Att leva i påsken livet ut

När jag var liten tyckte jag att påsken i kyrkan var läskig och obehaglig, absolut inget man kunde ”fira”. Nej, påskfirandet var ju efter den långa och dystra fredagen, tillsammans med kusinerna. Då var det som ett enda jättestort kalas med mycket mat, äggmålning och äggjakt, och såklart en väldigt massa godis. Färgade fjädrar gjorde det hela lite festligare också. Det påskfirandet kunde jag gladeligen vara med på, men det dramatisk och brutala ”påskfirandet” i kyrkan ville jag knappt veta av då. Nu, ett par år senare, har jag bättre koll på berättelsen om Jesus, är evigt tacksam till hans död och uppståndelse, och jag älskar att fira påsk.

Jesus är min största inspirationskälla till hur jag lever mitt liv, jag vill efterlikna honom så gott det bara går. Så i det här blogginlägget tänkte jag dela med mig av hur jag inspireras och utmanas av Jesus i påskberättelsen, som egentligen är mer än bara en berättelse. Jag hoppas att du som läser detta också kan göra det.

Till att börja med tycker jag det är väldigt befriande att läsa och höra om när Jesus ber i Getsemanes trädgård. Han är inte allt för formell med sin far, tvärtom, han tilltalar honom med ordet Abba från arameiskan, ett ord som användes på ett allmänt sätt bland både vuxna såväl som små barn för att benämna en manlig förälder.

Att ropa på pappa känns mer intimt och personligt än att ropa på herr´n, eller? Alltså, det behöver inte vara så formellt att be och prata med Gud, jag behöver inte citera bibelord eller använda ord som jag själv knappt vet vad de betyder, eller gamla ord för den delen (till exempel salig, helgad, vörda, förbarma med mera..), Gud lyssnar på mig ändå och vet vad jag tänker, han känner mig bättre än någon annan, inklusive mig själv, och han förstår mitt talspråk, kroppsspråk och tankespråk. Han talar heller inte till mig på ett sätt som jag inte kan förstå.

Likaså tror jag att det är med dig, du behöver inte göra dig till för att Gud ska förstå sig på dig. Om man nu tänker att Gud faktiskt vill ha en personlig relation med människan, så hade det väl varit ganska knäppt om alla vore tvungna att prata på ett och samma sätt med honom…?

En andra sak jag tänkte dela är något jag fick höra för ett tag sedan, och som jag tyckte var väldigt bra, ”God is not a God of comfort but a God of character”. Översatt till svenska: ”Gud är inte bekvämlighetens Gud men en Gud med karaktär”. Jag tycker det syns så väl i Jesu agerande när han fängslas, hånas, torteras och till slut korsfästs. Om Jesus var kapabel att göra allting så varför räddade han inte sig själv? Jag är inte Gud så be mig inte svara på hur det skulle gått till, men något hade han väl säkert kunnat göra för att slippa utstå det lidandet? Jo, säkert, men jag tror inte att han främst är bekvämlighetens Gud utan en Gud med karaktär. Jesus lät sig inte styras av obehag, så som det ofta kan vara lätt till, utan fortsatte att lita på sin faders vilja, därför att det betydde mer.

Det är något som har kommit att trösta mig då jag känt mig otillräcklig, vacklande, obekväm, rädd och ängslig, att ”nivån av Guds närvaro inte är lika med mitt välmående” och vice versa. Jesus inspirerar mig till att inte låta mig styras av mitt humör, känslor eller bekvämlighetsfaktor, utan att istället söka honom för att sedan våga följa och lyda honom, oavsett förhållanden. I Markusevangeliet 14:36 står det om hur Jesus i Getsemanes trädgård ber till sin far, innan han fängslas: ”…För dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Att låta Guds vilja ske betydde inte bara mer för Jesus då korsfästelsen närmade sig, utan det har även kommit att betyda mer för mig idag.

Det tredje jag vill dela handlar om att han blev dömd till döden med det grymmaste tänkbara straff, korsfästelse, med motivet att kalla sig ”Judarnas konung”. Men Jesus var långt ifrån den kung som utnyttjade rampljuset och stal scenen. Han dog inte den grymmaste döden för att roa oss, snarare underordnade han sig allt och alla, han valde att lyda sin faders beslut. Ett beslut som jag inte tror tog hänsyn till bekvämlighet, men kärlek. Han teg och följde sin faders vilja oavsett vad andra sa, han tillrättavisade inte några, förbannade inte en enda, lät sig inte ens bli förargad. Likt 1 Korinthierbrevet 13 talar om att kärleken är tålmodig, god, inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, inte utmanande, inte självisk, inte uppbrusande, vill ingen något ont, finner ingen glädje i orätten utan gläds med sanningen, bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt, så tycks det vara precis vad Jesus verkade göra på korset, han levde och dog i kärlek.

Som fjärde och avslutande exempel på hur berättelsen om Jesu död och uppståndelse inspirerar mig så känner jag mig ändå lite tvungen att kommentera hans uppståndelse, så ödmjukt jag förmår. Vad Jesus gjorde på korset visar att Gud har all makt. Om han på något mirakulöst vis kan besegra döden så behöver jag honom i mitt liv. Jag själv kan inte undvika döden, men Gud är så nådefull att han inte bara kan, utan också vill, hjälpa mig med den skiten som jag samlar på mig. Och inte nog med att han ”bara” gör mig fri från skuld och skam, han fortsätter att dra mig närmre honom, leder mig på vägar där jag kan få blomstra till den jag är skapad till, och störst av allt: vara med att förvandla den här världen genom att vittna om vad han gjort i mitt liv.

Ska jag försöka sammanfatta hur Jesus påskberättelse inspirerar, utmanar och lär mig idag?

  1. Att inte göra relationen mellan mig och Gud svårare än det behöver vara. Det är minst lika okej att berätta om hur dagen har varit för farsan som att be ”fader vår” med gammalmodig översättning. Han förstår mig och möter mig på det sätt som jag förstår honom. Det hjälper mig att sänka garden inför min trognaste livskamrat.

  2. Jesus utmanar mig i att inte sätta mina gränser för bekvämlighet före Guds vilja. Att våga lita på honom, som trots allt vet allt och vet vad som är bäst, istället för att följa mina egna känslor. Jesus vittnar även om att det inte garanters vara bekvämt när man följer och lyder Guds vilja, att han vet hur det känns att bli dömd för sin tro styrker mig när jag med min tro inte känner mig välkommen.

  3. När Jesus fängslades, hånades, och korsfästes gjorde han inget motstånd utan teg istället. Han skröt heller inte om vilken makt han hade, han bara ödmjukade sig. Han var totalt kärleksfull och fortsatte att älska Gud och älska de som torterade honom ända in i döden. Det utmanar mig i hur jag kan försöka bemöta människor som ifrågasätter min tro eller hur jag kanske borde förlåta människor som gjort mig illa.

  4. För att räddas undan döden så tror jag att jag behöver Guds hjälp. Han är den enda som kan ta itu med den, leda mig på vägar av liv och förvandla den här världen.

När jag var liten ville jag inte veta av påskveckan, helst ta bort den ur almanackan. Nuförtiden, som du säkert förstår av att ha läst detta inlägg, så är det lite annorlunda. Bortsett från att jag är evigt tacksam till Jesu död och uppståndelse så älskar jag att fira påsk. Jesus är min största, egentligen enda, inspirationskälla till hur jag väljer att leva mitt liv, jag vill efterlikna honom så gott det bara går, och just vad som hände under påsken lär och utmanar mig på flera sätt att leva så som Jesus. Påsken är något jag vill fira och inspireras av varje dag, året runt, hela livet. Jag hoppas och ber att även du vill göra det!

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s