Karismatisk aktivism genom kyrkohistorien

Idag har jag anlänt till fantastiska Frizon där jag är funktionär i det nystartade fantastiska Laboratältet. Imorgon kommer jag och fantastiska Frida Lindberg hålla ett seminarium på temat Aktivism i Andens kraft. Jag kommer tala om hur tecken och under har förenats genom kyrkohistorien, och nedan är mina anteckningar. Observera dock att på grund av tidsbrist och lathet har jag inte varit kreativ nog att skriva eget material, så mycket av det nedan är kopierat från tidigare blogginlägg, Wikipedia eller andra bloggar.

Fornkyrkan

Goe gamle Justinus

Goe gamle Justinus

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur både pacifism och egendomsgemenskap var utbrett i den tidiga kyrkan. Samma sak gäller Andens gåvor. Här är tre citat från tre inflytelserika kyrkofäder som illustrerar hur tankegångarna gick hos apostlarnas arvtagare:

Justinus Martyren (100-160) skrev i sin Första apologi:

”Många av vårt folk, oss kristna, har helat och fortsätter än idag hela i varje del av världen, och även I vår stad (Rom) blir flera som är besatta av onda andar helade. […] Profetiska gåvor finns också hos oss även idag. Du må se hos oss både kvinnor och män som har gåvor från Guds Ande.”

”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.”

”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.”

Irenaeus av Lyon skrev i Adversus Haereses:

”Några har sannerligen och säkerligen kastat ut demoner, så att människor om och om igen blir renade från onda andar, tror och tas emot i kyrkan. Andra har fått kunskap om saker som ska ske, genom syner och profetiska meddelanden; andra botar de sjuka genom handpåläggning och ger dem hälsan tillbaka. Och, som sagt, har även döda blivit uppväckta, och fortsätter leva med oss i många år.”

”Istället för tionde, som Lagen beordrade, sade Herren att vi ska dela allt vi har med de fattiga.”

”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem, över hela jorden förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”

Och Tertullianus skrev i sina verk Ad Scapulam, Apologicum och De Corona Militis:

”Hur manga män av rang, för att inte tala om vanligt folk, har blivit befriade från demoner och botade från sjukdomar!”

”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.”

”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.”

Ökenväckelsen

Från 300-talet och framåt växte den konstantinska maktkyrkan fram, och radikaliteten flyttade ut i öknen och så småningom klostren. År 271 sålde egyptiern Antonius allt han ägde och började leva som eremit. Efter att ha brottats med djävulen psykiskt och fysiskt och stängt in sig i 20 år för att be startade han det alla första munkklostret ute i den egyptiska öknen. En munk skulle leva mycket enkelt, äga allt gemensamt med bröderna, ständigt be, lära sig Skriften utantill och befria människor från andligt förtryck.

Berättelserna om ökenfäderna är fascinerande. De hade en oerhört radikal syn på pengar, själva hade de sålt allt och de uppmanade rika att göra likadant och inte behålla sitt överflöd för sig själva när människor svälter. De stämplade framgångsteologi som en irrlära och varnade ständigt om rikedomens lockelser. Samtidigt var de oerhört karismatiska. Det berättas om Makarios Egyptiern att han utfärdade sex helanden per dag i genomsnitt. Antonius drev i Jesu Namn ut demoner från alla som kom till honom. Paulos den Enfaldige, Benjamin den sjuke… listan kan göras lång på de som tjänade människor med sina nådegåvor. Alla poängterade att de inte kunde gör något i egen kraft och gav alla ära till Jesus.

Syncletica

Syncletica

Det fanns också många ökenmödrar. Bland dessa ” kan nämnas den heliga Syncletica från Alexandria. I unga år tilldelades Syncletica ett enormt arv som hon omgående distribuerade bland de fattiga i Alexandria. Därefter drog hon tillsammans med sin blinda syster ut i öknen, blev eremit och utförde fram till sin död 350 e.Kr. allehanda mirakel för de fattiga pilgrimer som samlades vid hennes sida.

Mest uppseendeväckande är annars den pikanta berättelsen om en reformerad prostituerad kvinna som gått till hävderna under namnet den heliga Maria av Egypten (344-421 e.Kr.). För att kunna tjäna den Allsmäktige klippte Maria sitt hår, tog på sig en mans tunika och utgav sig för att vara eunuck. Som eunucken ”Marinos” fick Marina tillåtelse att tjäna sitt uppehälle som munk i ett avlägset ökenkloster.

Emellertid anklagades snart ”Marinos” för att ha gjort en kvinna med barn och uteslöts omgående från gemenskapen. Utan att klaga ägnade sedan den godhjärtade ”Marinos” återstoden av sitt åt att uppfostra barnet. Först vid sin död, då det framkom att Marinos i själva verket varit en kvinna, insåg munkarna sitt misstag och bad till Gud om syndernas förlåtelse och den saliga Marias frälsning. Kort därefter helgonförklarades den före detta kurtisanen.

Helgonberättelser

Martin av Tours

Martin av Tours

Vid sidan av munkarna och nunnorna finns det otaliga berättelser om helgon under senantiken och medeltiden som förenade Andens kraft med fred och rättvisa. Martin av Tours var en romersk soldat som efter att han mött Kristus vägrade strida. ”Jag är en Kristi soldat!” sa han och lämnade armén. Hans omvändelse hade orsakats av att han gav halva sin mantel till en fattig, naken tiggare. På natten hade Jesus visat sig för honom i en syn och tackat honom för manteln.

Katarina av Siena var en nunna som ägnade sig åt sjukvård och att söka Gud. Hon hade många syner, uppenbarelser och profetiska upplevelser. Hon ägnade sig också väldigt mycket åt fredsmäkling:  I synnerhet var hon angelägen om att få ett slut på babyloniska fångenskapen i Avignon samt att mäkla fred mellan Italiens republiker och furstendömen. Med påve Gregorius XI förde hon en långvarig brevväxling, där hon uppmanade honom att ändra prästerskapet och förvaltningen av Kyrkostaten.

Och sen har vi förstås Franciskus av Assisi. Han växte upp i en rik överklassfamilj i Italien, älskade njutningar och lyx, och drömde om att bli riddare. Han deltog därför i ett slag men tillfångatogs som krigsfånge. Under fängelsevistelsen funderade han på om detta verkligen var Guds vilja – och kom fram till att det inte var det. Han fördjupade sig i den kristna tron och fastnade en dag för Matteus 10:7-10: Och där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva, ge det som gåva. Skaffa er inte guld, silver eller koppar i era bälten, inte lädersäck för resan, inte två livklädnader, inte sandaler eller stav. Ty arbetaren är värd sin mat. Han insåg att man som kristen inte kan vara rik utan sålde allt och gav dels till de fattiga, dels till renoveringen av ett kapell. Resten är historia.

Franciskus

Franciskus

Det finns en massa roliga berättelser om Franciskus. När han funderade som mest på hur ett kristet liv ska levas men ännu inte hade sålt allt mötte han en dag en spetälsk som satt vid vägkanten och tiggde. Han äcklades av mannens utseende och gick snabbt därifrån. Men genast insåg han hur hemskt han hade agerat och sprang tillbaka för att ge tiggaren massa pengar. När han sedan gick därifrån för andra gången insåg han att han hade agerat av ren pliktkänsla och samvetskval och inte av kärlek. Så han vände tillbaka ännu en gång, gav den spetälske sina dyra kläder och tog i sin tur på sig hans trasor, och avslutade med att ge tiggaren en fet, våt kyss på munnen. Det var Kristuslikt handlande.

Franciskus predikade och praktiserade yttersta enkelhet i en tid då lyx och överflöd hyllades av kyrkan, han predikade och praktiserade fiendekärlek i en tid av korståg (han for t.o.m. själv till mellanöstern för att missionera bland muslimerna i kontrast till krigandet mot dem), och han predikade och praktiserade karismatik i en tid då detta inte alls var särskilt utbrett. Gud utförde många helanden genom Franciskus, och han är känd för att vara den förste som mottogstigmata, Jesu sår på händer, fötter och i sidan, efter att ha sett en syn. Även om franciskanerorden som han grundade spädde ut radikaliteten efter ett tag blev Franciskus liv en jordbävning för hela den världsvida kyrkan, och hans kärlek till Jesus har satt spår än idag. Låt oss följa Jesus lika radikalt som han.

Valdensarna

Pierre Valdes hade genom en väns plötsliga död 1176 uppskrämts för sin själs frälsning, börjat läsa evangelierna och gripits av det genom de franska vandrarpredikanterna från 1100-talets början levandegjorda idealet om Jesu efterföljd i fattigdom och apostolisk vandrarpredikan (imitatio Christi). Det rådde då svår dyrtid i Lyon; Valdes skänkte bort hela sin förmögenhet för att lätta den, övade själavård bland de fattiga och översatte delar av evangelierna för spridning bland dem. Där fann han också hänförda anhängare, amici (vänner), och även medhjälpare i att predika bot och fattigdom. Dessa senare bildade den egentliga societas (samfund), ett av Valdes lett asketiskt predikarsällskap, vanligen kallat ”de fattiga från Lyon” (latin pauperes de Lugduno); valdenserna började inte som en sektbildning.

Biskopen i Lyon förbjöd dem förgäves att predika; de vädjade till lateransynoden 1179, som för dem stadfäste det tredubbla löftet (fattigdom, kyskhet, lydnad), men förbjöd dem att predika utan klerus tillåtelse. Denna tillåtelse gavs ingenstans. Med den energiske Valdes hade emellertid medeltidens lekmannaaktivitet nått en punkt då den inte längre kunde bindas genom kyrkligt maktbud. Han och hans vänner upphörde inte med sin verksamhet; och de började öva kritik på kyrkliga inrättningar och erkände blott tre sakrament (dop,nattvard,bikt); likaså förkastade de edgång och dödsstraff. Då fördrevs de 1182 från Lyon och bannlystes tillsammans med katarer,humiliater ochalbigenser av påven Lucius III på synoden i Verona 1184. Under trycket härav sammanslöts predikanterna och vännerna till en organisation; sekten växte fram och vidgades till en antipåvlig motkyrka, även om amici till det yttre förblev i katolska kyrkan. Valdes blev själv biskop och ordinerade presbyterer och diakoner.

Anabaptismen

Dirk Willems, anabaptisten som räddade sin bödel från att drunkna

Dirk Willems, anabaptisten som räddade sin bödel från att drunkna

Anabaptismen är en kristen rörelse med rötterna i 1500-talets reformation. Den kallas även för den tredje reformationen eller den radikala reformationen,eftersom den ville gå längre och var mer radikal än t.ex Martin Luther och Ulrich Zwingli, som representerar reformationens två andra grenar.

Namnet anabaptist betyder omdöpare och kommer av att deras fiender kallade dem så, eftersom anabaptisterna förkastade barndopet och endast döpte dem som kommit till tro på Kristus och överlåtit sig till att följa honom. Själva ansåg de inte att det var ett omdop de praktiserade utan ett första bibliskt dop.

Startpunkten för rörelsen anses vara den 21 januari 1525 då det första troendedopet ägde rum i Zürich och den första församlingen bildades (det kan du läsa om här). Anabaptismen spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse och fick många anhängare, trots att den mötte svåra förföljelser.

Det är välkänt att Anabaptismen talar mycket om Anden. Det är troligen den rörelse på 1500-talet som talar och skriver mest om Andens verk. Betoningen ligger på att bli född på nytt av Anden och få kraft att leva ett nytt liv. Erfarenheten av Anden är viktig. Det är tydligt att deras betoning låg på att erfarenheten av Anden ger kraft till ett heligt liv och inte på karismatiska fenomen. Men de karismatiska gåvorna finns där även om de är svåra att upptäcka eftersom senare tiders Mennoniter och Hutteriter ofta tonat ner den karismatiska sidan hos Anabaptismen.
Jonas Melin pekar på några olika saker. Det var inte bara extrema grupper som upplevde karismatiska fenomen, utan många av de mest respekterade ledarna rapporterar om sådana. Flera av medlemmarna i den första församlingen i Zürich hade syner (t.ex. Grebel, Mantz och Blaurock). Hans Hut hade profetiska drömmar och visioner. Jakob Hutter hade en övernaturlig dimension i sin tjänst och menar att under och tecken bekräftade hans kallelse. I ett brev 1535 skriver han att Gud ”har gett mig sin välsignelse. Han har gjort sitt ord levande i mig och i många av dem till vilka jag har proklamerat Hans vilja och bekräftat ordet genom sin helige Andes verk med mäktiga under och tecken.”
Det finns många exempel på profetior och profetiska budskap och till och med något enstaka omnämnande om att tala i tungor. Hos Pilgram Marpeck (en mycket sansad och respekterad ledare) finns en text som berättar om märkliga mirakel. Marpeck förkastar uppfattningen att under och tecken bara skedde på apostlarnas tid och berättar om troende som gått till avrättningsplatsen för att bli martyrer med glädje ”genom den överflödande trösten och kraften i den helige Ande.” Han fortsätter sedan: ”Man förundras när man ser hur den trofaste Guden (som överflödar med godhet) har uppväckt flera av dessa Kristi bröder och systrar från de döda, efter att de blivit hängda, dränkta eller avrättade på något annat sätt. Fortfarande idag lever de ibland oss och vi kan höra deras vittnesbörd.” Marpeck drar slutsatsen att sådant endast händer bland dem som är fyllda av Guds levande ord och Andens kraft.

 

Pingstväckelsen

Den 1 januari 1901 bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. Det blev hon, och även hennes kamrater, och de började tala i tungor, profetera och motta andra karismatiska nådegåvor som de läste om i Apostlagärningarna (vilket var – som av en slump – den Bibelbok de för tillfället studerade). Detta betraktas av kyrkohistorikerna som Pingströrelsens födelse, och Parham kallas för dess fader. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid, och Agnes Ozman var den första på skolan att få ta emot andedopet. Inom kort hade hela bibelskolan tagit emot Anden, inklusive Parham. (För övrigt, om du inte vet vad andedopet innebär och/eller vill ta emot det, rekommenderar jag att läsa här).

Parham började undervisa om hur viktigt det är att varje kristen söker dopet i den Helige Ande, så småningom på en ny bibelskola i Houston, Texas. Där hade han som elev en man vid namn William J. Seymour. Seymour sökte Gud ivrigt, han bad sju timmar per dag och längtade desperat efter att få uppleva det han lästa om i Apostlagärningarnas andra kapitel. 1906 åkte han till Los Angeles för att predika i en liten helgelseförsamling, men hans förkunnelse om andedopet mötte starkt motstånd och han fann dörren låst när han skulle predika söndagen därefter! Han började då hålla bönemöten hemma hos några vänner, och den 9 april 1906 blev en av dem andedöpt och började tala i tungor. Seymour tog emot samma sak några dagar senare.

William J. Seymour

När folk hörde vad som hände i det lilla huset där mötena hölls började mängder pilgrimsfärda för att få uppleva samma sak. Den 13 april flyttade mötena in i en sliten, nedlagd metodistkyrka på 312 Azusa street. Sedan höll man möten där. Tre gånger per dag. Sju dagar i veckan. I tre år. Redan efter några månader (september 1906) skrev man i tidningen The Apostolic Faith som man gav ut (församlingen som bildades på Azusa street, med Seymour som pastor, kallade sig för Apostolic Faith Mission): ”Det vore omöjligt att fastslå hur många som blivit frälsta, helgade, fyllda av den Helige Ande och helade från allehanda sjukdomar”.

Väckelsen på Azusa street utlöste den Helige Andes eld som en atombomb, och obeskrivliga saker skedde där. Guds härlighet kunde ses med ögonen nästan varje dag som ett moln inne i byggnaden (se 2 Mos 13:21-22). Armar, ben, fingrar och tänder som blivit amputerade eller på andra sätt förstörda blev helade på bara några sekunder. Människor kom från hela världen, blev döpta i Anden, och for sedan ut igen för att sprida den snabbast växande religiösa rörelsen genom historien – Pingströrelsen. Framför allt kännetecknades Azusa av en stor ödmjukhet gentemot Gud, man lät Anden ta över gudstjänsterna, och då fanns inget i vägen för att Han skulle göra saker vi knappt kan förstå. (Läs mer om väckelsen på Azusa street här, här och här(den tredje länken går till en ögonvittnesskildring av Frank Bartleman som är väldigt gripande).

Det inte många vet är att största delen av den tidiga Pingströrelsen var pacifistisk, framför allt i USA. För någon vecka sedan arrangerade vi i Kristna Fredsrörelsen Uppsala en samtalskväll som jag ledde där vi grävde oss ner i hur det såg ut i pingströrelsens vagga i början av 1900-talet, och upptäcker att vapenvägran var väldigt vanligt förekommande. Med hjälp av antologin Pentecostals and Nonviolence utgiven avPentecostals and Charismatics for Peace and Justice kollade vi igenom tidiga uttalanden från centrala pingstledare såväl som från hela samfund. Några exempel:

Medarbetarna på Azusa Street

Medarbetarna på Azusa Street

Assemblies of God, USA:s största pingstsamfund, hade pacifism som officiellt ställningstagande i 50 år, från 1917 till 1967:

Resolution Concerning the Attitude of the General Council of the Assemblies of God Toward any Military Service which Involves the Actual Participation in the Destruction of Human Life.
While recognizing human Government as of divine ordination and affirming our unswerving loyalty to the Government of the United States, nevertheless we are constrained to define our position with reference to the taking of human life.
WHEREAS, in the Constitutional Resolution adopted at the Hot Springs General Council, April 1-10, 1914, we plainly declare the Holy Inspired Scriptures to be the all-sufficient rule of faith and practice, and
WHEREAS the Scriptures deal plainly with the obligations and relations of humanity, setting forth the principles of ”Peace on earth, good will toward men.” (Luke 2:14); and
WHEREAS we, as followers of the Lord Jesus Christ, the Prince of Peace, believe in implicit obedience to the Divine commands and precepts which instruct us to ”Follow peace with all men,” (Heb. 12:14); ”Thou shalt not kill,” (Exodus 20:13); ”Resist not evil,” (Matt. 5:39); Love your enemies,” (Matt. 5:44): etc. and
WHEREAS these and other Scriptures have always been accepted and interpreted by our churches as prohibiting Christians from shedding blood or taking human life;
THEREFORE we, as a body of Christians, while purposing to fulfill all the obligations of loyal citizenship, are nevertheless constrained to declare we cannot conscientiously participate in war and armed resistance which involves the actual destruction of human life, since this is contrary to our view of the clear teachings of the inspired Word of God, which is the sole basis of our faith.

The Weekly Evangel, den mest inflytelserika amerikanska pingsttidningen, skrev följande under första världskriget:

From the very beginning, the movement has been characterized by Quaker principles. The laws of the Kingdom, laid down by our elder brother, Jesus Christ, in His Sermon on the Mount, have been unqualifiedly adopted, consequently the movement has found itself opposed to the spilling of the blood of any man, or of offering resistance to any aggression. Every branch of the movement, whether in the United States, Canada, Great Britain, or Germany has held themselves to this principle. When the war first broke out in August of 1914, our Pentecostal brethren in Germany found themselves in a peculiar position. Some of those who were called to the colors responded, but many were court marshaled and shot because they heartily subscribed to the principles of non-resistance. Great Britain has been more humane. Some of our British brethren have been given non-combatant service, and none have been shot down because of their faith. – “The Pentecostal Movement and the Conscription Law,” The Weekly Evangel, 4 Augusti 1917, s. 6.

Charles Fox Parham, som ofta kallas pingströrelsens fader, sa:

The past order of civilization was upheld by the power of nationalism, which in turn was upheld by the spirit of patriotism, which divided the peoples of the world by geographical boundaries, over which each fought the other until they turned the world into a shamble. The ruling power of this old order has always been the rich, who exploited the masses for profit or drove them en masse to war, to perpetuate their misrule. The principle teachers of patriotism maintaining nationalism were the churches, who have lost their spiritual power and been forsaken of God. Thus, on the side of the old order in the coming struggle, will be arrayed the governments, the rich, and the churches, and whatever forces they can drive or patriotically inspire to fight for them. On the other hand the new order that rises out of the sea of humanity knows no national boundaries, believing in the universal brotherhood of mankind and the establishment of the teachings of Jesus Christ as a foundation for all laws, whether political or social.
– Charles F. Parham, Everlasting Gospel, pp. 27-28.

 

Jesusrörelsen

På 60- och 70-talet uppstod en rörelse som kallas för Jesusrörelsen, eller Jesusfolket. Det var en restorationistisk rörelse, dvs. den ville gå tillbaka till kyrkans rötter. Jesusfolket trodde starkt på helande, tungotal och mirakel i Jesu Namn, såg Bibeln som Guds Ord och sökte de andliga nådegåvorna. Man var starkt missionerande och evangeliserande. Man var också starkt pacifistisk och antinationalistisk. Man levde enkelt, ofta i kommuniteter med full egendomsgemenskap.

Många hippies lockades till rörelsen, och den utformades i skuggan av den. Man proklamerade ”Free love” istället för ”Free sex” och tog avstånd från droger under parollen ”Get high on Jesus”.

Många av de etablerade kyrkorna kände sig obekväma med nyomvända hippies som med sina slitna kläder, långa frisyrer och impulsiva utrop under gudstjänsterna inte passade in i det kyrkliga mainstream, och sparkade många gånger ut dem. Jesusfolket skapade då en egen kyrka – naturligtvis utan kyrkobyggnader – där man fick komma som man var och där stela strukturer ersattes med hängiven Gudspassion.

Jesusrörelsen, anabaptismen och den tidiga Pingströrelsen var mycket, mycket lika. Nästan samma rörelse fast under olika tidsperioder. Det alla hade gemensamt var en stark längtan att återgå till urkyrkan och bli så lik Jesus som möjligt oberoende av vad det kostar. I och med detta hade de fokus på hela Pingsten – karismatik i förening med pacifism och egendomsgemenskap.

Jesusrörelsen lever än idag! Dels i de miljontals kristna som delar samma värderingar men befinner sig i olika samfund. Dels i samfund som härstammar från Jesusväckelsen på 70-talet, som t ex Jesus People USA och Jesus Army i Storbritannien. För mer info om den historiska Jesusrörelsen, gå in här.

 

Vineyardrörelsen

John Wimber

John Wimber

John Wimber, som gick hem till Gud 1997, öppnade dörren till den karismatiska förnyelsen i USA:s evangelikala samfund genom sin sunda och avslappnade attityd till den Helige Ande i kontrast till den hysteri och manipulation som karismatiken vanligtvis förknippades med. Hans församlingsrörelse Vineyard växte explosionsartat genom församlingsplantering och omfattar idag över tusen kyrkor i hela världen.

John Wimber utformade sin karismatiska Gudsrikesteologi i kontrast till trosrörelsens teologi som på den tiden i praktiken innebar att om du inte blev helad så beror det på att du har för lite tro. Wimber talade istället om att Guds Rike är redan men inte ännu, vi ser det bryta igenom men inte fullt ut, därför blir inte alla helade även fast vi alltid ska be för detta.

John Wimber predikade aldrig framgångsteologi utan var mycket kritisk till detta. Han sa: “It’s tragic to see faith healers get caught up in opulent life-styles, rationalizing their material wealth as a sign of ‘God’s blessing’. Greed and materialism are perhaps the most common cause of the undoing of many men & women with a healing ministry.” Han var väl medveten om att vi får lida mycket för Guds Rike, något han reflekterade en hel del över när han kämpade med cancer i slutet av sitt liv.

John Wimber var pacifist. Även om detta inte var något han predikade eller gjorde till dogm i Vineyard, vilket jag tycker är synd, så gjorde hans bakgrund inom den evangelikala kväkarrörelsen att han intog denna hållning. Han betonade också, särskilt i slutet av sitt liv, vårt ansvar gentemot de fattiga. Följande citat av honom är riktigt tänkvärda:

”The call to social justice is not adding to the Gospel, it flows from the heart of God. Great leaders in the history of the Church have understood the relationship between the Gospel and justice.”

”The same Lord who gives sight to the blind and creates miracles through our hands is the very One who feeds the hungry through our hands and watches over the immigrant. We must never ignore the poor & needy. We must never spend any outpouring of Gods Spirit on ourselves…”

”It’s not the stripping of wealth that is the most difficult test but the acquiring of it…”

”Faith is spelled, R.I.S.K….Commitment is spelled, M.O.N.E.Y…”.

 

Iris Global

Väckelse

Väckelsen

Vi är mitt inne i ett skede när hela nationen Mozambique förvandlas i grunden av Guds kraft. Det som den kristna organisationen Iris Ministries har satt igång där är historiskt stort, ändå känner väldigt få till denna väckelse. Det som skett är att över 5000 församlingar har planterats på bara ett decennium, tusentals människor – framför allt gatubarn – ha lyfts upp ur fattigdom och Herren bekräftar sitt Evangelium med mirakler så att blinda ser, döva hör, lama går och döda uppstår. I boken Always Enough beskriver Heidi och Rolland Baker, grundarna av Iris Ministries, hur det hela började.

Paret Baker hade tidigare arbetat som missionärer  i Asien och Storbritannien, Rollands farfar hade varit missionär i Kina och berättat många inspirerande berättelser om väckelsen där för sin sonson, och Heidi skriver i boken att hon alltid haft en hunger efter att vara tillsammans med Gud och med de fattiga. 1995 åkte de till Mozambique efter att ha hört om den stora nöden där efter inbördeskriget. Med hårt arbete lyckades de bygga upp en barnhemsverksamhet. De fann barn som bodde på soptippar, övergivna av sina familjer, fysiskt plågade av sjukdomar, psykiskt plågade av saker inge borde få se som de sett under konflikten.

Nöden

Nöden

Iris startade ett barnhem i Chihango där 350 barn fann en väg ut ur misären, och de flesta av dessa blev frälsta när de mötte den värme och omsorg som Iris utstrålade. För Heidi och Rolland blev det dock extremt mycket att göra, behoven var enorma och resurserna knapphändiga, Heidi brände ut sig och drabbades av flera infektioner, till slut började läkarna även misstänka att hon utvecklade tuberkulos. I detta tillstånd fick hon höra talas om förnyelsen som pågick i Toronto Airport Vineyard, som beskrevs som en andlig intensivvårdsavdelning där mängder hade upplevt förnyelse i sin tjänst för Gud. Heidi beslöt sig för att hon skulle dit, kosta vad det kosta ville.

När hon kom till Toronto öppnades hennes lungor redan på första mötet och hon kunde andas normalt. Flera gånger blev hon så drabbad av Guds närvaro att hon inte kunde röra sig, hon låg bara stilla på golvet, i vördnad och förundran. ”Herren lärde mig så mycket under dessa stunder av svaghet. Hans närvaro var så stark över mig att det kändes som en filt gjord av flytande kärlek var lagd ovanpå mig. Han demonstrerade att Han är min styrka. Han är mitt hopp. Jag är endast beroende av Honom. Jag kan inte göra något utan Honom och inte något utan Kristi kropp.”

En av kvällarna där i Toronto såg Heidi en syn som förändrade hennes liv. Hon såg tusentals barn framför sig, och hon ropade ”Nej, Herre! De är för många!” Då uppenbarade sig Jesus för henne.

Jag såg Hans skinande ansikte och Hans intensiva ögon som brann av kärlek. Jag såg också Hans kropp. Den var sårad och brusten, och Hans sida var genomborrad. Han sade: ‘Se in i Mina ögon. Ge dem något att äta.’ Sedan tog han en bit av sin brustna kropp och gav till mig. Det blev bröd i mina händer, och jag började ge det till barnen. Det multiplicerade sig i mina händer. Sedan sade Herren på nytt: ‘Se in i mina ögon. Ge dem något att dricka.’ Han gav mig en bägare fylld med blod och vatten, som strömmade från Hans sida. Jag visste att det var en bägare med bitterhet och glädje. Jag drack ur den och började sedan ge till barnen att dricka. Bägaren blev inte tom.

Vid det här laget grät jag okontrollerat. Jag var helt tagen av den brännande kärlek som strålade från Hans ögon. Jag insåg vad det hade kostat Honom för att förse oss med sådan andlig och fysisk föda. Herren talade till mitt hjärta och sade: ‘Det kommer alltid finnas tillräckligt, för att Jag dog.’

Efter denna dramatiska upplevelse åkte Heidi tillbaka med ny kraft till Moxambique, övertygad om att nu skulle väckelse bryta fram – men istället utsattes Iris Ministries för de svåraste prövningarna dittills. Regeringen förbjöd all form av religiös verksamhet i Chihongo, från kristen undervisning och gospelkörövningar till bön ens på fritiden. De flesta av barnen vägrade lyda detta, vilket gjorde att de blev av med fastigheten och var tvungna att tömma den inom 48 timmar. De hade ingenstans att ta vägen. Den enda fastighet de hade kvar var en liten lägenhet i Maputo som de använde som kontor. Denna fylldes nu av hungriga barn.

Mitt i all nöd kom en kvinna från den amerikanska ambassaden. ”Jag fixade lite ris till din familj” sa hon och visade en skål mat som räckte till fyra personer. Heidi visade henne de drygt hundra barn som fanns inne i lägenheten. ”Vi har en stor familj!” Kvinnan från ambassaden utropade att hon då måste springa tillbaka och hämta mer mat, men Heidi sa åt henne att bara be för maten. ”Försök inte”, sa hon. Men hon bad en kort bön. Heidi skriver:

Jag tog fram plasttallrikarna vi brukade använda för vår gatuverksamhet, och även en liten skål med majsmjöl som jag hade. Vi började servera, och redan från början gav jag alla en full tallrik. Jag var förvirrad och överväldigad. Jag förstod knappt medan det pågick vad för underbart som skedde. Men alla våra barn åt, medarbetarna åt, min vän från ambassaden åt och även vår familj på fyra personer åt. Alla fick tillräckligt.

Sedan dess har vi aldrig sagt nej till ett föräldralöst, övergivet eller döende barn. Nu föder vi och tar hand om över tusen stycken. De äter och dricker allt de vill av Herrens godhet. På grund av att Han dog, finns det alltid tillräckligt.

Så ser det ut när mirakler förenas med fattigdomsbekämpning!

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Youtubing at Holy Spirit Activism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 6 augusti, 2014, in Frälsning mirakler och aktivism and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. 4 kommentarer.

  1. Du lat? Om jag hade 10 % av din energi skulle jag vara glad.

    Har följt flera olika inomkristna diskussioner sedan förra hösten och bland annat funderat på den synbart skarpa skillnaden mellan radikala kristna och konservativa kristna. Med konservativa kristna menar jag inte bibeltroende utan mer typ värnandet av den privata egendomsrätten, nationalism och annat. Och förstås en skeptisk eller rentav fientlig attityd till ”vänstervärderingar” kombinerat med kristen tro.

    Det där är så svårt att inte häpna över. Det står ju så väldigt tydligt i evangelierna vad Jesus sagt ech menat och dessutom står liknande saker i Apostlagärningarna och på andra ställen. Petrus tog rentav död på ett par personer som ville hålla en del för sig själva. Straffet ter sig out of proportion, men budskapet kunde inte vara tydligare.

    Hur kan en konservativ kristen i Dagen häromveckan tala om ”Jesus transcendenta ideal” som om de vore något slags vackert nyårsfyrverkeri utan egentlig betydelse för hur vi faktiskt framlever våra liv?

    Varför tar jag och många andra inte det där existensiella språnget och verkligen följer Jesus som jag borde göra om jag nu verkligen säger mig tro på honom??

    Kanske pga:

    1) En uppriktig oro för negativa konsekvenser (dvs rädsla). Även negativa konsekvenser för andra, för samhället, om jag eller människor i stor mängd ändrar sina liv så radikalt.  Jag kanske blir utbränd, sjukvården kanske klappar ihop när det ekonomiska systemet kollapsar, gangsters kanske tillskansar sig makt i ett kaos. Det finns tusen saker att oroa sig över och jag tänker inte moralisera över mig själv eller andra ängsliga.
    Världen är komplicerad och ibland får goda/välmenande handlingar onda konsekvenser. Vore det enkelt så skulle inte diskussioner om pliktetik versus konsekvensetik behöva föras.

    2) Otillräcklig tro och tillit. Hänger samman med punkt 1.

    3) Egoism och oförmåga till medkänsla – en motkraft som är mer aktiv och ibland rent ond, jämfört med rädsla för konsekvenser och/eller otillräcklig tro.

    4) ”Köttets” socialt eller biologiskt betingade överlevnadsinstinkter.  Är i viss mån viktiga för vår överlevnad och till detta hör också gruppens, flockens,  instinkter. Vilka kan leda till sådant som utstötning, xenofobi, nationalism och krig. Det går att förstå ”köttet” och se dess betydelse för överlevnad, men oerhört mycket elände orsakas också. Jesus ville och vill något mycket bättre för oss än detta.

    5) En teologi som motverkar, eller i varje fall inte uppmuntrar efterföljelse.
    Om vi människor är så totalt och genomsyndigt hjälplösa och våra viljor så trälbundna som Luther påstod, och om gärningar är ointressanta – då är väl det här med att försöka följa Jesus ganska så offside? Eller? Jag är liksom för ful, dum och dålig för att ens försöka och jag får ju ändå nåden om jag bekänner min Tro och nöter kyrkbänken då och då. Den billiga nåden, som någon beskrev det.

    Ungefär så har jag tänkt och själv lider jag nog av 1-4. Punkt 5 är jag för sekulärt präglad för att påtagligt påverkas av.

    Är det inte bättre att erkänna svårigheterna; jag är rädd,  litar inte tillräckligt,  jag är självisk och har mina överlevnadsinstinkter – än att försöka konstruera diverse rationaliseringar för att slippa ifrån hela detta dilemma?

    Fantastisk historia om Heidi Baker f.ö. Är det verkligen sant?
    En orsak till mina svårigheter att leva radikalt annorlunda är min bakgrund inom sjukvården och att man verkligen kan köra sönder sig själv där så att det också går ut över andra. Det vore fantastiskt om det var sant att risskålen kan räcka på det sätt du berättar.

    Gilla

  2. Kul läsning! Iris har över 10 000 församlingar i sitt nätverk (info från Iris egen stab)—siffran är från 2012, om jag minns rätt.

    Gilla

  1. Pingback: Egendomsgemenskap, evangelisation och enkelhet: Jesus Army i England | Hela Pingsten

  2. Pingback: Antika mirakulösa Jesushippies | Hela Pingsten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: