är otroligt historielöst, ”våra förfäder har dött för att stå upp för att slippa ha ett kristet land. Som baptist kan man inte säga att Sverige ska vara ett kristet land; att staten ska vara sekulariserad är en frikyrklig teologi.

I boken skriver du om askes. Vad betyder egentligen askes?

Eleonore beskriver hur ordet askes lätt för tankarna till fasta och späkningar och något katolskt, men beskriver hur askesen funnits även i det frikyrkliga livet och definierar askes som att lyda och bestämma sig för att göra något:

Jag är 80-talist och vi har blivit fostrade till att lyssna till vårt hjärta och göra som vi känner, men vi har inte fått lära oss några rutiner, medan en äldre generation frikyrkliga har blivit mer fostrade i praktiken att läsa Bibeln varje dag, att be varje morgon, att en form av askes, en vana, har funnits. Många i min generation har sökt efter rutiner, efter en form av livsrytm, och kanske funnit det i andra traditioner, såsom klosterlivet, men hos anabaptisterna har jag funnit detta i min egen tradition, den baptistiska.

Eleonore beskriver också hur askes är svårare idag än tidigare:

Askes är så mycket svårare idag, våra hjärnor är kapade, underhållning och internet är en stor utmaning och vi har väldigt lite tålamod idag. Vi är också väldigt sköra och ovana vid att förmana varandra, det är mycket svårare idag. Vi ska vara en motkultur, men vi behöver också vara medvetna om att detta är de utmaningar vi står inför idag. Det går inte att kopiera 1500-talets andliga liv.

Så hur kan vi leva överlåtna liv?

Jag tror att vi behöver levnadsregler som vi ger oss åt och hjälper varandra att följa. Inte vara ensam med sina rutiner, det är svårt att leva ett disciplinerat liv ensam. Det går inte att leva ett moraliskt liv ensam, och det återfinns också hos anabaptisterna: att man måste överlåta sig till en gemenskap, och att det bör vara frivilligt. Både klosterliv och frikyrkligt liv bygger på frivillighet, Jesus säger att ‘den som vill följa mig ska ta upp sitt kors’.

Något som har inspirerat mig är att möta människor som lever klosterliv idag och se att de här människorna är ju faktiskt lyckliga, trots att de lever ett asketiskt liv där de sagt nej till så mycket. Vi lever i en kultur där berättelser formar oss, och vi har aldrig haft så mycket berättelser som nu, men det är inte kristna berättelser. Förr levde man med en majoritet med kristna berättelser, men idag är kristna människor mycket mer präglade av Hollywood och populärkultur än vi är av de kristna berättelserna, och de här Hollywoodberättelserna berättar ju att du blir lycklig genom att ha mycket pengar och ha mycket sex. Det är ju inte sant, men det har hjärntvättat oss och därför tror vi inte att en nunna kan vara lycklig, och då kan vi behöva träffa en nunna och se att trots att personen inte har sex eller så mycket pengar så är personen lycklig i alla fall, för Hollywood är bara en illusion, det är inte på riktigt.

Vad behöver vi för att våga följa Jesus? 

Det som behövs är helgon, vi behöver lyfta fram berättelser om människor som lever ett vackert liv. Det vi måste göra för att inspirera människor till lärjungaliv, lyfta fram pärlan, han som i sin glädje gick och sålde allt han ägde för den, och vad är då pärlan, jo att det finns något vackert och skönt i den sorterns liv, som i berättelsen om Dirk Willems. Berättelserna är viktiga för att hjälpa människor att vilja leva det där vackra livet, vi måste berätta om människor som lever enkelt, om martyrerna, om människor som lever ett diakonalt liv, ett liv i bön.

Hela Pingsten har tidigare intervjuat Jonas Melin, redaktör för Aldrig mer tillbaka gå.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s