Jag är en ”naturare”, det vill säga en gymnasiestudent som läser naturvetenskapsprogrammet. Periodvis har jag berg av läxor, som kräver mycket av min tid och energi utanför schemalagd lektionstid. Då kan det vara svårt att veta om jag ska prioritera skolarbetet, som är något temporärt i jämförelse med mitt liv utanför skolan, vilket i jämförelse med mina nuvarande studier är något väldigt långsiktigt.
Att hitta den balansen upplevs ofta omöjlig. Till och från frågar jag mig själv om det är värt att lägga så mycket tid och energi på skolan, medan jag ibland påstår tvärtom: det är nu jag förbereder mig för högskola och vidare studier, varför skulle jag inte fokusera på denna utbildning till fullo då?
Kanske har du också ställt dig dessa frågor, eller liknande. Kanske har du också med jämna mellanrum svårt att få tiden och orken att räcka till. Ibland kanske du vill men inser att du inte kan och blir frustrerad på dig själv, Gud, samhällssystem eller andra. Men vad är egentligen det viktiga? Jag har landat i att ingenting spelar någon roll om jag inte gör det för Guds rikes skull. En av mina böner är därför att jag ska få inkludera Jesus mer i vardagen, varje dag, oavsett hur det ser ut med högar av läxor eller timmar av fritid. I detta blogginlägg tänkte jag därför att jag kunde dela med mig av ett bönesvar på detta tema, ett vittnesbörd så att säga.
När jag började gymnasiet hösten 2017 kom jag från högstadiet med en inte så taggad inställning på att vara med i en kristen skolgrupp igen. Den kristna skolgruppen som jag varit gruppledare för var inte särskilt aktiv och det kändes som att simma motströms. Trots att jag var smått tacksam över att ha lämnat det tunga lasset bakom mig så fanns det ändå något i mig som saknade en kristen gemenskap i skolan.
Jag är inte ensam kristen i min klass, men det har ändå varit svårt att få en särskild gemenskap med de två andra. Och de som jag tagit sällskap av i skolan är inte troende, snarare tvärtom, till en början tycktes de tycka om att utmana mig i frågor om värderingar, tro och Bibeln. I de stunderna hade det varit en trygghet att inte behöva stå ensam till svars. Fåtal gånger upplevde jag ändock att de var genuint intresserade, då hade det också varit en trygghet att inte behöva stå ensam som representant för kristen tro och efterföljelse.
Det dröjde nästan ett år innan hoppet om en kristen gemenskap på skolan väcktes igen. En fredagkväll hösten 2018 var Maria Edlundh inbjuden till kyrkans ungdomshäng för att prata om att vara kristen i skolan. I slutet av kvällen, efter att hon berättat vittnesbörd om kristna skolgrupper runt om i Sverige och vad de har gjort, uppmuntrat oss till att vara frimodiga och gjort några praktiska övningar, så ställde Maria frågan till mig: ”är du med i en kristen skolgrupp, Alda?”.
Nej svarade jag, och berättade lite kort om min situation med kristna klasskamrater fast ingen riktig kristen gemenskap på skolan, och kände mig nästan lite bitter. ”Men ska du inte starta en kristen skolgrupp på skolan då?”. Min första tanke var att jag själv inte kan utgöra en grupp, därför svarade jag nej. Men Maria gav inte upp, ”finns det inte någon annan på skolan som du skulle kunna fråga om han eller hon vill vara med?”. Då var det som att poletten trillade ner, visst fanns det en kille i ungdomsgruppen som just börjat på samma skola som jag gick på, Gustav.
Han var tyvärr inte i kyrkan den fredagkvällen men jag sms:ade honom och frågade ifall han ville starta en kristen skolgrupp med mig. Det dröjde dock inte länge förrän han skickade tillbaka ett solklart JA. Senare den kvällen kom Gustav förbi kyrkan ändå, i samband med att hans syster skulle få skjuts hem. Men han kom egentligen dit, iklädd pyjamas, bara för att han var så taggad på att starta en kristen skolgrupp. Vi pratade ihop oss lite och fick instruktioner av Maria att att ta kontakt med skolledningen för att informera dem om att vi startat en kristen skolgrupp.
Onsdagen därpå bokade vi ett möte med skolans ansvariga för föreningar. Klockan 15.00 efter att vi slutat skolan hade vi avtalat tid med henne. Jag och Gustav slutade dock lite tidigare än så, så vi satte oss i ett studierum för att prata igenom vad vi tänkte berätta om den kristna skolgruppen och några frågor vi hade till henne. Medan vi satt och planerade kom en lärare förbi och frågade oss vad vi gjorde, vi var öppna och berättade att vi höll på att starta en kristen skolgrupp. Hon tyckte det lät bra och gick vidare.
Då tittade en tjej upp från ett annat bord, och frågade lite liknande, ”Hej Gustav, vad är det ni gör?”. Det var en klasskamrat till Gustav som heter Amanda. Vi svarade då på nytt att vi startade en kristen skolgrupp. Amanda blev lite tyst innan hon upprepade ”en kristen skolgrupp?”. ”Ja..” började vi, men mer hann vi inte förrän hon fortsatt, ”men det finns ju redan en?”. Jag och Gustav tittade på varandra och fattade ingenting. Sedan berättade Amanda att hennes bror och två till startade en bönegrupp ett halvår tidigare. ”Jag tror till och med de har träff nu, runt 15 på onsdagar, om ni vill kan jag visa er till klassrummet de brukar vara i?”
När vi kom dit var det mycket riktigt två killar som precis tänkt att lämna klassrummet, men helt plötsligt så stod vi där. Vi presenterade oss lite snabbt och berättade om vår tanke att starta en kristen skolgrupp och hur vi hamnat hos dem då. Sedan delade de hur de började träffas regebundet för att be innan skolan nån gång i veckan, och haft som ett stående bönemäns att få bli fler, men inte vetat hur de skulle marknadsföra deras träffar. Vi skrattade och förundrades över Gud, sedan bestämde vi att vi skulle slå ihop våra två grupper till en och fortsättningsvis träffas nån gång i veckan för att be och dela gemenskap.
Detta är nu ungefär ytterligare ett halvår sedan. Vad som hänt fram tills idag ger jag Gud all ära för. Vår kristna skolgrupp har inte bara fått vara en styrka för oss på vår skola, utan vi har också fått göra en satsning med två andra gymnasieskolors kristna skolgrupper, där vi har fått upplevt Gud leda oss och se andra människor beröras av evangeliet.
Med detta vittnesbörd hoppas jag få ingjuta hopp till dig som känner dig vilsen bland prioriteringar av tid och upplever någon slags obalans i vardagen. Gud har en plan med timing som inte är dålig! Jag hopps också få förmedla tro om att det går att kombinera Jesus med skola, jobb, karriär, vardag, fritidsaktivitet med mera. Och slutligen, att Gud är med och välsignar oss och det vi gör när vi gör oss tillgängliga för honom. När vi drömmer och visionerar; sår frön, och låter Gud få veta det genom våra böner; vattnar, då kommer han att låta det ske; ge växten. (1 Korinthierbrevet 3:6)
Utan honom så är ingenting värt, då är våra drömmar och visioner bara drömmar och visioner, och våra böner helt meningslösa. Han bär allt. Jag vill uppmuntra dig som läser att våga lita på att han gör det, det är inte du som behöver göra det helt ensam.
Hela Pingsten 