Är mirakler ovetenskapliga?

Jag befinner mig just nu på helgen Mirakler och vetenskap i Hestra Missionskyrka. Igår talade jag på ämnet: ”Den som älskar vetenskap kan tro på mirakler”. Idag talade IT-pastorn Lars Gunther om ”Den som älskar mirakler kan lita på vetenskapen”. Helgen innehåller en spännande blandning av ämnen, såsom helande, upplysningsfilosofi, teistisk evolution och apologetisk evangelisation.

Det här med att mirakler är ”ovetenskapliga” är en ganska vanlig inställning i Sverige, som jag givetvis tacklar i min kommande bok om dokumenterade mirakler. Den har bland annat försvarats av forskarna Cecilia Wassén och Tobias Hägerland. Följande är ett utdrag från kapitel 3 från min bok, där jag bland annat intervjuar Wassén om detta:

I slutet av 2016 släppte Cecilia Wassén tillsammans med Tobias Hägerland boken Den okände Jesus. Redan i introduktionen konstaterar de att mirakelberättelserna om Jesus är ”omöjliga att få ihop med en vetenskaplig syn på världen” (s. 12). Därmed bortförklarar de genom hela boken varje påstått mirakel genom att antingen beskriva de nytestamentliga berättelserna som legendariska, eller argumentera för att man hade missuppfattat naturliga fenomen. ”Det är en grundläggande premiss i historievetenskapen av idag”, skriver Wassén och Hägerland, ”att varje skeende ska kunna förklaras som verkan av en känd inomvärldslig orsak, och dit hör inte övernaturliga väsen” (s. 79).

Tilltaget väckte kritik av bland annat den kristne apologeten Stefan Gustavsson:

Denna filosofiska utgångspunkt innebär att de redan i utgångspunkten,­ innan forskningsarbetet ens har påbörjats, avvisar inkarnationen, jungfrufödelsen, underverken­ och uppståndelsen. Perspektivet är uteslutande inomvärldsligt. Boken igenom kopplas vetenskaplig metod samman med en naturalistisk eller deistisk världsbild – som om det vore de enda möjligheterna. Den teistiska världsbilden, som bejakar både tillvarons regelbundenhet och Guds möjlighet att agera i sin egen skapelse, är ute ur leken från början.

Även filosofen Mats Wahlberg invände i Svensk Teologisk Kvartalskrift (ss. 192f.) mot vad han anser är en sammanblandning mellan filosofisk naturalism och vetenskaplighet:

Om vi förutsätter att författarna själva delar ”en vetenskaplig syn på världen”, är det svårt att dra någon annan slutsats än att de helt förnekar att mirakel kan ske. Men att förneka att mirakel kan ske är ett lika teologiskt laddat påstående som att säga att mirakler faktiskt sker. En person som påstår eller implicerar att mirakler inte kan ske säger något viktigt om den yttersta verkligheten, nämligen att Gud antingen inte existerar, eller att han inte ingriper mirakulöst i världen. Att göra sådana påståenden är oförenligt med ett agnostiskt förhållningssätt, som ju innebär att avstå från att uttala sig om den yttersta verkligheten.

Hägerlands och Wasséns svar på denna kritik var fascinerande. Snarare än att argumentera för att naturalismen är sann eller högst sannolik, gjorde de en åtskillnad mellan vad som är sant enligt vetenskapen, och vad som är sant egentligen. De vill använda en metodologisk naturalism där de i sitt vetenskapliga arbete utgår från att mirakler inte finns, utan att för den sakens skull ta ställning i huruvida metafysisk eller filosofisk naturalism är sann – att mirakler faktiskt inte finns.

I respons till Gustavsson skrev de: ”Ingenting säger till exempel att en historiker som resonerar om socialpsykologiska förklaringar till uppståndelsetrons uppkomst därmed skulle ha förkastat denna tro… Den av oss som är katolik bekänner med uppriktighet varje söndag sin tro att Gud har blivit människa i Jesus Kristus och att Jesus verkligen uppstod från de döda.”

En troende forskare kan alltså vidhålla att det är sant att ett mirakel har sett, men inte att det är vetenskapligt. Hägerland och Wassén värjer sig mot anklagelsen att de skulle förutsätta ”metafysisk naturalism”: ”Om vi skriver att en viss sorts berättelse är omöjlig att få ihop med en naturvetenskaplig syn på världen, menar vi just det; huruvida en sådan syn på världen är den enda möjliga eller fullt uttömmande har vi därmed inte tagit ställning till.” (ss. 212f.)

Med andra ord: om paleontologen Petter observerar att ett dinosaurieskelett reser sig upp ur jorden och dansar balett är han fri att tro att det han ser är sant, men han kan inte publicera händelsen i en naturvetenskaplig tidskrift då den strider mot den vetenskapliga världsbilden.

Är denna uppdelning mellan sanning och vetenskap rimlig? Enligt Nationalencyklopedin är vetenskap ”organiserad kunskap”, med huvuduppgift att ”förklara verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser.” De flesta filosofer är rörande överens om att vetande och sanning måste hänga samman. Vi kan tro oss veta saker som inte är sanna, men om det i själva verket är falskt vet vi det inte på riktigt. Därmed blir själva ordet ”vetenskap” falsk marknadsföring om det är separerat från vad som egentligen är sant.

Jag lyfte detta problem för Cecilia Wassén när jag intervjuade henne inför arbetet med min bok. ”Är inte detta förhållningssätt till vetenskap ganska riskabelt, då vetenskapliga sanningar inte nödvändigtvis stämmer överens med eller kanske till och med ignorerar verkliga sanningar? Vetenskapens syfte är väl att få kunskap om den verkliga sanningen?”

Wassén frågade mig hur vetenskap skulle kunna vara något annat. ”Hur ska du rekonstruera en historia med mirakler? ’Ja, då väckte Gud upp de här döda.’ Det blir något helt annat om man tar evangelierna som faktaskildringar.”

Hennes kommentarer förvirrade mig något då det plötsligt lät som att hon inte gjorde en uppdelning mellan vad som är sant och vad vetenskapen tar reda på, utan att det är samma sak. Jag lutade mig tillbaka och sa:

”Det låter lite utifrån det du säger nu att du utgår från metafysisk naturalism, att naturalismen är sann och det finns inget övernaturligt. Stämmer det?”

”Det är en fråga om tro”, svarade Wassén. ”Jag tar inte med något övernaturligt, sen får man tro vad man vill. Ens personliga övertygelse ska inte spela någon roll. Det är därför vi säger att vi inte tar ställning till om Gud finns, eller om han verkar, eller om det finns demoner, eller satan. Vi lämnar det utanför.”

---

Jag tycker det är ganska uppenbart att uppdelningen mellan vetenskapligt sant och verkligt sant inte fungerar. Vi måste välja: antingen betrakta mirakler som omöjliga och därmed vägra studera dem, eller se dem som möjliga och då även försöka studera dem.

Om du är intresserad av boken, skriv upp dig här!