Låt kyrkorna ha sommaröppet!

Jag älskar sommargudstjänsterna i min församling! Mellan juni och augusti flyttar min  husförsamling Mosaik ut i stadsparken i Uppsala. Om det skulle regna har vi en backupplan hemma i någons hem, men de flesta gånger skiner solen och vi njuter av picknick, lovsång och Jesushistorier i gräset. Flera gånger har syskon från andra församlingar joinat oss, eftersom flera byggnadsförsamlingar lider av ovanan att stänga ner på sommaren.

Orsaken är att många församlingsmedlemmar sticker iväg och/eller att pastorerna går på semester. Vissa byggnadsförsamlingar kör på ändå, andra gaddar ihop sig och kör gemensamma gudstjänster med andra församlingar för att det inte ska bli så ensligt i lokalerna. Men somliga tar alltså ”sommarlov” och stänger ner all verksamhet.

Jag skulle säga att detta är ett systemfel som är en konsekvens av byggnadsförsamlingar otympliga struktur. Byggnadsförsamlingar är till sin natur oflexibla och har svårt att hantera när antalet gudstjänstbesökare både krymper och ökar. Byggnaden har ju samma storlek hela tiden, så om församlingen växer måste de spendera miljoner och åter miljoner på utbyggnader eller en ny lokal, och om den krymper tvingas de göra detsamma eller stänga ner. Idealantalet gudstjänstbesökare anses dessutom ofta ligga på över hundra personer, vilket gör att när tio eller tjugo personer kommer – vilket var standard i de bibliska husförsamlingarna – anser man att då kan man likagärna ta sommaruppehåll tills fler kommer tillbaka.

Därtill anses gudstjänsten alltför ofta vara en show, ett skådespel, där pastor, lovsångsteam och tekniker ska leverera ett program medan lekmännen ska vara passiva och ge pengar för framtida shower. När pastorn och de andra aktiva går på semester anses lekmännen inte kunna hålla en sammankomst själva, och därför stänger man ner verksamheten och tvingar dem att uppsöka andra församlingar.

Bibeln tecknar dock en annan församlingsmodell. Alla bibliska församlingar var husförsamlingar som samlades i hemmen samt på offentliga platser – både dessa sammankomster var gudstjänster som alla lärjungar förväntades hänga med på (Apg 2:46). Även stora församlingar som den i Jerusalem med över 5000 medlemmar samlades i hemmen. En och samma församling kunde alltså ha hundratals husgrupper, men de slösade inte pengar på byggnader. Detta gjorde dem oerhört flexibla och de kunde utan problem växa i raketfart – ju fler medlemmar i församlingen desto fler hem att samlas i, utan extra kostnad. Varje husgrupp leddes troligtvis av en äldste, presbyter (Apg 20:17), och nya äldste tränades snabbt av mer erfarna ledare.

Nu krympte inte de bibliska församlingarna särskilt ofta, inte ens under förföljelse, och det fanns inget skäl för de urkyrkliga aktivisterna att sticka till sommarstugor eller Thailandsresor när det fanns fattiga människor att ge sina pengar till. Men om antalet av något skäl skulle minska vissa perioder skulle det inte vara några problem – man slår bara ihop husgrupper och fortsätter med de dagliga utomhusmötena som vanligt.

Nu kanske någon invänder att många husgrupper också tar sommarlov. Och visst förtjänar husgruppsledare ledighet, det kan bli ohållbart att alltid ha husmötena i samma hem året om. Men just därför bör vi lyfta fram lekmännens bibliska roll och betona att man kan hålla en gudstjänst även om man saknar teologisk utbildning (hur länge hade Stefanus och Filippus gått på bibelskola tror ni?) ”Låt oss inte överge våra sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra” säger Bibeln (Hebr 10:25), och det gäller även på sommaren.