Omvändelse och helgelse

I söndags var jag på två möten i Stockholm med David Owour, och jag blev positivt överraskad. Owour, från Kenya, är väligt skärpt och kunnig, och även om jag inte håller med om alla detaljer i hans eskatologi (som dock var sundare jämfört med andra knasigheter som finns där ute) delade han ett väldigt träffsäkert budskap om omvändelse och att leva heliga liv. Han började med att detaljerat beskriva en syn som han menade sig ha haft, där han såg två vigselringar i Himlen. Han insåg att den ena tillhörde Kristus och den andra kyrkan, men slogs av att de var så lika, den som tillhörde Kristus var inte större eller vackrare, utan de var likadana. Efter att tydligt poängterat att all profetia ska stämma överens med Skriften lästa han Upp 19:6-9:

Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, lik bruset av stora vatten och dånet av kraftig åska, och de sade:

”Halleluja! Herren vår Gud, den Allsmäktige, har blivit konung.
Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran.
Ty Lammets bröllop har kommit, och hans brud har gjort sig redo.
Åt henne har givits att klä sig i skinande, rent linnetyg.” 
Linnetyget är de heligas rättfärdighet.

Och ängeln sade till mig: ”Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han tillade: ”Dessa Guds ord är sanna.”

Owour predikade i över två timmar så det är svårt att sammanfatta, men med ovanstående Bibelord som utgångspunkt var kärnbudskapet att Jesus kommer tillbaka snart och vi måste förbereda oss genom att vända om från vår synd och leva i helighet och rättfärdighet, bruden måste göra sig redo för Brudgummen, och ”utan helgelse kommer ingen att se Herren” (Hebr 12:14).

Mängder med människor strömmade fram för att be Gud om förlåtelse och be om helgelse efter predikan. Vi kan inte leva som Världen när Jesus har friköpt oss med sitt blod. Vi kan inte. Vi måste rena oss, leva heliga liv fyllda av goda gärningar där vi tar avstånd från allt som inte behagar Gud. Man kan inte leva hur som helst som kristen. En tro som inte uttrycks i gärningar är död (Jak 2). Vi måste leva värdigt vår kallelse (Ef 4).

Alla väckelser jag känner till när stora folkskaror vänder sig till Gud kännetecknas av stor syndanöd och omvändelse, inte sällan med offentlig syndabekännelse. Detta finns det en enorm brist på i Sverige. Här utmålar vi oss själva som starka och heliga i oss själva, och där är kyrkan inget undantag utan tvärtom gäller detta snarare mer i kyrkan än på andra håll. En sådan högmodig inställning håller Gud borta ifrån oss. Vi måste ödmjuka oss, bekänna att vi är svaga, syndiga och smutsiga, så att Han fullständigt kan rena oss och göra goda gärningar genom oss. Är ni beredda att göra det? Är jag det?

En kommentar

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s