Hur svenska pingstvänner förenade pacifism med visioner om apokalyptiska folkmord

”Krig är inte Guds vilja, det vet vi.”

”Gud låter den sataniska upprustningen med kärnvapen och bacillkrigföring drabba de gudlösa själva i form av hemsökelser, som utrotar stora delar av mänskligheten.”

Dessa två citat känns svåra att förena, eller hur? Men de uttalades av en och samma person, evangelisten Folke Thorell, med enbart ett års mellanrum: 1967 och 1968. Folke var en av de mest inflytelserika rösterna i den pingstkarismatiska rörelsen i slutet av 1960-talet när det gällde undervisning om apokalyptiska krig, något han åkte land och rike kring för att predika om. Samtidigt var slutet av 1960-talet en period då majoriteten av religiösa vapenvägrare var pingstkarismatiker.

Förra veckan presenterade jag min masteruppsats för högre seminariet i kyrkohistoria vid Uppsala Universitet. Den heter ”Enemy Love and Apocalyptic Genocide” och undersöker hur pingstvänner skrev om pacifism och militärt våld i Dagen och Evangelii Härold (EH) 1967-1971 i skuggan av Vietnam och Sexdagarskriget. Här är en video jag spelade in direkt innan seminariet började:

Efter att ha läst alla nummer av EH och hälften av Dagenutgåvorna under denna femårsperiod, gått igenom flera böcker och därtill gjort några intervjuer med människor som var med i händelsernas centrum, tycker jag mig ha en ganska bra bild av läget. Det jag fann var att både Dagen och EH publicerade många pacifistiska texter, varav vissa menade att det militära försvaret helt bör läggas ner och ersättas med ett ickevåldsligt civilförsvar. Det nystartade KDS förnekade bestämt att det skulle vara ett ”högerparti” och betonade att det var det mest pacifistiska av alla partier. Vapenvägran var så utbrett att det i många församlingar sågs som en självklarhet.

Lewi Pethrus positiva inställning till krigföring, inklusive den amerikanska invasionen av Vietnam, delades sällan av andra pingstvänner. Pingstpastorn Bengteric Jernberg skrev i EH:

”Det är ju helt otänkbart att som en levande kristen försvara kriget. Vi fördömer våld i alla dess former. Krig är en destruktiv faktor som bara skapar ytterligare aggressioner. Jag anser därför att USA snarast borde lämna Vietnam,. Det är ju en vansinnig politik att försöka stoppa kommunismen med våld.”

Och Arvid Svärd skrev i Dagen:

”Hur många hundra miljoner asiater vet något mer om Kristus än att han är den Gud, som de hatade utlänningarna dyrkar? Dessa, som vräker eld och död och Indokinas städer och byar, bränner ner dess skogar och bördiga slätter till sterila öknar. Undra på, om Kristus för otaliga därute närmast blir en krigsgud med blodstänkta händer. […] För kristen mission i morgondagens värld: slut upp kring dem som vädjar: ’Kristna kristenheten i radikal profetisk och pacifistisk anda!’”

På samma sätt fördömdes krigen i Kongo och Nigeria. Men ett krig sticker ut från mängden. Ett krig hade många pacifistiska pingstvänner överseende med, ja, vissa av dem var dessutom entusiastiska över att det skedde! Jag syftar naturligtvis på Israels sexdagarskrig mot Egypten, Jordanien och Syrien.

Den ovan nämnde Folke Thorell som fick mycket utrymme i båda tidningar kallade sexdagarskriget för ”helt fantastiskt” och entusiastiskt såg framför sig hur Israel skulle ta över sex arabländer bara för att sluta ett förbund med antikrist och uppleva ett folkmord som får förintelsen att blekna i jämförelse. Utifrån dispensationalistisk eskatologi menade Thorell och andra att Gud själv skulle gripa in med exempelvis vulkanutbrott och kärnvapenattacker för att straffa de ogudaktiga, såsom ateistiska judar. 

Dagen publicerade förvisso flera ledartexter som uppmanade till deeskalering i Mellanöstern och som även kritiserade Israel, exempelvis kallades bosättningar för ”kolonialism” och de separata skolsystemen för judar och araber kallades ”rasdiskriminering”. En krönika av Ivar Lundgren – som jag har intervjuat i samband med uppsatsen – publicerades i Dagen 1967 där han anmärkte att kristna ska älska både araber och judar som sig själva och att krig aldrig är att glädjas över. Men den övergripande inställningen var att Israel gjorde rätt i att använda militärt våld då judar inte förväntades leva efter kristna pacifistiska principer, och det var ett våld som skulle vända tillbaka på dem själva så att de flesta av dem dog.

I materialet syns rester av antisemitisk kristen eskatologi som populariserades i Tyskland på 30-talet: idéer om att antikrist kommer vara jude, att vedermödans syfte är att tvinga judarna till kristen tro, att Gud straffar judarna för att de korsfäste Jesus genom att låta dem drabbas av folkmord. Det kommande folkmordet skulle göra att Hitlers förintelse framstod som ett ”lilleputtföretag” i jämförelse enligt Thorell, men trots att detta betraktades som tragiskt innehåller texterna inga uppmaningar att försöka rädda judar från detta öde. Naturligtvis är sådana här idéer tack och lov extremt ovanliga bland pentekostaler idag, men de finns i det historiska materialet och det är viktigt att uppmärksamma.

I uppsatsen försöker jag analysera kontrasterna mellan pacifismen och glorifieringen av apokalyptiska krig och folkmord med hjälp av forskaren Lisa Cahills konceptualisering av lydnadsbaserad pacifism i kontrast till empatisk pacifism. Empati spelade störst roll i texter om krig som drabbade pingstvänner själva, som i Kongo. Både pacifism och kristen sionism motiverades utifrån lydnad till Bibeln först och främst, inom ramen för ett dispensationalistiskt schema. Bristen på kontakt och dialog med faktiska judar bidrog förmodligen till att antisemitiska troper oavsiktligt förmedlades även i sionistiska texter – exempelvis beröms judar ofta för att vara så duktiga på att hantera pengar och affärer.

Tillsammans med Pascal Andréassons uppsats som kom för ett drygt år sedan är detta de första akademiska arbeten som undersöker pentekostal pacifism i Sverige. Förhoppningsvis kan framtida studier ge oss en ännu tydligare bild kring vad som drev så många pingstvänner att vägra använda våld, och hur den övertygelsen förhöll sig till eskatologiska förväntningar som involverade krig.

Här kan du ladda ner min uppsats!

8 kommentarer

  1. Hej Michael! Bibeln är inte pacifistisk, inte Jesus heller. Att krig inte är Guds vilja är sann samtidigt som Gud har uppmanat till att döda. Att man uppfattar Guds befallning t ex att döda alla i Jeriko så fruktansvärd, beror mycket på att man tror på att alla själar är odödliga och får pinas i all evighet. Med vänliga hälsningar! Stig Gerdvall

    Ps/ Jag hörde Folke Thorell i min ungdom i ÖM´s stora Filadelfiakyrka i Örebro i slutet av 50-talet. Det var hans sista tjänst inom ÖM. Han var en övertygad darbyist som i stort sett alla var karismatisk kristendom vid den tiden. Även inom Missionsförbundet fanns det s k lakan-predikanter som spände upp en målning av sluttidens händelser.

    > 27 jan. 2022 kl. 22:38 skrev Hela Pingsten : > >

    Gilla

    1. Om Jesus inte är pacifist, varför säger han att vi ska älska våra fiender och vända andra kinden till? Hur gör man det samtidigt som man hugger huvudet av dem eller spränger dem i småbitar?

      Gilla

      1. Hej Micael, måste ställa några frågor och förstå hur du tänker.

        Du tar upp ett citat från bergspredikan om att vända andra kinden till för att göra någon poäng för pacifism. Först och främst vill jag säga att jag håller med dig om att kristna ska verka för fred och frid med andra, och att USAs krig mot t.ex. Vietnam var helt förkastligt och fel på alla vis. Men ditt citat om att vända andra kinden till känns som taget ur sitt sammanhang. Läser man den i sin kontext så ser man att Jesus inte talade eller för den delen syftade på om en invasionsstyrka invarderar ett annat land. Jag tänker såklart på den situation vi nu ser i Ukraina där Ryssland går över alla gränser. Anser du det vara fel av Ukraina att försvara sig eller tycker du de borde lägga ner sina vapen och friviligt böja sig under Putins diktatur? Var det fel att slåss mot Hitler och skulle man istället låtit honom ta över hela Europa och stora delar av världen och låta sitt förtryck av mänskligheten gå obehindrat? Jag tror eller hoppas inte du tänker så men jag vill förstå hur du resonerar. Jag anser att Ukrainas motstånd vi ser mot Putin är rättfärdigt och ska stödjas av oss kristna på alla sätt.

        Det finns ju flera exempel i bibeln som jag tycker visar vad bibeln säger. T.ex. Nehemja 4:13-14 där han utrustar sitt folk med vapen och uppmanar folket att först tänka på Herren och kämpa för sina bröder, söner, döttrar, fruar och hem.

        I Lukas 3:14 kan vi läsa om soldater som frågar Johannes döparen vad de ska göra för att få evigt liv. Svaret de får är väldigt talande då de uppmanas att inte använda våld för att pressa någon på pengar utan de ska vara nöjda med sin lön. De uppmanas alltså att inte använda våld på ett orättfärdigt sätt men de uppmanas INTE att sluta vara soldater och göra sig av med mina vapen. Det är alltså inte fel att vara soldat.

        I Lukas 22:38 ser vi Jesus uppmana lärjungar att köpa svärd.

        Jag vill med all ödmjukhet förstå hur du resonerar om du nu verkligen menar att använda våld alltid är fel? Hur tror du i såfall att vårt samhälle skulle se ut? Är det fel att poliser bär vapen? Ska vi inte ha en stater som har våldsmonopol för att beskydda sina medborgare från yttre hot och våldsamma makter?

        Hoppas du vill svara mina frågor.

        Vänligheter
        Jacob

        Gilla

        1. Hej Jacob! Tack för dina frågor, flera av dem har jag adresserat i olika blogginlägg som finns här: https://helapingsten.com/kan-en-kristen-delta-i-krig/ Till exempel är argumentet utifrån soldaterna i NT ett argument från tystnad (Var säger Johannes och Jesus att prostituerade ska sluta prostituera sig?), i GT uppmanades inte Israel att älska sina fiender men Jesus breddar kärleken till nästan till att gälla alla människor, och svärden Jesus talar om i Luk 22:38 fick inte användas till att skada eller döda andra enligt verserna 50-51. Jesus levde under ockupationsmakten Rom som förföljde och korsfäste oliktänkande, han ställde sig varken på deras sida eller de militanta seloternas sida som ville göra väpnat uppror utan undervisade om ickevåld och fiendekärlek. Och det är en väg som inte bara är mindre blodig än våld utan även mer framgångsrik: forskning visar att ickevåldsmotstånd är dubbelt så effektivt som våldsamt motstånd: https://helapingsten.com/2022/03/03/vad-skulle-jesus-gora-at-kriget-i-ukraina/

          Guds välsignelse!

          Gilla

    2. Stig G,

      Du skriver: ”Bibeln är inte pacifistisk, inte Jesus heller.”

      ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.” (Rom 12:18 Folkbibeln).
      ”Så långt det är möjligt och beror på er, lev i fred med alla människor.” (Rom 12:18 Reformationsbibeln).

      Jesus som betyder ”han som frälser” är och förblir det mest fredliga vi har: ”Och han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens” (1 Joh.2:2 Reformationsbibeln).

      En sak som jag uppfattar som gemensamt för de människor som man läser om i olika kristna medier och som vittnar om sina nya liv med Jesus är att de berättar om en ny frid, glädje och upprättelse av olika slag. Inte så att man beskriver att allt i livet plötsligt blivit en dans på rosor (vi talar ju inte om den märkliga amerikanska mixen i ”konservatismliberalismen” här) utan den enskilda människan beskriver hur hon/han får möta Honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Man får börja om, lägga sina synder bakom sej, uppleva fred och frid och börja vandra på Vägen med Frälsaren. Genom tron på Honom, Fridsfursten, får man frid och fred även i en sjuk värld.

      ”Så långt det är möjligt…..”

      Ja, ibland, eller ganska ofta faktiskt, får man ju be om hjälp att orka med en omgivning i exempelvis den stad man bor i att hålla fred. Man kanske blir mobbad på arbetsplatsen eller så. Och då kan man ju be att Jesus hjälper en med en lösning för i Guds ord står det också att för Gud är ingenting omöjligt. Så då ger man ju Gud chansen först innan man t.e.x tvingas konfrontera eller backa ur gemenskaper eller vad det nu kan handla om för sorts konflikter man behöver hantera i den här världen. Många har ju i alla tider också bett om Gudsingripanden i olika krigssituationer och helt klart hade världen redan varit körd om Gud inte gripit in och hjälpt till med beskydd, som när Herren hjälpte Egyptens slavar undan Egyptiernas soldater t.e.x

      Gilla

  2. Minns också hur man på 70-talet läste Folke Thorell som om hans böcker var likställda med Guds ord.

    Tack Micael för dina intressanta analyseringar av uppfattningar som ibland fick ett obegripligt genomslag i svensk frikyrklighet.

    Mvh

    Berndt Isaksson

    Gilla

  3. Något jag funderat över är hur man ser på förhållandet mellan å ena sidan Guds försyn, och å andra sidan Guds normativa påbud. Gud kan ju använda sådant som i sig självt är ont eller moraliskt fel för att främja sina planer.

    En tanke skulle då vara att pingströrelsen tidigare såg judarnas ansamlande i Palestina som ett led i Guds plan för den yttersta tiden. Men man kunde ändå hävda att vissa av de medel som användes för att främja detta ändamål var moraliskt felaktiga, och att det moraliskt rätta för en israelisk soldat vore att desertera.

    Idag tycks det finnas en starkare normativ syn på Israel. I t.ex. Världen Idag och liknande publikationer finns en stark tendens att försvara Israels agerande i olika sammanhang. Resonemanget verkar ofta gå ut på att eftersom judarna/Israel har en särskild, välsignad uppgift, så måste vi ställa oss bakom Israel för att själva bli välsignade.

    Ett underliggande problem tror jag kan vara att just synen på Guds försyn är ganska underutvecklad i många arminianska kretsar (dit större delen av pingströrelsen torde kunna räknas).

    Gilla

  4. Jag är pingstvän, Israelvän och vapenvägrare. Växte upp på 60 och 70 talet. Att det judiska folket kom åter till sitt land var ju fantastiskt. Det judiska folket hade åren innan slaktas i Europa, de hade nu kommit tillbaka till sitt land som egen stat. Tänk om den staten hade funnits tio år tidigare, då hade förintelsen fått en sådan omfattning. När FN då erbjöd de två folken som bodde där var sin del var judarna snabba på att återkomma som nation. Arabvärlden attackerade direkt, det som kunde blivit palestina glömdes bort av ockupanten Jordanien. Sen fortsatte dessa angrepp genom terror och två angreppskrig 67 och 73, skulle jag eller vi som levde då ha mage att säga till det judiska folket, lägg ner era vapen. Nej naturligtvis inte. Idag när historien skrivits om och det judiska folket och Israel är de onda, de som är angripare så kan det ju kännas lite märkligt när man tittar tillbaka.

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s