Vi behöver mer självförnekelse!

Ett liv i Jesu efterföljd är oförenligt med egoism. När Jesus dog på korset trots att Han inte förtjänade det för att vi skulle få det eviga liv vi inte förtjänar, gjorde Han det för att Han satte oss högre än sig själv. Han hade all rätt att strunta i oss och låta oss få det straff vi förtjänar för våra synder, men Han tog vårt straff på sig på grund av att Han älskar oss förutsättningslöst. I stället för att tänka på sitt eget bästa och vara kvar i Himlen hos Fadern kom Han ner till oss förvirrade, förlorade människor och led och dog för oss. Det är en så oerhört stark altruism i detta. Och eftersom vi i allt ska leva som Han levde (1 Joh 2:6) skriver Paulus:

Själv försöker jag i allt foga mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, att de skall bli frälsta. Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel. (1 Kor 10:33-11:1)

Att följa Kristi exempel är alltså att inte söka sitt eget bästa. Han skriver på ett annat ställe:

Fil 2:3 Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4 Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. 5 Var så till sinnes som Kristus Jesus var.

Det här kan kännas ganska magstarkt för nutidens västerlänning. Att sätta andra högre än sig själv och inte se på sitt eget bästa utan på andras är inte populärt. I min filosofiklass på gymnasiet rådde det närmast konsensus (jag var förmodligen enda undantaget) om att altrusim inte existerar. De enda två alternativen var egoism eller universialism, att ens handlingar gynnar andra och en själv. En stor del trodde dessutom att inte ens det existerade, utan att alla alltid är egoister. Även Jesus på korset hade en liten go känsla i magen när Han tänkte på hur snäll Han var, menade man.

Denna skepticism mot altruismen kan man även märka i Bibelöversättningen Bibel 2000 som översätter Fil 2:4 till ”tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras”. Detta ”bara” finns dock inte i den grekiska grundtexten (me ta eauton ekastos skopountes). Den altruism Paulus uppmanar till vill man gärna reducera till universialism, man vill själv ha en del av kakan.

Och visst kräver det ena av de två viktigaste Bibliska buden (det ”kungsliga budet” som Jakob kallar det) Du skall älska din nästa som dig själv att man älskar sig själv. Men faktum kvarstår att Bibeln uppmanar till att man ska sätta andra högre än sig själv, inte bara på samma nivå.

Hur går detta ihop? Det har med självförnekelse att göra:

Matt 16:24 Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. 25 Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.”

För att följa Jesus måste vi ge upp allt, inklusive vårt eget liv. Han är vår Herre i ordets verkliga betydelse: vår boss, vår ledare, vår ägare. För att följa Honom måste vi låta Honom bryta ner vårt ego totalt, vi måste öppna upp vårt hårda hjärta så att Han kan komma in och förvandla det. Därför är ödmjukhet så oerhört centralt i den kristna efterföljelsen. Genom att vårt ”kött” (Bibliskt språkbruk för den gamla, syndiga människan) dör vinner vi det verkliga livet. Om köttet försöker rädda sitt liv kommer det fly undan Kristus, och därmed gå miste om det eviga livet, det verkliga livet. Men genom att förneka oss själva, dö för världen och mista vårt liv för Jesu skull kommer vi bli sanna, Kristuslika människor, och vinna evigt liv.

Problemet med resonemanget att alla alltid är egoister är att man blandar ihop handlingar som gynnar jaget och handlingar som jaget vill utföra. Att säga att man är egoist för att man vill utföra sina handlingar är att säga att man är egoist för att ens medvetna handlingar är medvetna handlingar, oavsett vem handlingarna gynnar. Och det är väl ingen som protesterar mot att ens medvetna handlingar är medvetna handlingar. Men om man definierar egoism så har man urholkat begreppet rejält, och det är i vart fall inte så Bibeln ser på egoism. Paulus uppmanar oss inte till att göra omedvetna handlingar utan till att inte tänka på vårt eget bästa. De medvetna handlingar vi gör ska ha konsekvenser som gynnar andra oberoende om de gynnar oss själva.

Och detta kan vi göra även om vi älskar alla människor (inklusive oss själva) lika mycket. Kärleken, skriver Paulus, ”söker inte sitt” (1 Kor 13:5). Det ligger i kärlekens essens att utföra handlingar som först och främst gynnar andra, man behöver inte hata sig själv för det. Problemet med universialismen är att handlingar som gynnar andra endast utförs om de gynnar en själv. Altruismen däremot sätter andra i första rummet, och är en motpol till egoismen som universialismen aldrig klarar av att vara.

Vi har ett helt gäng egoister där ute – och här inne också, jag har länge varit en fruktansvärt egoistisk människa, och fortfarande handlar jag många gånger egoistiskt. Varje dag måste vi be om kraft att stå emot egoismen, både inom oss själva och ute i samhället. Och för att bekämpa den krävs det en stor dos altrusim. Du kommer märka att dina handlingar förändras radikalt om du lämnar universialismen och sätter enligt Bibelns uppmaning andra högre än dig själv och tänker på deras bästa, inte ditt eget. Det är inte hur ditt liv kommer se ut som avgör vilket jobb du ska ta eller hur du ska spendera din tid. Det är hur andras liv ska se ut. Du har gett ditt liv till Kristus, Han bestämmer över dig, du är – hur otroligt tungt det än är att erkänna – en spelbricka i Hans plan att rädda världen från det onda. Naturligtvis en fantastiskt högt älskad och värdefull spelbricka som Han varit villig att dö för. Men att vi alla är älskade har kyrkan varit rätt bra på att predika det senaste decenniet. Nu behöver vi återuppliva den sovande altruismen.

Dagenartiklar som (direkt eller indirekt) behandlar egoism, universialism och altrusim: 1, 2