Vietnamveteranen Denis Metzker skrev 1986 följande till Vineyardpastorn John Wimber (vittnesbördet är hämtat från Wimbers bok Helandets kraft s. 141-143):
(Under förbönsstunden) gick jag fram och stannade envist kvar tills Bob [Fulton, Vineyardpastor] frågade vad jag hade för problem. … Bob fick någon från deras team och en del av mina vänner, däribland min fru, att be för mig. Jag förklarade att jag hade huvudvärk och att den ibland kunde vara sex dagar i sträck, och att jag längtade efter att bli av med den.
De bad, och jag tyckte inte det verkade hända något precis. De frågade vad jag kände, och jag sade att jag inget kände, så de bad igen. De band saker som fruktans ande och betryckets ande och bad att den Helige Ande skulle komma och ta över och påminna mig om något eller någon som kunde ha samband med min huvudvärk.
Om och om igen frågade de vad jag kände eller såg. Den här gången såg jag en gräshydda som liknade hyddorna i Vietnam, och jag såg hur det droppade blod från mig – andras blod. Jag visste att jag var skyldig till det blodet. Jag såg ord som simmade omkring och kom ljungande som blixtar fram och tillbaka.
Vid det laget började jag tappa kontrollen. Jag jämrade mig och föll omkull (vi stod alla i ring). Så de hjälpte mig att sitta ner och hämta hjälp… Hela tiden frågade de saker som hur jag kände mig, vad jag såg, vad jag gjorde just då, och mesta tiden hände allt så fort att jag inte hängde med. Jag kom till exempel in i en LZ (Landningszon) med helikopter eller jag tände på en by eller jag sköt tvärs över riodlingar – jag sköt och sköt och sköt.
Orden jag såg fara fram och tillbaka var ord som ”mord”, ”hat” och ”döda”. Och det kvittade vad jag såg och hörde – hela tiden såg jag mig själv med blod droppande ifrån mig. Det verkade rinna av mig utom från mina händer, där fanns det kvar.
Allt det här tycktes pågå i evigheter, och i bakgrunden hörde jag hur förbönsteamet bad… med kraft. De frågade mig något och jag svarade. Då gick de emot just den saken och hjälpte mig bli kvitt den. De använde Guds ord och massor av kärlek och tålamod. Om och om igen gjorde de det och varje gång fick jag be Gud om förlåtelse. Sedan fick jag förlåta mig själv och be dem jag gjort illa om förlåtelse, trots att de inte var där.
Allt bars fram till korset, och där naglades det antingen fast eller lades vid foten av det. En gång gav Gud mig en vision av Hans Rike som badade i guldljus. Han tog mina blodsdrypande händer och brände in sitt kors i dem. Han tog namnen jag kallade mig själv – ord som mördare och hat – och gav mig ett nytt namn som är ”Livgivare”. Och Han välsignade mig om och om igen.
…Jag längtar efter att jag och min familj ska få bli mer användbara i Guds Rike och sedan använda av Gud. Och huvudvärken försvann.
Hela Pingsten 