Första gången jag hörde ordet väckelse tyckte jag att det var stört. För det första lät det uråldrigt, med en böjning av ”väcka” som borde upphört 1850. För det andra fanns det inte i Bibeln. Varför envisades vissa kristna med att använda ett så gammaldags och obibliskt ord?
Så småningom förstod jag varför. Väckelse är ett kyrkohistoriskt ord precis som reformation eller frikyrka, som uppkom på 1700- och 1800-talet när man ville namnge det häpnadsväckande skeende som skedde när metodismen drog fram och förde mängder till tro eller när Det Stora Uppvaknandet förvandlade USAs religiösa karta för alltid. Man beskrev en process när kyrkan går från att vara sovande, avdankad och ljum till att bli levande, verksam och brinnande. Kyrkan vaknade och återgick till Bibeln. Och det var fullkomligt underbart.
Det är ju inte direkt det vi upplever i Sverige. Här krymper kyrkan och blir alltmer sekulariserad. Då kan man reagera på två sätt: antingen accepterar man det och resonerar att Gud kanske inte vill att vi ska ha väckelse, eller så ber och arbetar man hängivet för att vi ska uppleva väckelse igen. Jag har läst massvis med väckelserapporter, förra året studerade jag på frivillig basis stora delar av den karismatiska kyrkohistorien, och det var när jag läste om väckelsen på Azusa Street, som satte igång hela den karismatiska rörelsen (se klippet ovan), som jag insåg: vi måste ha detta. Vi måste gå tillbaka dit vi kommer ifrån. Vi måste ha väckelse.
Och i mina sammanhang har det välkomnats oerhört. Min församling satte igång en ekumenisk bön för väckelse en gång i veckan, Pannkakskyrkan som jag är aktiv i har väckelse i ungdomsvärlden som uttalad vision, Sthlms bönehus ber ivrigt för väckelse, bönegrupper jag är med i på Facebook ber för väckelse – överallt enas vi i att deklarera att Apostlagärningarna inte är en utopi, att kyrkan inte mår bra när så få kommer till tro och när så få under sker som i Sverige utan att vi behöver en sådan väckelse som Gud så många gånger sänt i forna tider.
Dock har jag upptäckt att det finns flera kristna som inte vill att vi använder ordet väckelse. Jag hade en ganska lång diskussion om detta på Twitter med flera personer igår. Det främsta argumentet om jag förstod det rätt var att det kan ge väldigt dåliga associationer för många. Osunda karismatiska sammanhang talar ofta mycket om väckelse. Jag minns TV-reportaget för några månader sedan från församlingen Arken som programledaren kallade en ”väckelseförsamling” där det visade sig att de tog 150 kronor i ”administrativ avgift” för att be för helande. Ett sådant gehasianskt beteende (2 Kung 5) vill inte jag förknippas med. Men räcker det då med att jag slutar använda ordet väckelse? Borde jag inte sluta använda ordet helande också, det lär ju till och med vara än mer förknippat med detta beteende? Ja, även bön, församling och kristen måste jag då sluta använda av omsorg om de som råkat ut för skadliga karismatiska sammanhang. Eller?
De som vill sluta använda ordet väckelse poängterar då att väckelse inte är ett Bibliskt ord. Men hallå, när begränsades det kristna vokabuläret till att bara innehålla ord som finns i Bibeln? Naturligtvis finns väckelse inte i Bibeln för där är kyrkan vaken. Väckelse är ett kyrkohistoriskt ord som uttrycker hur kyrkan har somnat men sedan återgår till sitt ursprung, till det bibliska. Så inledde de första pingstvännerna på Azusa Street det första numret av sin tidning The Apostolic Faith med orden:
”Los Angeles besöks av en väckelse med biblisk frälsning och pingst såsom Apostlagärningarna beskriver”.
På samma sätt var väckelse ledordet i Frälsningsarméns, Metodismens, Baptismens, Missionsförbundets, Helgelseförbundets, Örebromissionens, Alliansmissionens och de allra flesta andra frikyrkorörelsers (inklusive EFS) framfart över landet. Tillhör du en frikyrka har du med allra största sannolikhet ett väckelsearv. Och detta är det största problemet med att sluta tala om väckelse: då tar vi indirekt avstånd från väckelsefenomenet.
Jag insåg detta när jag läste en kommentar på en annan blogg där kommentarsförfattaren sa att han ”fullkomligt avskyr orden väckelse och frälsning”. Det var absolut inte första gången jag fick höra att folk ogillar mina favoritord och vill att de ska sluta användas, jag har hört på Twitter flera gånger att jag ska sluta använda dessa ord tillsammans med evangelikal, karismatisk mm – men då insåg jag att det inte går att separera ord och fenomen. Om man som jag skulle läsa igenom stora delar av väckelsehistorien, alla under som skett, alla som kommit till tro, all bön, hängivenhet och glädje, skulle man då säga att man avskyr ordet väckelse? Naturligtvis inte! Om man vill avskaffa ordet väckelse beror det på att man ogillar fenomenet. Så om vi gör som kritikerna säger och tar avstånd från ordet tar vi avstånd från fenomenet.
Det är något vi omöjligen kan göra när väckelse är så oerhört gott, det är när Guds Rike bryter fram i glans, när Anden regerar, när kristen kärlek lyser och när jublande, innerlig glädje fyller kyrkorna. Vi kan kritisera osunda karismatiska sammanhang för framgångsteologi och andligt missbruk men aldrig för att de gillar väckelse. För väckelse är något vi alla bör ivrigt be och arbeta för. Helgonen på Azusa Street gav oss ett exempel att följa, de visade att Apostlagärningarna inte slutade i kapitel 28 utan att Gud förmår sända pingsteld igen. Han förmår sända väckelse till Sverige. Och det finns inget mer underbart i detta liv att uppleva än det. Kom, Helig Ande!
Hela Pingsten 
Nu tycker jag att du säger emot dig själv en aning broder. Å ena sidan säger du att ordet ”väckelse” härstammar från 17-1800-t, å andra sidan menar du att ordet hänger ihop med fenomenet. Skulle allt det som du lägger i ordet väckelse inte existerat innan 1700-t? Självklart inte. Väckelse och förnyelse har alltid varit en del av kyrkans historia. Därför håller jag inte med om att man behöver fortsätta använda ordet väckelse även om man kan längta efter det du lägger i ordet.
GillaGilla
Hej Kristoffer! Det jag ifrågasätter är behovet av att ersätta ordet väckelse med något annat. Det var det ord som ständigt återkom i de protestantiska förnyelserörelserna sen 1700-talet, och då blir det indirekt ett avståndstagande om man vägrar använda det ordet.
Naturligtvis kan man byta ut ordet väckelse mot något annat. Återvändande eller nåt. Och det är helt korrekt att rörelser som till exempel klosterrörelsen, franciskanerna, kelterna och anabaptisterna inte använde det ordet trots att de liknar det metodismen och pingströrelsen sedan åstadkom. Men vad är poängen med att kalla väckelse för något annat? Som jag skriver ovan måste man avskaffa en hel rad ord för att inte förknippas med osunda kristna rörelser. Och när man slutar tala om väckelse blir det ett avståndstagande från de historiska väckelserna, som de flesta frikyrkorörelserna har en djup identitet i. För nu när ordet väckelse existerar är det djupt sammankopplat med fenomenet, och om man älskar fenomenet finns bara en anledning att avskaffa ordet, och det är om det i sig uttrycker något negativt. Ungefär som att välgörenhet bytts ut till bistånd eller handikappade till funktionshindrade. Inte för att man tycker illa om bistånd och funktionshindrade, utan för att ordet i sig är dåligt. Om man tycker att det är något dåligt med själva ordet väckelse, typ att en parallell till sömn är kränkande eller nåt, då finns ett argument för att byta ut det. Men det är inte de argumenten som förts fram.
Gud välsigne dig!
Micael
GillaGilla
Ytterligare tankar och frågor att reflektera över:
Har kanske inte så mkt emot ordet väckelse i sig men skulle önska att de som använder det funderar över om de vill inspirera eller skuldbelägga. Min erfarenhet är att det ofta används på sätt som frammanar känslor av skuld istället för att inspirera. Och detta ofta på ett väldigt generellt sätt vilket inbegriper ett vi och dom tänkande som inte känns sunt. Ett tänk och en retorik där de som talar om väckelse och som brinner för den på mest synbara sätt är ”riktiga”, ”bra” eller ”brinnande” kristna medans de ”andra” ”sover” eller är ”apatiska”. Visst kan en syndainsikt höra ihop med väckelse men om denna insikt kommer från DHAs manande tror jag inte msk oxå behöver eftersträva att skuldbelägga, särskilt inte i Kristna sammanhang. Är vi inte snarare kallade till att bygga upp och lyfta upp varandra? Behövs konstruktiv kritik så gör den väl oftast mest nytta i det lilla sammanhanget?
Sedan undrar jag också över detta med sömn och väckelse som liknelse? Sover gör vi för det mesta när vi är trötta, för att vi behöver det inte för att vi är lata eller oengagerade. Bidrar detta faktum till känslan av oförtjänt skuld när det svenska ordet väckelse används? Engelskans reviwal, återupplivande, är det en bättre beskrivning av vad vi längtar efter? Den som sover längtar väl inte efter att väckas om hen inte har en mardröm? Den som är sömnig, uttråkad, slö däremot längtar kanske efter att återupplivas? Efter att fönstret ska öppnas och ny frisk luft blåsas in i livet. Är det inte det väckelselängtan handlar om? Hur kan vi inspirera varandra till att gå till vår tids öppna fönster istället för att skuldbelägga varandra för att inte vara tillräckligt väckelsebrinnande? Inte hade väl den första pingsten blivit hjälpt/blivit av för om de rädda lärjungarna hade börjat skuldbelägga varandra? Om inte så bör väl inte vi göra samma sak?
Till sist undrar jag, vem eller vilka är det som ska väckas? Är det kyrkan eller omvärlden? När msk involverade i Azusa stress väckelsen skrev att LA behövde väckelse, avsåg de då det kristna LA eller det ickekristna?
GillaGilla
Hellre kall eller varm än ljummen.Jag är ju lite gammeldags eftersom det var följande jag läste och lyssnade på när jag tog emot Guds gåva att tro 39 år 1987. John Wesley, Moody, Jones, Mangs, Reichman m.fl. Dom äldre utan mikrofoner och teknik blev föregångare i väckelserörelsen, Mangs hade mikrofon men hördes inte högt i alla fall. Jag har tack och lov Mangs sista predikan i Oslo 1989, på video och dvd. Vi kan bara själva som kristna vara väckande. Mangs understryker att vi ska inte vara rädd för att låta Helig Ande få fritt spelrum. Vi ska inte rädas människors ev. ovilja men många många vill prata och höra varhelst vi befinner oss. ”Det är Gud som gjort oss modiga” Birgitta Asp
GillaGilla
Well put! Bra formulerat och en riktig tankeställare. Funderat en hel del själv över delar av kristenhetens väckelseiver och vad vi lägger i begreppet. Många ser ju väckelse som en magisk krydda i Gudstjänstlivet som gör att folk strömmar till medan vi sätter oss på läktarn och tittar på. I den meningen tror jag inte på väckelse.
Sedan är frågan om hur Gud sänder väckelse. Någon av de gamla profeterna i GT sade något i stil med ”hur ska jag lära dig bedja om inte genom nöd?”. En känd evangelist har rest land och rike runt och talat om miljontals svenskar som skall komma till tro i en ”väckelse” sista tiden. Finns det då inte en fara i att vi slutar arbeta för Gud och sätter oss och väntar på denna fantastiska väckelse som liksom skall göra jobbet åt oss?
Alltså – tillhör dem som längtar efter väckelse men ifrågasätter vad vi lägger i begreppet. Jag anar att det som ligger framför Församlingen är en stor nöd och (ännu) svårare tider där vår tro sätts på prov och vi luttras och förbereds för Herrens återkomst. Blir detta en form av väckelse? Kanske inte det vi tänkt oss, men ändå….
Shabbat Shalom
/Daniel
GillaGilla
Ett av de största problemen jag har med fundamentalistisk och karismatisk kristendom är att den (obs! min tolkning) utgår från vissa specifika ord,uttryck och meningar, företrädesvis bibelcitat, och kungör att dessa ord enbart kan tolkas på ett sätt vilket lika självklart är det sätt som uttolkaren väljer att tolka dem. Det är tämligen ovanligt att ett enskilt ord, oavsett sammanhang, väcker exakt samma inre bilder, känslor och tankar för varje enskild person som utsätts för dem och tolkningsvariationen växer närmast exponentiellt för varje ytterligare ord som kopplas på. Att vi trots allt någorlunda lyckas begripa vad vi menar i olika sammanhang handlar om att vi lär oss ungefär vad vi avser med vissa ord och uttryck men det innebär också att fackuttryck i en bransch betyder något helt annat i en annan bransch. Alltså, om jag vänder mig till en person som inte delar min kontext kan jag således inte vara helt säker på att det jag säger uppfattas på det sätt jag avser. Jag måste anpassa mitt språkbruk och kan lika lite som jag kan anta att alla förstår vad jag menar tolka in andra saker i det som sagts. Sådant som jag inte har belägg för. För att kunna göra det behöver jag veta vad den andre personen har för kunskap, erfarenhet och så vidare. Jag kan ana och gissa men definitivt inte för en tredje person ge uttryck för vad den förste har sagt med mindre än att jag intecknar citatet för just vad det är. Ett citat och min egen antagna tolkning. Detta syndas det enligt min erfarenhet grovt med i kyrkans värld. (Och i rättvisans namn en hel del andra sammanhang också)
Nu till min kärnpunkt. Du bygger ett resonemang kring att vissa personer vill byta ut ordet väckelse baserat på ett citat i ett kommentatorsfält i en annan blogg där någon skrivit att han ”fullkomligt avskyr orden väckelse och frälsning”. Det citatet kändes oerhört bekant och jag är tämligen, men självfallet inte helt, säker på att det var min kommentar du läst. För så är det. Jag inte bara avskyr dessa ord. Jag har till och med svårt att skriva dem för att de fyller mig med illamående. Det ditt resonemang leder fram till är att ”Om man vill avskaffa ordet väckelse beror det på att man ogillar fenomenet. Så om vi gör som kritikerna säger och tar avstånd från ordet tar vi avstånd från fenomenet.” Visst, så kan det vara och jag kan inte tala för de övriga källor du har för ditt resonemang men om du antar att det är min bevekelsegrund har du fel. Du har i så fall antagit något, gjort en tolkning som blivit till en sanning. Det jag skrev i den ursprungliga kommentaren var egentligen en bisats och jag sa inget om att avskaffa ordet eller om fenomenet i sig. För mig är det är själva ordet och de associationer som de väcker som är problemet och det är en helt annan sak. En sak som egentligen är en helt annan historia som du faktiskt inte vet något om och således kan du heller inte göra publika antaganden om den. Bara så att du vet!
GillaGilla
Hej Staffan! Tack för din kommentar!
Jag skulle vilja be dig läsa igenom https://helapingsten.wordpress.com/2012/03/22/det-gar-visst-att-veta-vad-gud-vill/ där jag beskriver problemen med postmodern relativism. Det finns nämligen sanna och rätta tolkningar, och de är inte alltid svåra att komma fram till, något relativister ofta blundar för.
Det var mycket riktigt din kommentar jag läste, men jag blir lite förvirrad av det du nu skriver. Du säger alltså att du avskyr dessa ord till den grad att du mår illa av att skriva dem, men att du inte på något sätt ogillar fenomenen i sig. Jag förstår verkligen att dessa ord är riktigt starkt betingade hos dig med något så hemskt att jag knappt kan föreställa mig det. Men jag ställer frågan till dig: sätter du din frälsning högst av allt och verkar ivrigt för att andra ska bli frälsta? Och ber och arbetar du hängivet för att en omfattande väckelse med frälsning och mirakler ska svepa över vårt land? Om det är så, om du älskar fenomenen men avskyr orden, har jag fel och får be om ursäkt för att jag utgick från din kommentar när jag skrev det ovan. Men något säger mig att du ändå inte kan svara ett klockrent ja på de frågorna. Jag ser att du i ditt avståndstagande från ”fundamentalistisk och karismatisk kristendom” (är det verkligen samma sak?) har intagit en väldigt relativistisk position där kontextualitet är ledordet. Därför skulle jag gissa att du tänker att mina frågor är oerhört svåra att svara på eftersom det finns så många tolkningar av frälsning och väckelse och vi vet inte om vi delar samma. Det i sin tur handlar också om normativa värderingar av orden, beroende på vad vi tolkar orden som ser vi dem som mer eller mindre positiva/negativa. Nå, om vi verkligen tokälskade fenomenen, våra tolkningar av orden, men avskyr orden, då lär vi känna ganska mycket smärta när vo uttrycker vår avsky av beteckningen av det vi älskar. Ungefär som att älska sin hund medan man betingat dess namn med något avskyvärt. En sådan situation lär vara olidlig, och det behöver man gudomlig hjälp att helas ifrån, men problemet kan också ligga i att man avskyr orden just för att man avskyr aspekter eller bakomliggande tankegångar.
Hoppas du hängde med i mina tankar. Gud välsigne dig, jag ska verklugen be för dig!
Micael
GillaGilla
Jodå, jag hänger med i resonemanget men innan jag svarar det jag i en mer egentlig kontext kanske och/eller de facto inte kan svara på är det kanske läge att konstatera att vare sig begreppen postmodernism eller relativism är helt entydigt definierade och även om jag kan känna mig dragen till bägge förhållningssätten utan att därmed, på relativistiskt (sic!) manér ”go all in” så befinner jag mig filosofiskt i gränslandet mellan positivism, utilitarianism och skepticism. Och i teologiska termer definierar jag mig närmast som en tvivlande agnostiker.(Känn på den, du!) Fast om du nu genom dessa termer byggt upp en bild av mig är den med stor sannolikhet fel eftersom dessa specifika definitioner dels är subjektiva, dels bygger på en teoretisk tankemodell och dels är föremål för skilda tolkningar baserat på våra, sannolikt, skilda kontextuella förhållanden.
Alltnog, i ursprungskommentaren kring begreppet ”väckelse” har jag inte berört något annat min personliga avsmak för ordet vilken baseras på associationer som du rimligen inte kan känna till. Jag har intill nu inte berört något om personlig avsmak för företeelsen i sig. Och det är egentligen det som hittills varit föremålet för diskussionen. Orden, inte företeelsen. Förvisso skulle jag kunna låta detta bero men eftersom du ändå är (föga förvånande – det skall erkännas) essensen på spåret så – visst känner jag avsmak för fenomenet men det är först nu som jag bekräftar detta. Det är alltså för tydlighetens skull inte så att jag sätter mig ner och ”ber” för att en ”väckelse” skall svepa över landet och att människor en masse skall bli ”frälsta”. No, no! Men fortfarande, bevekelsegrunden känner du fortfarande inte till. Och förlåt om jag väljer att vara lite hemlig men det finns skäl till det. Ur ett personligt perspektiv oerhört starka skäl. Precis lika starka som att jag har svårt att använda de specifika och berörda orden och väljer att citationsmärka dem.
Jag tackar för länken men, vilket du naturligtvis inte kan veta, språkbruket gör det svårt för mig att ta till mig essensen. Det är på samma vis frånstötande som de enskilda begreppen vi berört. Däremot gillar jag din bild av att älska sin hund men att betinga namnet med något avskyvärt. För mig är det kyrkan själv som varit ganska duktig på att leka Pavlov. På nysvenska: kyrkan gav jycken ett namn som jag inte hade kontroll över, typ. Självfallet utan att känna till vad just jag tänker, känner och tolkar i den specifika situationen utan mer köra på med en standardlösning ad modum formulär 1A. Men man kan kanske också banalisera diskussionen med att jämföra mitt fröhållande till kyrkan/kristendomen med en skilsmässa. Jag glömmer inte mitt ex, jag kan uppskatta och har goda minnen av och med vederbörande men samtidigt i vissa situationer och av vissa ord triggas den avsmak som gjorde att jag valde att avsluta förhållandet. Och för den filosofiskt intresserade kan det i detta sammanhang vara intressant att fundera över hur många skilsmässor du, eller någon annan som läser detta, nu föreställer sig att jag har erfarenhet av? Så länge den kunskapen inte finns – hur skall någon då kunna ha en åsikt om relevansen i mina kommentarer? (Och därmed blev jag så där postmodernt relativistisk du sannolikt definierat mig som redan…)
Det finns fler som ber för mig. Med olika bevekelsegrunder. Helt okej för mig. En dag kommer vi att veta vem som hade rätt. Samtidigt kan jag ifrågasätta Gud (om han nu finns) varför han krånglade till min hjärna så till den milda grad att jag överhuvudtaget skulle behöva hamna i sådana här diskussioner… Hade det inte varit enklare att skapa alla människor till viljelösa mähän? (En fråga som i ett filosofiskt perspektiv sannolikt är betydligt intressantare att försöka kategorisera än att besvara.)
Salve!
GillaGilla
Hej igen Staffan! Det var alltså det jag misstänkte, av den enkla anledningen att jag tror det år omöjligt att separera ord och fenomen. Men men, huvudsaken är inte vem som har rätt utan att du blir läkt från det förfärliga du varit med om. Och Gud vill befria oss från tvivel, upplysa oss med sanning och visa sig för oss. Kolla gärna in https://helapingsten.wordpress.com/gudsgarningar/ och länkarna där. Närma dig Gud så närmar Han sig dig.
Må Han välsigna dig rikligt!
Micael
GillaGilla
Väljer att ignorera vissa delar i ditt budskap och fortsätter läsa så objektivt jag bara kan – det är väl storsint av mig?
Men jag hävdar alltså motsatsen. Ord och fenomen är förvisso på den personliga nivån sammanlänkade men är det inte på populationsnivå. Även om en rullebör exakt beskriver vad det handlar om för alla skåningar så hänger inte resten av Sverige med i skottkärran. Om vi säger att en person är händig betyder det för stora delar av befolkningen att vederbörande besitter någon form av praktiska färdigheter medan i vissa delar av Bergslagen att personen i stället är lite konstig. Eller lite eljest som de i Västerbotten benämner samma sak vilket dock inte är självklart i andra delar av Sverige. Och är min upplevelse av skåningar, bergslagsbor eller västerbottningar baserat på att ett fåtal av dem är rena idioter kommer, hur statistiskt driven jag än är och borde veta att jag näppeligen har ett representativt urval, min instinktiva reaktion redan när jag hör dialekten att leda mitt känsloläge i en viss riktning. Visserligen omöjligt för den andra personen att veta men inte desto mindre en reell känsla för mig och som därför när det gäller begrepp som kan förväntas väcka känslor borde ha beaktats. Och om ord och fenomen för oss som individer är sammanlänkade men mellan oss separerade bör därför strävan efter en så klar och tydlig språkbild som möjligt vara central. Jag anpassar mitt språkbruk helt enkelt. It’s as simple as that, som någon utlänning skulle ha sagt. (Vad väckte ”utlänning” för associationer förresten? Fundera på det och om det finns någon bäring på den tes jag driver.)
GillaGilla
Först behöver bara evangelium börja förkunnas i detta landet igen.
Det råder ett stort ”VE” över sverige för man förkunnar inte evangelium.
Ve alla predikanter som tvistar Guds ord för att försöka anpassa det efter den fallna människan
Varför be om väckelse om man inte ens kan förkunna evangelium först?
Först börja förkunna ett sant evangelium sedan kan man börja be om väckelse.
GillaGilla
Intressant läsning. Jag har också funderat på ORD. I bibeln talas om ”skörden” och ”skördemän” men då rör det väl sig om de som aldrig varit ”vakna”, eller? Vid en del tillfällen omvände sig Israels folk i stor skala från det som inte behagade Gud och sökte hans vilja – är det inte det som evangeliska ska göra också? Omvända sig?
Och ordet ”frälst” i GT betyder ju att bli räddad från onda människor och onda ting, och finns bara i några få verser i NT, så det ordet förstår man inte heller. Såsom jag förstår det hela så kom människor till tro på att Jesus var / är Guds SON, och sedan uppmanas de att omvända sig från det som inte behagar Gud (och för att veta det får man läsa sin bibel) och sedan skulle man ”arbeta på sin frälsning” då man aldrig blir perfekt. Så att kalla människor ”frälsta” har jag alltid tyckt varit konstigt. Skulle vara intressant att höra andras tankar om ovanstående.
GillaGilla
Det är vanligt att ta frälsningen för en och samma frälsning när ordet nämns i NT. NT talar faktiskt om olika frälsningar på olika ställen, även om samma ord används.
Man brukar dela upp det i 3 olika ”frälsningar”.
1) Rättfärdiggörelsen – Du blir räddad/frälst ifrån syndens skuld.
Titus 3:4-6
”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, FRÄLSTE han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare.”
Rättfärdig blir du genom tron på Jesus allena, men en tro som bevisar sin äkthet genom gärning (bl.a. omvändelse).
2) Helgelsen – Du blir befriad/frälst/räddad från syndens makt.
Andens verk i den troendes liv. Helgelse är en frukt av rättfärdiggörelsen, alltså inte bara något du presterar fram. Du är inte mer rättfärdiggjord efter 20 år som kristen, men du bör vara mer helgad. Synden kommer alltså få mindre och mindre grepp i ditt liv generellt sett. Det är olika mycket beroende på vem man är eftersom vi alla är grenar i Kristus som mognar och växer olika fort. Men oavsett fort eller långsamt bör man alltid se en glimt av ökad helgelse i den troendes liv allt eftersom tiden går.
”9 Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom.” (Romans 8:9)
Med denna versen i tanke blir det också lättare och förstå varför vi utan helgelse inte heller kommer att se Herren (Hebreerbrevet).
Frälsningen i helgelsen: Hebrews 7:25…
”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” Har du alltså synd i ditt liv just nu, kan du genom Jesus bli frälst och befriad ifrån det.
3) ”Glorifieringen” – Ordet nämns ej i bibeln men syftar på Herrens ankomst där vi blir frälsta från syndens närvaro och allt vad synd innebär. Våra kroppars frälsning rättare sagt.
Detta är den frälsningen som bibeln talar om nästan alla gånger när ordet ”frälst” nämns. En frälsning återstår för Guds folk. Vi har fortfarande ett lopp att springa och de som (Jesus sade detta): håller ut intill slutet kommer bli frälsta. (Matteus 24:13).
Hebrews 9:28
”så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.”.
Romans 8:24-25
”Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.”
Här är det alltså glasklart att det finns en frälsning som ännu inte är uppfylld. För om vi hade sett frälsningen som talas om, så hade det ju inte varit ett hopp. Men nu är det i hoppet som vi blir frälsta, och därför håller vi ut.
1 Peter 1:8-9
”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är PÅ VÄG att vinna målet för er tro, era själars frälsning.”
Dessa tre ”frälsningar” kan man hitta i Romarbrevet 6:22:
”Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, …”
(Rättfärdiggörelsen)
”blir frukten att ni helgas …”
(Helgelse, alltså ett mer heligt liv. En frukt av det första.)
och till slut får evigt liv.
(Glorifiering. Evigt liv återstår, då vi skall bryta upp och alltid vara med Herren).
När vi arbetar med bävan och fruktan på vår frälsning, helgar vi oss och lever i behag inför Gud mer och mer i vetskap om att vi ännu inte är helt frälsta och att en dom återstår.
Detta blev väldigt långt, men det är något som jag på senare tid fått upp ögonen väldigt mycket för. Vi talar till största del om frälsningen i våra kyrkor som något passerat, men aldrig om frälsningen som något som vi längtar efter eller som skall komma, vilket NT gör allra mest?
Guds frid!
GillaGilla
Angående evangelisation, så vet man ju att evangelium sprids genom under och tecken. Det står för övrigt i Apostlagärningen att de ber att ”ge dina tjänare frimodighet och bekräfta ditt ord med tecken och under”, så jag välsignar Gud för pannkakskyrkan och farfars restaurang och annat jag läst här! Urvattnad kristendom tycks inte attrahera någon. Ofta tyckerr jag att man verkar vilja locka folk till en kyrkolokal och inte till Jesus själv. Detta gäller främst Svenska Kyrkan som genom detta bara tappar fler och fler.
GillaGilla