Helig eller skenhelig? – Anden som känsla

Värmeljusen brinner på bordet i det stora samlingsrummet där bön och tungotal ackompanjeras av stilla lovsång. Efter en stund av hänförelse ber någon om förbön från oss andra och vi bildar en cirkel runt personen. Gemensam bön inleds och successivt börjar den vi ber för att gråta häftigt och skaka. Vi får det beskrivet för oss som att helige Ande går som en mjuk elektricitet genom kroppen och att det inte är märkligt alls. Men jag är inte övertygad. När vi skiljs åt för kvällen känner jag mig tom, trots den stämningsfulla andakten. Eller kanske snarare hungrig, för efter flera månader med liknande fokus under träffarna har jag insett att jag inte kan leva på känslan. Om det här är andlig föda så tycks den inte mätta särskilt länge. 

Låt mig nu inleda med att klargöra en sak: jag tror att vi kan beröras känslomässigt av den helige Ande. Jag har också själv haft fina stunder då insikter om Guds karaktär gripit mig på ett alldeles särskilt sätt, så att jag måste gråta eller lovprisa. Samt tillfälle då jag känt mig varm i hela själen under bön eller förbön. 

Men bör våra kristna samlingar kretsar kring detta? Finns det viss fara i att den heliga Ande i första hand framställs som en känsla eller sinnesstämning? Kan vi leva på känslan?

Och är det den helige Ande vi upplever, eller endast en stämning skapad av värmeljus, lovsång och bön? Spelar det någon roll? 

Dessa frågor kommer vi på Hela Pingsten utforska under våren, genom en rad intervjuer och artiklar under temat “Helig eller skenhelig: Anden som känsla”. Bland annat:

  1. Intervju med Anna-Karin Stenberg, avhoppare från Arken, om jakten på känslomässiga upplevelser. 
  2. Intervju med Patrik Hagman om den helige Ande som något vardagligt

Håll utkik!

Bild av Mateus Campos FelipeUnsplash

3 kommentarer

  1. Hej Julia!

    Du berör ett viktigt ämne som skall bli intressant att följa!

    Jag följde med en kollega till en moské då det skulle vara bön. när jag kom in i lokalen upplevde jag en närvaro och en känsla av helighet, ja en guds närvaro. Detta berörde mig och jag fick stora frågetecken i mitt sinne.
    En annan gång var jag med en läkare till en patient som hade dött, när jag kom in i rummet möttes jag av en otrolig ljuvlig Gudsnärvaro som var mättad med en otrolig frid.

    Vad var detta, var det Gud bägge gångerna? Jag tror inte det men vad tror du?

    Bb

    Gillad av 1 person

    1. Jag tror det var Gud bägge gångerna, Gud älskar alla människor och vill vara nära oss alla. Guds kärlek till muslimer är lika stor som till oss även om de ännu inte lärt känna Jesu sanna natur. Jag har träffat och känner även muslimer som älskar att höra och sjunga om Jesus och längtar till kristna gudstjänster mer än de flesta kristna jag känner. Speciellt vår numera vuxna fosterson från Syrien, han älskar att vara i kyrkan och höra om Jesus. En bekant jobbade på ett äldreboende tillsammans med en man från Iran, en muslim, som alltid bad min bekanta, som spelade gitarr och sjöng med de gamla ibland. att sjunga ”LÅt mig få höra om Jesus”, det var hans favoritsång. CS Lewis har en scen i Den sista striden, som jag tror är inspirerad, om en man som tror att han varit hängiven Tash, men egentligen var det alltid Aslan. Så är det med många muslimer, JV, buddister m.fl. de följer den tro de fötts in i men det är Jesus de möter i drömmar, i bönerna , när de ger allmosor eller läser Koranen. Jag vet om fler än en som blivit kristen av att läsa Koranen. Konvertiter har oftare än andra jag mött haft änglabesök och drömmar där de mött Jesus medan de ännu var muslimer.

      Tyvärr känner jag också kristna som när de märkt detta om muslimer blivit så ifrågasatta av sitt kristna (i detta fall pingst) sammanhang att de till slut lämnade församlingen pga att de såg att Gud verkar även i muslimska länder bland muslimer som är godhjärtade och ärliga Jesusmänniskor. Jag vill understryka att dessa inte lämnade kristendomen men det sammanhang som inte accepteraade den verklighet de hade upplevt.

      Vid födslar och dödsfall upplever man ibland den absolut största närvaron av helig Ande. Så är det och det kan vara i ett sterilt sjukhusrum med lysrörsbelysning. Väldigt få dör, eller föds, omgivna av brinnande doftljus till tonerna av blåvalars sång.

      Jag har upplevt Helig Ande i en liten moské´på en skola i Marocko men även raka motsatsen i en moské i Kampala. Där var anden helt klart oren. Jag har upplevt människor som dött och en ofrid sprider sig i rummet, men det vanliga är den ljuvliga ro som du beskriver. När min mormor dog var sjukhusrummet absolut genomlyst och genomandat av Helig närvaro utan ett enda stearinljus i sikte. Min mamma och jag ville aldrig lämna rummet. PÅ samma sätt var det när mamma dog utan stearinljus omkring sig: ljuvlig ro .

      Vi måste nog lära oss att Guds Ande blåser vart hon vill. Hen följer varken våra regler eller dogmer. Helig Ande är helt oberoende av musik, levande ljus och annat stämningsskapande.

      Gilla

      1. Så kan det ju vara, men vi vet också att satan förskapar sig till ljusets ängel för att bedra oss.

        Bb

        Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s