I USA debatteras det just nu vilt om alla kyrkor inte borde få öppna upp till gudstjänster då de enligt presidenten själv är ”essential places”. Delstater som ännu inte tillåter större samlingar eller som förbjuder exempelvis körsång då det har visat sig sprida coronaviruset extra mycket, anklagas för att ”förfölja” kyrkan.
Som en kommentar till allt detta twittrade teologen Preston Sprinkle följande:
Nu skulle jag förvisso säga att söndagsgudstjänsten var viktig för de tidiga kristna – men det var inte stora samlingar då man inte hade kyrkobyggnader utan samlades i hemmen de första 300 åren, och som Preston är inne på var det lärjungaskapet i vardagen som ledde till kristendomens stora genombrott.
Från att ha varit en liten judisk utbrytargrupp runt år 30 omfattade Jesusrörelsen omkring en miljon människor omkring år 250, och ca fem miljoner femtio år efter det. Romarrikets totala befolkning uppskattas ha legat på 60-70 miljoner människor omkring denna tid.
Och detta var efter att den tidiga kyrkan, tillsammans med resten av Romarrikets invånare, genomlevt två stora pandemier.
Den antoniska pesten var en form av antingen smittkoppor eller mässlingen som dödade uppemot fem miljoner människor mellan år 165 och 180. När epidemin var som starkast dog ca 2000 personer om dagen bara i Rom. Den följdes av den cyprianska pesten 249-262 som kan ha varit en form av ebola, och som ska ha dödat 5000 romare om dagen.
Den senare smittan är uppkallad efter kyrkofadern Cyprianus i Kartago som predikade och skrev mycket om den. Han uppmanade ivrigt de troende dubbla sina insatser för att hjälpa dem som drabbades av smittan och påminde dem om att de inte behövde frukta sin egen död.
Den samtida biskopen Dionysius av Alexandria hyllade de kristna vars vård av andra i en tid utan plasthandskar och munskydd ledde till att de själva dog:
Obrydda av faran tog de ansvar för de sjuka, mötte alla deras behov och tjänade dem i Kristus, och tillsammans med dem lämnade de detta liv innerligt lyckliga; ty de smittades av sjukdomen, övertog sin nästas plågor och delade glatt deras smärta. Många som vårdade och botade andra överförde deras död till sig själva och dog i deras ställe. […]
Hedningarna betedde sig på motsatt sätt. Så fort de märkte sjukdomen sköt de offren ifrån sig och flydde från sina kära, de kastade dem i diket innan de hade dött och behandlade obegravda lik som smuts i en förhoppning att stoppa spridningen av den dödliga smittan; men trots allt detta kunde de inte fly den. (Citerat hos Eusebius kyrkohistoria, 7.22, min översättning).
Samtidigt kollapsade stora delar av den stoiska filosofin, som hade hävdat att det egentligen inte finns något genuint ont. Sociologen Rodney Stark skriver:
I en tid när alla andra trossystem ifrågasattes erbjöd kristendomen förklaringar och tröst. Än viktigare var att den kristna läran gav en uppmaning till handling. Det vill säga, den kristna vägen tycktes fungera. (The Rise of Christianity, s. 84, min översättning).
Detta kopplar Stark samman med kristendomens fortsatta tillväxt i det romerska samhället.
Det finns mycket mer att skriva om hur de tidiga kristna relaterade till pandemier, men för att knyta tillbaka till Preston Sprinkles tweet: fornkyrkan behövde inte kyrkobyggnader för att förvandla samhället, och de lät sig inte begränsas av pandemier.
Istället var det deras radikala lärjungaskap till Jesus just när pandemierna var som starkast, och den omsorg om de fattiga och sjuka som det innebär, som gjorde att ickekristna fick upp ögonen för hur fantastiskt evangeliet är.
Hela Pingsten 