Guds rike som en dansparad…

Jag ser ett folk som dansar längs en lång, rak väg. Deras röster bildar en hyllningskör till den kung som gett sitt liv för att befria dem. 

Längs med vägen finns mängder av små stånd och butiker. Dessa är alla vända så att dansarna kan blicka in och se alla spännande varor och glimmande prylar som bjuds ut. Försäljare, likaså vända mot det håll folkmassan kom från, lockar med fantastiska erbjudanden: “Ta nu, betala sedan!” “Prova dig fram!”, “Kom och mätta dina drömmars begär!”. Vackra kläder av senaste snitt. Gnistrande juveler. Läckra maträtter så långt ögat kunde nå. Men där såldes även andra, underliga saker. Höga positioner. Makt. Ära. Kroppar.

Entréerna är byggde för att gå in genom, men inte för att hitta ut. Butikshyllorna leder in på gränder, bakgator och sidospår. Och där lever människorna i mörkret. 

Vissa i det sprudlande folktåget stannar nyfiket upp och funderar vid åsynen av något intressant. Andra går in en bit. Ytterligare andra provar och börjar till och med handla, men somliga ångrar sig snart och hittar åter ut till tåget. För trots allt som lockar och pockar på deras uppmärksamhet, har de skådat något bättre. De har siktet inställt på målet: horisonten långt där borta, den glimmande ljusa solen vars strålar lyser upp den gata de går på. De vet att den skänker större glädje och djupare frid än allt annat världen har att ge dem. Och det syns på dem! 

Just därför händer det också att de människor som ännu lever i mörkret får syn på ljuset i deras ansikten och vänder om. Det händer att giriga försäljare ser deras äkthet och låter sig ryckas med på vägen. Människor smittas av glädjeyran och lämnar allt de äger bakom sig. Där finns till och med dem, vars familjer vill bli kvar, som ändå väljer att gå. Somliga dansare får utstå hån, slag och förföljelser av dem som stannar kvar, eftersom dessa älskar mörkret. Men det hindrar dem sällan från att fortsätta. Ty ljuset bär dem!

Och inte nog med det. Folket dansar inte bara för sig själva. Det ljus de tar emot vill skina ända ut på de mörkaste bakgatorna! Därför låter sig många dansare ledas dit ut. Väl där delar de sina plåster, sin mat, sin dryck och sina skor med alla som behöver. De sjunger ut berättelser om vad de sett och varit med om, och bjuder upp dem som lyssnar till dans. Var gång någon ansluter sig möts den av jubel. Och överallt omkring dem springer skönhet fram där man inte sett någon, liv föds ur det som varit dött och ljus driver bort mörker. 

Mitt i denna parad finns alla slags människor: kvinnor och män, fattiga och rika. Men alla är de brustna. Alla bär de sår – vissa många, andra färre – och de längtar efter det fullkomliga helandet. Somliga släpar ännu på tunga kläder och andra bördor, medan andra har lämnat sina på vägen och fått nya lättare från ovan. En del av dessa kan därför dansa fram med lättare steg och snabbare takt. Men det viktiga är inte hur snabbt man rör sig, utan vilken riktning. Den som försöker sig på ett steg som inte blivit den givet, som är för svårt eller för snabbt, riskerar att snubbla och falla. Men för den som förblir på vägen finns alltid kraft att resa sig. Ibland behövs visserligen hjälp, ja stundom mycket hjälp. Händer räcks fram, ögon ser och öron hör. Vinden smeker kinder, öppnar lungor och blåser in liv. Och när blickar åter höjs kan smutsen borstas av. 

Kanske mer än något annat är det kärleken som utmärker dem. Den sätter deras hjärtan i brand och driver dem att ge sina liv för varandra. Den gör dem till ett folk under en och samma kung, en familj under en och samma Far, ett tempel åt en och samma Ande, en brud åt en och samme Kristus. 

——

För något år sedan fick jag en vision om Guds rikes framfart, sprungen ur en längtan att få se kyrkan förvandlas. Texten ovan är ett försök att dela den efter vad jag minns, med en del lustfyllda utfyllnader. Jag hoppas även du blir smittad av detta!

Bilden högst upp är tagen av Daniel Seßler på Unsplash